Omstart Behandling 2

För en vecka sedan ringde jag kliniken för att meddela när mensen kommer, jag passade även på att fråga om det går att göra alla VUL hos dom. I mån av tid får man göra ultraljuden där. Men nu vet ni ju från förra inlägget att det kanske inte blir så. Jag tror vi ger det en chans här i stan igen, så får vi ser hur det går denna gång.
 
När jag pratade med kliniken förra veckan sa jag att mensen kommer om ca. 2,5 vecka, alltså i slutet av vecka 34. Imorse kom det dock lite rött så nu blir jag väldigt osäker. Det som kom idag kan ju bero på något annat så jag får se hur kommande dagar blir. Jag har nämligen inte känt något i kroppen. Brösten ömmar inte och tycker inte att jag har känt av någon ägglossning heller, men sambon påminde mig om att jag någon gång har sagt att jag får mindre ont i brösten på sommaren (vet inte om det beror på värmen eller mer tid utan BH) och han har ju rätt. När han säger det så kommer jag ihåg att jag har sagt det. Så vi får vänta och se helt enkelt.
 
I fredags fick jag ett sms om att jag hade fått ett nytt e-recept, så jag förstod att läkaren hade planerat min behandling. Han hade skrivit ut Letrozol och samma spruta som förra gången, den som gör att ägget släpper (minns inte namnet). Idag ringde jag upp för att få höra behandlingsplanen.
 
Cykeldag 1/Mensens första dag --> Ringa kliniken så dom kan skicka remiss om VUL
Cykeldag 3-7 --> 1 tablett/dag, på morgonen, samma tid varje dag
Cykeldag 11 --> Börja testa med ÄL-stickor för att inte riskera att missa ÄL
Cykeldag 13 --> VUL för att kolla äggblåsor
Ägglossningssprutan använder vi bara vid behov, kliniken avgör senare.
 
Hon sa att jag får lägsta dosen nu och att risken för flera blåsor är liten, men skulle det hända finns det två alternativ. Blir det två blåsor så bestämmer dom i samråd med oss om vi ska köra eller inte. Risken/chansen för tvillingar ökar såklart och det är väl inte alla som vill öka den risken/chansen. Blir det fler än två blåsor så avbryter dom, för då finns det risk för trillingar osv.
 
Jag och sambon är överens om att köra om det skulle bli två äggblåsor. Vi har båda drömt om tvillingar så vi välkomnar det om det blir så (vi är medvetna om att äggen i sin tur kan dela sig också...). Jag tänker att chansen att lyckas över huvud taget ökar med två blåsor. Och att båda skulle ta sig är ju mindre chans än att bara den ena tar sig. Nu börjar det bli virrigt, slutsatsen är i alla fall att vi gärna kör på!
 
Nu väntar vi in mensen, sedan kör vi igång. :)
1 kommentar

Läkarbesök på företagshälsovården

Det har varit rätt tyst här på sistone. Kanske både för att jag inte haft så mycket att skriva, och för att jag har försökt koppla bort allt det här för en stund. Jag märker direkt att stressnivån går upp nu när det är dags att ringa samtal till kliniken igen. Det blir mycket för huvudet och kroppen minns hur det var i våras, så jag faller snabbt tillbaka.
 
Förra veckan träffade jag läkaren på företagshälsovården igen. Jag ville ta upp min plan med honom. Tyvärr gick det inte så bra som jag hade hoppats. Han kan inte sjukskriva mig i förebyggande syfte och han behöver en diagnos på mig för att kunna sjukskriva mig mer än två veckor, vilket kanske låter rimligt såhär i efterhand men ändå lite dåligt eftersom det borde kosta mer pengar att folk blir sjukskrivna när det redan är försent. Men, det är som det är och inget jag kan påverka just nu. Dock var det jobbigt att höra. En deltidssjukskrivning skulle verkligen kunna hjälpa mig att hålla mig över ytan. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag tänker i alla fall inte tjura på och försöka jobba in varenda timme jag missar, det orkar jag bara inte. I så fall får jag backa på flexen, så får dom dra av tiden på min lön. Alternativet är att ta tjänstledigt typ 20% men det förlorar jag ännu mer pengar på, så jag får se hur jag gör.
 
Han tyckte inte heller att det var ett bra alternativ att åka till kliniken för VUL. Han tycker att jag förlorar mycket tid. Han tryckte också på att det egentligen inte är mitt problem att det strular med remisser, även om det är jag som drabbas. Jag kommer inte kunna släppa det, eftersom dom där jäkla ultraljuden betyder allt för mig just nu, men jag ska försöka prata med kliniken och med gynmottagningen för att se om det finns något dom kan göra för att säkerställa att remisserna kommer fram.
 
Efter att ha varit där mådde jag direkt väldigt dåligt igen. Jag var arg och ledsen. Jag grät i bilen och jag kände att jag lika gärna kunde krocka eller något, jag föll tillbaka i den likgiltiga känslan till livet. Det är tur att sambon är lite stabilare, han hjälpte mig på fötter igen. Innan dagen var slut mådde jag bättre och kände att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt ändå.
 
Läkaren tryckte mycket på hur viktigt det är att jag behåller lugnet nu. Kroppen vet exakt hur man gör för att stressa, jag måste bryta mönstret. Jag får inte låta något utifrån stressa mig. Ingen chef, inga kollegor. Han tyckte att jag hade nog stress i mig kring det vi går igenom, så något mer på det får jag inte ta åt mig av. Han sa att han fortfarande ser mig i en sorts rehabfas, alltså måste jag fortsätta vara snäll och ha tålamod med mig själv. Han vill att jag fortsätter ta 30min promenader varje dag (får bli lite skärpning här). Att jag försöker få hjälp av chefen att hitta en rimlig nivå på jobbet och att jag behöver tydliga arbetsuppgifter.
 
I överlag mår jag rätt bra nu. Känner mig inte alls lika mörk inombords. Jag kan skratta och le utan att det känns fejkat och jag är på riktigt ganska glad. Jag jobbar hårt med att hålla stressen borta och försöker ta det lugnt i allt jag gör. Ibland lättare sagt än gjort men det går ändå bättre än jag trodde.
 
Tanken var att skriva om behandlingen här också men det blev så långt, det kommer ett nytt inlägg om det!
 
 
0 kommentarer

Så redo man kan bli

Den här semestern har verkligen fått mig att slappna av. Att komma tillbaka, få ny energi, kanske inte alla 100% men åtminstone inte slutkörd längre.


Jag har fått tillbaka känslan av att vara så himla redo för ett barn. Det känns som att min kropp bara skriker efter ett barn att bära, som om det inte går att bli mer redo än såhär. Förstår ni hur jag menar? Har ni känt så?

Min inställning har också blivit bättre. Jag börjar tro på det igen, tro på att vi ska lyckas. Såklart att det pendlar lite men oftast känner jag att det kommer ordna sig. Vi fixar det här. Vi har en plan (den i förra inlägget), om tre (eller egentligen två då klockan är snart morgon) dagar ska vi ringa kliniken för att meddela om när mensen kommer (vilket jag dock inte vet än) och ställa några frågor kring hur mycket av allt som vi kan göra hos dom. En vecka efter det ska vi få vår behandlingsplan. Därefter väntar vi bara in mensen, sedan kör vi (om jag förstod det hela rätt).

Sommaren har gått så sjukt fort. Det kändes länge att vänta när vi avbröt i våras men tiden har slagit alla rekord, helt plötsligt är vi här, med bara några få dagar kvar tills allt drar igång igen. Blandade känslor över jobb och allt annat men det borde kunna bli hanterbart om jag bara får till en deltidssjukskrivning under behandlingen. 

Den här gången ska jag sätta mig själv först. Skit samma att jag inte presterar som vanligt på jobbet osv, det är så väldigt mycket viktigare att må bra!

1 kommentar