Vår väg till ett barn

Här får ni följa vår väg till ett barn. Jag och min sambo slutade med p-piller i slutet av 2014. Aug -16 hade vi vårt första besök på IVF-kliniken. Enligt ett gäng tester kan vi inte få egna barn. Sept -16 ställda i donationskö. Följ vår resa genom den ofrivilliga barnlösheten.

"Bakis"

Publicerad 2017-04-23 00:09:44 i Barnlängtan, Tankar,

Just nu ligger jag i sängen, klarvaken. Bredvid mig sover sambon och bredvid mitt huvud sover ena katten, den andra katten sover tungt på en filt på golvet. Det är lugnande på något vis.


Problemet är alla tankar som snurrar. Det är som att vi båda blev lite "bakis" av besöket på kliniken. Jag har känt mig utmattad och trött sedan vi kom hem. Jag är ju glad för att vi är igång men ändå låg på något vis.

Jag tror det handlar om att rädslan kryper sig på igen. Medan vi var i väntan så kunde inget riktigt hända. Inga försök gick åt och inga jobbiga misslyckanden kunde vi råka ut för. Nu är det plötsligt på riktigt.

Kliniken ringde upp mig igår. Dom har inte matchat donator än men dom sa att det är grönt att köra. När min mens kommer ska jag ringa upp dom, då skickar dom en remiss till hemorten för ett VUL på runt dag 11 efter mensens första dag. Då ska dom mäta det ägg som förhoppningvis håller på att växa till sig. Utifrån det bestämmer dom när jag ska börja med ägglossningstester.

Det känns som att dagarna med ÄL-tester blir dom jobbiga. Det gäller ju att inte pricka en helg nu. Jag försöker tänka att det vore högst osannolik att varje ägglossning skulle pricka en helg, men jag skulle så gärna vilja få komma dit en första gång. Få prova på det här på riktigt. Det här kommer ju vara vår största chans hittills att bli gravid.

Jag har vågat mig på att tänka att vi kommer lyckas någon gång. Jag tänker att jag måste tillåta mig själv att tänka så just nu. Försöka bygga upp en tro på det här igen. Jag kommer ALDRIG ta det för givet, men jag måste åtminstone våga hoppas.

En vän och min chef frågade hur besöket hade gått. Vi har bestämt oss för att inte berätta om behandlingen så jag ljög för dom. Vilket känns hemskt. Jag hoppas verkligen att dom kan förstå varför när jag väl berättar. Dom tror att jag måste lämna fler prover innan vi får börja och att det därmed dröjer ett tag till. På något vis känns det inte rätt att berätta. Sambon tyckte att man ju inte berättar när man har sex för att bli gravid, så varför berätta nu. Det ligger väl något i det. Det här känns för privat. Och jag tror att vi på något vis vill ha det för oss själva. Att få göra insemineringen, vänta på resultatet, ta ett test, gråta eller bli glada. Göra allt sånt ifred, utan någon som undrar hur det går (även fast det betyder allt att dom bryr sig). Min familj vet inte ens om att vi träffat kliniken. Jag förmår mig inte att berätta.

Vi är glada och förväntansfulla samtidigt som vi är rädda och oroliga. Jag tänker att det kanske är viktigt att berätta om alla krockande känslor man har i allt det här. Alla känslor är okej. <3

Dagen blev bra!

Publicerad 2017-04-19 21:59:12 i Barnlängtan, Personligt, Tankar, Vår väg till ett barn,

Det känns som att dagen blev lång samtidigt som den har rusat förbi. 


Undersökningen imorse gick väldigt smidigt. Proffsig läkare gjorde att det kändes rätt ok ändå. Jag fick göra ett VUL och han berättade hela tiden vad han såg. Han mätte hinnan (heter det så?) i livmodern, mätte äggstockarna, visade svarta runda prickar som han sa var ställen äggen kom ifrån (minns inte exakt vad han kallade dom, äggreserver?), visade äggledarna osv. Väldigt mycket mer utförligt än de VUL jag gjort tidigare. Han tyckte allt såg bra ut.

Vi diskuterade min mens och hur långa cykler jag har. Jag glömde nämna att jag alltid börjar blöda flera dagar innan mens och får nu lite ångest över det. Får nog ta upp det nästa gång vi pratar med dom. Han frågade mer om oss och antecknade hårfärg, ögonfärg, längd och vikt på oss båda. Han berättade ingående hur och var spermier möter ägg. Han berättade hur dom väljer ut donatorer och hur noggranna dom är i urvalet, att donatorns syfte är rätt. Han gav exempel på hur man kan berätta för barnet om hur det blev till. Han berättade om behandlingen och alla steg i den. Sedan sa han säkert fler saker men känner att jag inte minns allt just nu.

Han sa i alla fall att eftersom mina undersökningar sett bra ut och att det inte verkar vara stopp i någon äggledare så har dom beslutat att börja med insemination. Då min mens är regelbunden så vill han prova helt ostimulerat. Inga piller eller andra mediciner. Endast ett VUL på dag 11 i menscykeln och ägglossningstester för att se stegringen. Det som känns lite oroväckande är att dom inte gör det på helgen, varken lördag eller söndag. Oddsen att träffa en helg är ju lägre än en veckodag men 2 stängda dagar av 5 känns ändå mycket. Jag tror att vi får vara inställda på att det KAN hända och bara hoppas att det inte blir så. Jag känner mig också lite tvådelad till att köra ostimulerat. Jag vill ju maxa chanserna men samtidigt känns det skönt att låta kroppen slippa extra hormoner. Jag får lita på läkaren helt enkelt.

Jag frågade när han tror att vi kan börja. Han sa att det beror på när mensen kommer osv. Jag sa att den borde komma om en vecka ungefär och frågade om vi då kan köra på kommande ägglossning. Han svarade att det borde gå! Det dom ska göra först är att hitta en matchande donator och det verkar kunna gå ganska snabbt, så han trodde det var fullt möjligt att hinna med. Här någonstans övergick nervositeten till glädje! Tänk, om ungefär en månad KANSKE vi är där igen och gör ett första försök! 

Vi avslutade dagen med psykologbesöket. Hon sa att hennes mål med samtalet var att ta reda på om det var ett övervägt eller förhastat beslut att gå på donation. Hon avslutade med att hon verkligen kände vår barnlängtan och att hon kände att vi har tänkt igenom detta noga. Hon tryckte också på hur viktigt det är att berätta om det här för barnet så tidigt som möjligt, gärna vid 2-3 års ålder men gärna ännu tidigare. Allt för att göra det så odramatiskt som möjligt. Får barnet veta det tidigt så brukar det i regel kännas mycket bättre hos barnet. Det blir ingen stor grej av det och barnet kommer alltid att ha vetat, ingen överraskning alls.

Vi stannade till på ett apotek idag och köpte ägglossningsstickor. Sambons idé, så stolt över hur han hanterar detta. Nu känner vi oss redo att starta!


Liknande inlägg

I bilen

Publicerad 2017-04-19 08:38:50 i Personligt, Tankar, Vår väg till ett barn,

Just nu sitter vi i bilen på väg till kliniken. Lite lagom spänd och nervös. Jag vet att en gynundersökning av en manlig läkare väntar när vi kommer fram. Intalar mig själv att han har sett vääääldigt många underliv genom sitt arbetsliv och att det är lika normalt för honom som att kika ner i halsen för en annan typ av läkare. Kan ändå inte låta bli att tycka att det känns lite jobbigt. Jag tycker det kan vara nog jobbigt med kvinnliga läkare.... 


Hur som helst, idag hoppas vi att resultatet blir en behandlingsplan men jag har faktiskt ingen aning ifall vi kommer få det. Vi träffar läkaren först och i eftermiddag väntar psykologsamtal. Jag tänker att läkaren borde vilja invänta det innan dom lägger upp en plan men han kanske själv kan göra en hyfsad bedömning om vi verkar vettiga eller inte. :) jaja, efter idag vet vi mer...

Snälla, låt det bli en bra dag den här gången!

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela