Vår väg till ett barn

Här får ni följa vår väg till ett barn. Jag och min sambo slutade med p-piller i slutet av 2014. Aug -16 hade vi vårt första besök på IVF-kliniken. Enligt ett gäng tester kan vi inte få egna barn. Sept -16 ställda i donationskö. Följ vår resa genom den ofrivilliga barnlösheten.

Varför vi inte kan få barn, del 3

Publicerad 2017-02-21 20:00:00 i Vår väg till ett barn,

Dagen D. Vi är lite tidiga och sätter oss i väntrummet innan receptionen öppnar. På tv:n i väntrummet visar dom Familjen Annorlunda, vilket kändes högst opassande. Här sitter vi och väntar på att få påbörja en IVF-behandling och på tv:n ser vi familjer med lyckan att ha fått massor av barn. Kul för dom, verkligen. (Jag blir irriterad och ledsen)


Dom ropar in oss till receptionen (stängd dörr, vilket var skönt). Hon pratar som om det inte alls var säkert att vi skulle få någon info om behandling. Jag fattar ingenting men väljer att inte kommentera det. Någonstans här börjar vi ana att det kanske inte är säkert att vi får börja nu. Jag blir stressad av det.

Sambon lämnar spermaprov direkt efter (det här är tidigt på morgonen). Sedan åker vi därifrån för att komma tillbaka igen efter lunch och träffa läkaren. 

Läkaren är lugn och trevlig. Lättsam på något vis men ändå inte så att han skojar och har sig, bara saklig. Han säger att dom inte har hittat några spermier alls i sambons prov. Vi förstår inte, vad då inga alls?! Han säger att dom vill göra biopsin nästa dag för att se om dom kan hitta spermier den vägen istället.

Dag 2 får vi ett eget rum med sjuksäng och fåtölj. Sambon får fina sjukhuskläder att byta om till och lite smärtstillande att ta en stund innan ingreppet. Jag kommer att få följa med in och sitta med under ingreppet.

Jag tycker att ingreppet är väldigt jobbigt (sambon lär ju ha haft det tusen gånger värre). Han är vaken hela tiden och får endast lokalbedövning. Jag ser att han har ont. Jag börjar nästan gråta över att han ska behöva utsättas för detta. Dom börjar med att gå in i bitestiklarna (tror det var dom först) och plockar ut vävnad. Därefter får vi vänta kvar medan dom går in i rummet bredvid för att leta spermier i mikroskopet. Dom kommer tillbaka och meddelar att dom inte hittar några och att dom nu kommer gå in i testiklarna. Fler smärtsamma stick för sambon (alla bilder ploppar upp i huvudet när jag skriver :/). Dom går ut igen och letar. Efter en stund kommer dom tillbaka och säger att dom fortfarande inte hittar några. Dom ska leta vidare och ringa oss senare under dagen.

Vi får gå tillbaka till rummet för att sambon ska få återhämta sig lite. Vi får smörgåsar och annan frukost och när vi känner oss redo får vi åka hem.

Läkaren ringer upp kring halv fem på eftermiddagen. Dom hittade inga spermier. Under tiden vi pratar med honom får jag panik. Jag sliter av mig kläderna för att jag plötsligt blir jättevarm. Jag förstår inte själv reaktionen men det bara blev så, sambon stirrade på mig medan jag kämpade för att få av mig allt så snabbt det bara gick. 

Läkaren avslutar med att dom skickar proverna till en patolog för att se om det över huvud taget produceras några spermier.

Vi går in i chockfasen.

Varför vi inte kan få barn, del 2

Publicerad 2017-02-20 20:36:35 i Vår väg till ett barn,

Tiden fram tills sambon ska lämna nästa prov går, om än långsamt. Jag tror att vi båda börjar förlika oss med tanken på IVF. Jag läser på och berättar upprepade gånger om alla sprutor jag kommer få sticka i min stackars mage. Inte för att ge dåligt samvete, utan för att han ska förstå hur mycket jag vill det här med honom, hur mycket jag är beredd att utsätta min kropp för, för att han och jag tillsammans ska få vårt efterlängtade barn. Jag vet inte riktigt om han uppfattade det men jag tror hur som helst att det var något jag själv behövde upprepa för att känna mig redo.


Sambon lämnar sitt andra spermaprov. Dom ringer upp honom senare samma dag. Han uppfattar det som att provet såg ungefär likt ut som tidigare och vi blir ställda i IVF-kö direkt.

Tre månaders väntetid till kliniken.

Jag läser om olika behandlingsformer och hoppas på korta protokollet. Tänk om det blir långa. Då tar det ju flera veckor extra, det kändes som att mitt tålamod inte skulle klara av det.

Om jag bara visste hur mycket mitt tålamod skulle bli tvunget att klara av.

Vi blir kallade till IVF-kliniken efter semestern. Vi får hem papper som säger att vi har två dagar i rad med undersökningar. Vi är lite osäkra på hela upplägget. Vi förstår att dag 2 finns där ifall spermaprovet dag 1 visar dåliga resultat. Dom hade nämligen förberett för testikelbiopsi, ett ingrepp där dom går in i testiklarna med en nål (storlek större) och plockar ut vävnad för att leta spermier. Vi tyckte det var lite knepigt att dom bokat in det (enligt hemorten finns det ju spermier) men tänkte att det är väl bara 'just in case' eller något.

Vi är inställda på att få påbörja behandling. Vi vågar oss på att åtminstone inte stressa igenom barnavdelningen på ikea osv, vi törs stanna upp och drömma lite.

Själva besöket kommer i nästa inlägg...


Liknande inlägg

Varför vi inte kan få barn, del 1

Publicerad 2017-02-19 21:47:43 i Vår väg till ett barn,

För att försöka få med så mycket som möjligt så börjar jag från början i vår utredning. Jag har skrivit lite luddigt om den tidigare för att inte "avslöja" orsaken.


Det började med att kvinnokliniken äntligen ringde upp mig, vi var först i kön (alla dessa jäkla köer). Jag fick lämna blodprov på kvinnokliniken samma dag då det föll sig så precis att jag var på rätt dag i cykeln. Någon vecka senare lämnade sambon blodprov och spermaprov, och strax efter det lämnade jag en andra omgång blodprov. Standardprocess som jag har förstått det. Jag minns att dagarna fram till läkarbesöket kändes som en evighet.

När vi äntligen fick träffa läkaren var jag så oroligt nervös innan. Tankarna snurrade. Undra vad hon kommer säga? Tänk om hon säger att inget är fel och att vi måste fortsätta själva ett tag till? 

Det var min största rädsla just då. Att inget skulle vara fel och att vi inte skulle få någon hjälp. 

Oj så annorlunda jag hade tänkt idag...

Väl hos läkaren så börjar hon med mig. Skriver ner min vikt och mina levnadsvanor. Efter några frågor (som känns som tusen) säger hon äntligen att mina prover ser bra ut, inga konstigheter. Vi skulle bara kolla med VUL att allt ser bra ut där nere också, men först skulle vi gå igenom sambons resultat.

Samma procedur med frågorna. Direkt efter dom säger hon att proverna inte såg lika bra ut för honom. Antalet spermier är lågt och många är orörliga.

Hon säger att vi mest troligt blir ställda i IVF-kö men att vi först måste vänta tre månader för att sambon ska kunna lämna ett nytt prov. Det tar ungefär tre månader för spermier att bildas, därmed väntar man så länge innan man lämnar nytt. Spermiekvalitén kan också variera rätt mycket, därför vill dom ha två prov innan man går vidare. Åtminstone i vår kommun.

Hon pratade på om att det i teorin endast behövs EN ENDA spermie för att bli gravid, så chansen finns ju fortfarande! (Jag har kommit att starkt ogilla den teorin)

Jag börjar gråta samtidigt som sambon blir rätt glad. Jag tror att jag gråter mest för att vi måste vänta tre månader till (eller närmare två då det hunnit gå några veckor sedan han lämnade prover). Sambon är lättad för att möjligheten till biologiska barn fortfarande finns (jag kommer in på det i ett senare inlägg, om varför han anat att något var fel).

Läkaren räcker över en ask med servetter till mig... precis som på film! Jag kunde inte låta bli att le lite åt det, hon måste ha tyckt att jag var konstig. 

När jag lugnat mig var det dags för VUL. Hon hittar bara ena äggstocken (jag kommer till det senare också) men ser att ett ägg ligger och mognar. Hon tycker det ser bra ut. Mitt hopp om att just det ägget skulle kunna bli vårt barn blir orimligt stort. Tänk om vi såg ägget på en skärm redan innan du blev till... Detta trots att hon just sagt att typ ingen spermie rör på sig (=ingen kan simma till ägget), men så där är det med hoppet, det finns där hela tiden.

Vi fick en ny tid för spermaprov och fick lämna sjukhuset. Vi fick även kontaktuppgifter till kuratorn.

Vi åker tillbaka till våra jobb, egentligen vet jag inte riktigt varför, men man tänker nog inte klart i sådana situationer.

Fortsättning följer...

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela