Vår väg till ett barn

Här får ni följa vår väg till ett barn. Jag och min sambo slutade med p-piller i slutet av 2014. Aug -16 hade vi vårt första besök på IVF-kliniken. Enligt ett gäng tester kan vi inte få egna barn. Sept -16 ställda i donationskö. Följ vår resa genom den ofrivilliga barnlösheten.

Ledig dag

Publicerad 2017-03-24 11:04:45 i Personligt, Tips,

Idag har jag tagit ledigt från jobbet. Den här veckan har varit väldigt jobbig och jag hade en semesterdag kvar som skulle förfalla till veckan, så varför inte? :)


Som sagt, jobbig vecka där jag varit trött och överstimulerad (inte som i IVF-sammanhang). Allt har bara snurrat i hjärnan och ångesten och oron i kroppen har löst av varandra. Hade jag inte haft den här semesterdagen hade jag nog fått sjukanmäla mig för att kunna återhämta mig lite.

Min lediga dag har i alla fall börjat väldigt bra! Jag klev upp när sambon åkte till jobbet. Åt en enkel frukost innan jag åkte till badhuset för motionssim. Det var jag och pensionärerna, hehe. Men så härligt! Att känna det svala vattnet mot kroppen. Glida fram i vattnet flera kilo lättare (kändes det som) och bara njuta. Duschade och bastade. Gillar egentligen inte att basta men idag var det härligt. Satt där tyst och funderade.

Nu sitter jag på ett fik och har just ätit en god frukost. Lyxsmörgås, juice och te. Det känns inte ens konstigt att fika själv, bara härligt.

Nu ska jag ta en tur på stan. Jaga födelsedagspresenter till sambon och en vän och eventuellt se om jag hittar något fint till mig själv också. 

En riktigt lyxdag, bara för mig själv. Det rekommenderas, om ni har möjligheten till det! 😘

Tankar kring donation

Publicerad 2017-03-22 15:57:27 i Barnlängtan, Personligt, Tankar, Vår väg till ett barn,

Ja, tankarna kring donationen är många. För mig är det ett självklart val. Jag ser donationen som nästa steg i processen. Jag vill verkligen få uppleva en graviditet. Jag vill få möjligheten att känna sparkar, gå på ultraljud, osv. Jag vill ge det en chans innan vi funderar på adoption.


För sambon har det nog inte varit självklart. Det blir ju hans gener som inte förs vidare. Och att ta in spermier från någon helt okänd man kan ju ge en mängd olika känslor. Han har funderat mycket över om någon kommer kommentera hur lika/olika han och barnet är. Hur han ska kunna hantera dessa kommentarer. Om barnet kommer kännas som hans osv.

Även om det känns självklart för mig så finns det ju många tankar som snurrar hos mig också. När man väljer en partner så väljer man ju också en förälder till sina barn (om man vill ha barn förstås) och känslan som uppstår nu är ju att vi inte har någon aning om vilka gener donatorn har. Vi har inte längre valt den ena halvan av generna. Lite av kontrollen (om det finns något sådant i den här karusellen) har vi tappat. Det känns också konstigt att föra upp en främmande mans sperma i mig, från någon man inte har en aning om vem det är...

Tankar kring hur barnet kommer se ut dyker upp. Jag har tidigare funderat mycket kring vilka drag som barnet kommer ärva av oss. Kanske sambons ögon, mina öron. Här tappar man också en del av det. Det går inte längre att fantisera så. Vi har inte längre någon aning. 

För ett tag sedan funderade jag över saker man har i sitt sätt att vara. Att barnet kanske kommer göra saker man inte känner igen och då fundera på om dom dragen kommer från donatorn. Jag tog upp det här med mamma som svarade så klokt. Hon sa att barn gör så himla mycket saker hela tiden, och den allra största delen är saker barn bara gör, det kommer inte från någon gen på något vis. Hon kunde komma på en enda grej jag gjorde när jag var liten som mamma också hade gjort som bebis. En enda! Och det kändes som en tröst. Barn är bara barn, det finns inte alltid en genetisk förklaring till allt.

Jag och sambon har pratat lite mer kring allt sedan jag började skriva det här inlägget. Han sa att han också ser det här som vårt enda val just nu, men att det fortfarande känns jobbigt att inga av hans gener kommer finnas i barnet. Att det är något han behöver bearbeta. Han har även läst på lite mer och förstått det som att kliniken ändå försöker välja en donator som ser ungefär lika ut fysiskt. Kring samma längd, vikt, ursprung osv. Jag tror att det hjälpte honom en aning i alla fall.

Men oavsett hur tankarna kring detta går så är jag otroligt tacksam att det finns människor som väljer att donera! Utan dom hade vi inte haft möjligheten alls.


Liknande inlägg

Ångesten och jag

Publicerad 2017-03-19 22:36:57 i Personligt, Tankar,

Vi hänger ihop rätt mycket just nu, ångesten och jag. Vissa dagar är så ångestfyllda att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder på mig och vill bara krypa ur skinnet på mig själv. Gråter.


Andra dagar går lättare men ångesten finns där ändå, som en ständig följeslagare. Redo att hoppa in när tillfälle ges. 

En dag läste jag texter på en blogg om hur man tar sig ur en utmattningsdepression och fick sedan den värsta ångestattacken på länge... borde inte sådana texter motverka ångest?

Jag vet inte om det är samtalen hos kuratorn som börjar röra upp något inom mig eller om det är allt som händer på jobbet som ställer till det. Vi har en del omorganisering framför oss på jobbet, samtidigt som ny chef och lönesamtal närmar sig. Och just lönesamtalet verkar vara väldigt viktigt för mig. Jag får sådan ångest av att tänka på det och jag lägger upp planer på hur jag ska ta upp vissa saker där. Och all den här ångesten... för vad egentligen? För att försöka se duktig ut utåt? För innerst inne vill jag inte ens jobba med det jag gör. Hur kan då lönesamtalet vara så viktigt? Eller är det ett sätt att försöka få kontroll över något i livet i alla fall? När inget annat går att kontrollera?

Jag får se hur det här utvecklar sig, lugnar jag mig inte snart så måste jag försöka tidigarelägga nästa samtal med kuratorn, för så här kan jag inte gå runt och må...

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela