Vår väg till ett barn

Här får ni följa vår väg till ett barn. Jag och min sambo slutade med p-piller i slutet av 2014. Aug -16 hade vi vårt första besök på IVF-kliniken. Enligt ett gäng tester kan vi inte få egna barn. Sept -16 ställda i donationskö. Följ vår resa genom den ofrivilliga barnlösheten.

A friendly reminder

Publicerad 2017-01-05 16:53:06 i Personligt,

Har känt ett pysselsug under ledigheten (en sällsynt känsla under 2016) och idag kom jag äntligen på vad jag skulle pyssla ihop för något. Jag tänkte att det jag skrev om 2017 är lätt att säga men kanske ibland svårare att komma ihåg. Så en liten "friendly reminder" kan ju vara bra att ha.


Let life surprise you kändes som en bra påminnelse. Jag tycker det handlar om att släppa lite på kontrollen och istället låta livet lösa sig allt eftersom. Och det var lite det jag var inne på med 2017 också, att inte kämpa så förbaskat hela tiden, att istället låta saker ordna sig allt eftersom. Lättare sagt än gjort, men genom att försöka är man ju i alla fall en bit på väg :)

Nu menar jag inte att jag kommer släppa kontrollen helt och hållet med allt, det vore nog att ta det lite väl långt. Men jag vill ur den här ständiga pressen jag har på mig själv, att våga lita på att det mesta blir bra ändå. :)

Let life surprise you

2017

Publicerad 2017-01-04 12:00:00 i Personligt, Tankar, Vår väg till ett barn,

Jag läste igenom min egen årssammanfattning och inser vad dyster den låter, i och för sig en bra sammanfattning för 2016, men 2017 kommer bli mer positivt!

-----

Vi börjar året med månen i sin tunnaste form. En tunn skärva av hopp som nu kommer växa sig större och större för varje dag som går.


Jag älskar när vi får ett helt nytt år. Ett blankt som kan innehålla så mycket. Att vi får lägga 2016 bakom oss. Ja, vi är fortfarande kvar i samma skit, men det här året kan faktiskt ge ett plus på stickan. Oddsen är högre än i fjol. 

De senaste åren har jag verkligen känt en tydlig indelning av dem inom mig. Man kan tycka att det ju är en kväll som vilken annan som helst, men efter tolvslaget lägger jag det gångna året bakom mig. Mentalt blir det en enorm skillnad. Nytt år, nya möjligheter!

Jag tror att det här är min räddning just nu, att vi vänder blad. Jag behöver inte längre lösa det som var 2016, det känns ok att lämna det nu. Att gå vidare. 

Självklart kommer jag inte må bra direkt bara för det, men tyngden på axlarna lättar lite. Jag ska försöka hålla fast vid att det är ett nytt år nu, även när jag känner mig nere, för att inte älta för mycket.

Nyårslöften brukar inte riktigt vara min grej och förmodligen inte i år heller. Däremot känner jag att jag är på väg mot något bra. Något jag ska försöka lägga mer energi på. Och denna "förändring" gäller såklart inte bara i år, jag ser det långsiktigt och något jag hoppas att jag tar med mig så länge jag finns.

Som jag har nämnt tidigare så har jag börjat fundera mycket kring vad jag egentligen vill med mitt liv. Vill jag jobba med det jag gör nu? Mår jag bra av det? Hur ser min fritid ut? Mår jag bra?

Bra mår jag inte, men jag tror att jag är något på spåren, något som kan leda till att det blir bättre. Jag börjar inse mer och mer att jag inte har gjort de val jag egentligen hade velat göra. Jag har valt det som var lättast och det jag trodde att andra skulle anse vara "bra val". Det jag såg som att lyckas var att ha ett välbetalt jobb och en hög position i ett fint företag. Nu är jag såklart inte där ännu, men jag har samtidigt insett att jag inte ens vill dit. Jag tycker inte längre att det är att lyckas OM jag själv inte är lycklig. Är det något man drömmer om är det såklart jättefint, men när jag inte ens vill ha det så finns det väl inget beundransvärt i att ens sträva efter det?

Att lyckas har helt ändrat betydelse hos mig. När man har hittat sig själv, hittat det man mår bra av, det man blir glad av, något man trivs med, något som inte ger ångest varje söndag kväll, något som gör att man sover gott om natten, då har man lyckats!

Jag läste en bok under veckan som fick mig att ta in detta ännu mer. Min förhoppning är att jag ska vara lite mer avslappnad när det kommer till jobbet. Mitt mål är inte längre att få upp lönen mesta möjliga, att hoppa på varenda jobbmöjlighet som dyker upp. Mitt mål är att känna efter först. Vill jag det här? Går det här i rätt riktning för mig? Om det skulle gå i fel riktning, även om det är ett superroligt projekt, så måste jag våga säga nej. Jag måste våga vänta in rätt tillfällen för mig.

Jag tänker försöka hålla en ny inställning till jobbet. Nej, det kanske inte är det här jag vill göra resten av livet, men det kanske ändå är en bra erfarenhet? Ett bra jobb tills jag hittar rätt? Alla människor jag lär känna, alla möjligheter jag får, allt ger ju något för mig som människa i vilket fall. 

Det är bara ett jobb. Om jag stannar upp och inte hastar fram hela tiden, inte försöker hitta något nytt att göra hela tiden så kanske hjärnan blir mindre överbelastad och fritiden mer värdefull istället? Jag kanske kan tänka klart?

Någonstans här är jag i mina tankegångar just nu. Jag ser 2017 som ett år då jag kan lägga mer energi på detta, att utvecklas och att försöka hitta rätt väg. Ett år där prestation inte är nyckeln till lycka.


Liknande inlägg

Årssammanfattning 2016

Publicerad 2017-01-03 18:00:00 i Personligt, Vår väg till ett barn,

2016 har varit ett jävla år alltså.


I början av året hade vi just flyttat in i vårt första hus, ett renoveringsobjekt med stor potential, bara vi lägger mycket tid på det. Vi förstod att det skulle bli lite jobbigt men det gjorde inget, vi kommer ju få det precis som vi vill ha det. Vi började med att riva ut köket, innan vi ens hade flyttat in.

I början av året påbörjades även en fertilitetsutredning. Redan här fick vi indikationer om att barn på naturlig väg kunde bli svårt, men absolut inte omöjligt!

En första migränattack.

Någonstans här skar motorn i min bil...

Under våren fick jag prova på en ny tjänst på jobbet. Något jag drömt om men som också skulle visa sig vara svårare än jag trodde. I samband med den fick vi också veta att barn på naturlig väg inte skulle gå, men IVF var vår räddning. Lite mer väntan så ordnar det sig.

Fler migränattacker.

Semester kom, med två deprimerade första veckor. Förmodligen en blandning av allt slit på jobbet sista veckorna och den process vi påbörjat privat. Många tårar och en trött kropp. Men tiden gick fort nu. I mitten av augusti skulle vi äntligen få åka till IVF-kliniken! Vi vågade oss på att drömma igen, kikade lite på barngrejer.

Värsta migränattacken hittills.

Direkt efter semestern bytte jag tjänst. Jag blev erbjuden ett jobb som med min utbildning kan klassas som ett drömjobb. Ett nytt jobb tar på krafterna, även när det är ett roligt jobb. Vi åkte till kliniken och spenderade två dagar där. Hem åker vi med beskedet at vi inte kan få barn.

Dagarna efter är en enda stor dimma. Vi svävar runt som spöken, där men långt ifrån närvarande. Ingenting känns viktigt längre.

Veckorna går. Vi båda funderar kring sjukskrivning, ingen av oss orkar med riktigt.

Några veckor till hinner gå. Chefen säger upp sig. Den första chef jag har känt förtroende för och den chef som vet allt om vår resa och som stöttat, som ser mig och vill mitt bästa. Ungefär samtidigt meddelar Kuratorn att hon ska gå i pension inom kort.

Jag får en konstig huvudvärk, som om hjärnan är svullen och trycker på inifrån.

Jag sjunker igen. Hur mycket ska en människa behöva ta på samma gång?!

En vän blir gravid, en vän som också fått kämpa. (Om du läser det här så är jag verkligen glad för er skull! <3) Jag känner mig än mer ensam.

Jag börjar få ont i magen, varje morgon efter frukosten viker jag mig dubbel tills smärtan går över.

Jag håller på att svimma på lunchrasten. I slutet av dagen bryter jag ihop och går in till chefen och säger att jag i princip inte klarar av mitt jobb.

Vi försöker laga min bil. Många timmar och tusenlappar senare inser vi att det är lika bra att ge upp.

Jag får ångestattacker på kvällarna. Det blir tungt att andas. Som om någon drar åt ett skärp runt min bröstkorg.

Sa jag att vi fortfarande är utan kök? Vi orkar inte göra färdigt...

Förhållandet blir starkare men också skörare. Båda älskar men ingen orkar ge. Vi blir irriterade och ledsna på varandra. Vi har svårt att leva på som vanligt.

Vännerna faller längre och längre ifrån. Det finns ingen ork att hålla en god kontakt, än mindre att hitta på något tillsammans.

På jobbet ber cheferna oss att jobba övertid fram till jul...

Just det, Trump blir president också! Som sagt, ett jävla år alltså.

Får stora problem med ögonen och en morgon försvinner synen nästan helt. Jag ser väldigt suddigt och det blixtar framför ögonen, även när jag blundar. Det håller i sig i en halvtimme ungefär. Ingen hjälp från sjukvården...

Sista veckorna innan jul är jag illamående varje förmiddag, vissa gånger hela dagen. Det blir tyngre och tyngre att ta sig dit och jag hade nog inte klarat en enda dag till innan ledigheten. Illamåendet håller fortfarande i sig, numera större delen av dagen. Ger det sig inte snart så får jag ringa läkaren (och mensen kom igår så jag är inte gravid).

Julafton var mysig. Dock svårt att känna glädje över julklapparna, det finns bara en enda sak vi egentligen vill ha...

------

För att dra några sista sammanfattningar av året så har jag:
 - Blivit otroligt bitter, känner knappt igen mig själv
 - Fått en ökad förståelse för psykisk ohälsa och vad det kan göra med tankarna
 - Börjat inse vad som är viktigt här i livet
 - Börjat inse att jag behöver byta väg i yrkeslivet, det jag gör nu tillför inte den mening jag så gärna vill hitta
 - Insett att många av mina val i livet har jag inte gjort med mig själv som utgångspunkt, jag har gjort det jag tror förväntas av mig och för att man "ska prestera bra, jämt, alltid, oavsett vad"

Det här leder raskt in oss på hur jag ser på 2017, men det kommer i ett eget inlägg.

Stort tack till er som läser, stöttar och finns där! Tillsammans är vi starka och jag hoppas innerligt att 2017 är ett bra år för oss alla! <3

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela