Vad händer nu?

Tack för era kommentarer om vad ni jobbar med! Väldigt intressant att höra. Man inser ju hur mycket det egentligen finns att välja på där ute.
 
Själv har jag inte kommit så mycket framåt i mina jobbfunderingar. Livet kom emellan, kan man väl säga. Jag är så trött i huvudet att jag inte orkar fundera, och skulle jag orka fundera så har jag för lite energi för att tycka att något känns roligt. Jag känner att jag måste ta det här i rätt ordning...
 
Steg 1 blir att träffa företagshälsovården på måndag. Jag hoppas allt mer på en halvtidssjukskrivning. Det känns som att det hade varit bra. Då skulle jag få lite tid över till att läka. Att hinna vila, träna, sova och kanske till och med greja på med något hemma så hemmet känns mer välkomnande. Det känns viktigt att trivas hemma för att må bra.
 
Eftersom behandlingen blev inställd finns det inga ursäkter för att inte träna ordentligt. Jag har, tillsammans med en personlig tränare, tagit fram ett pass jag kan köra själv i gymmet. I och med det har jag övningar jag kan köra i sommar. Övningar som, enligt honom, skulle få igång alla hormoner i kroppen (han anar inte hur mycket jag hoppas att det funkar ;)), och som inte skulle trigga min migrän. Jag har även tänkt boka in ett nytt pass med honom i augusti, alltså måste jag träna en del innan dess för att kunna visa på mina framsteg, det blir en bra morot!
 
En annan grej med inställd behandling innebär ju att jag inte behöver anpassa mig efter något längre. Vi kan åka på semester tillsammans, behöver inte smussla på bröllopen, behöver inte passa några fler läkartider på ett tag, behöver inte oroa mig för ägglossningar m.m. Helst av allt hade jag ju velat ha det tvärtom, jag VILL göra behandling, men när det nu inte blir så kan jag lika gärna försöka njuta av den tid vi har innan hösten drar igång.
 
Steg 2 blir att fundera över livet. Vad behöver JAG för att må bra? Jag måste sluta titta på hur andra lever sina liv och istället fokusera på mig och oss. Hur vill vi bo? Behöver vi komma ut från stan för att hitta det lugn vi båda önskar? Hur vill jag att mina relationer med andra ska se ut? Och relationen till varandra? Hur många timmar per dag vill jag jobba? Hur många måste jag jobba för att ekonomin ska gå runt? Finns det något fritidsintresse jag kan ta upp igen? Eller kan jag hitta något nytt? Något som ger mening?
 
Steg 3 blir jobbet. Förmodligen kommer jag fundera över jobbet parallellt med allt annat men jag kanske inte borde säga upp mig förrän vi har hittat en stabil grund i övrigt? Jag tror också att jag är för instabil just nu för att kunna bestämma mig för något. Det är bara risk att det blir fel igen och att det inte kommer kännas rätt längre fram. Men tankarna får fortsätta snurra.
 
Hittills har jag funderat över:
  • Psykolog
  • Socionom
  • Förskolelärare
  • Personalvetare
  • Bygga upp en silversmedja och sälja smycken
  • Starta egen hemsida med försäljning av smycken eller liknande
  • Hitta ett annat jobb inom samma bransch (lite lättare att genomföra men löser inte riktigt hela problemet)
  • Bröllopskoordinator (kanske inte så seriösa tankar men hade varit kul)
1 kommentar

Behandling 2, avbruten

Vi hade ett tredje VUL imorse. Ingenting hade växt sedan sist. Äggblåsorna var små och slemhinnan något tjockare men inte mycket. Läkaren var gammal och pratade in resultatet i datorn via någon diktafon (what?!). Sambon fick dokumentera på ett papper medan läkaren gjorde undersökningen. Jag känner mig inte ens säker på att han såg hela vänstra äggstocken (vi börjar ju som kunna det här nu...). Jag fick lämna en lapp till sjuksköterskorna om att faxa resultatet, det har vi aldrig behövt innan. Hela undersökningen kändes uråldrig... 


Hur som helst så anade jag att det här inte var bra.

Kliniken ringde upp när jag åkte från jobbet. Dom har beslutat att vi avbryter denna omgång. Dels för att inget växer och dels för att progesteronvärdet var lågt i första behandlingen, alltså var dom inte ens säkra på att ett ägg släppt den gången. Vi kom fram till att vi kör hormonstimulerat till hösten. Jag ska ringa dom i början på vecka 33 för att få en behandlingsplan. Känns som en evighet tills dess. Barnmorskan försökte fråga när jag tror att jag får mens i augusti. Eeh, ingen aning då mensen/ägglossningen verkar vara väldigt sen eller helt utebli denna gång...

Jag vet inte vad jag känner just nu. Egentligen känner jag nog ingenting. Jag har stängt av. Jag vet att det kommer gå över, vilken dag som helst kommer jag känna en väldans massa igen, men fram till dess får jag ta vara på den ork jag har.

Jag ska träffa företagshälsovården på måndag. Jag hoppas att dom sjukskriver mig, åtminstone på deltid. Hjärnan funkar inte längre. Jag kan inte koncentrera mig och orkar knappt duscha på morgonen längre, armarna orkar liksom inte hålla i duschmunstycket. Att göra frukost är tungt. Allt är tungt. Man hör folk på jobbet klaga över att det är mycket nu och att dom är trötta, jag orkar inte ens kommentera. Inser mer och mer att trötthet och utmattning är två helt skilda saker. Jag har aldrig känt mig så tung, orkeslös och trött tidigare.

Vill komma ur den här jäkla skiten, men nu är vi kvar i det här minst några månader till.

0 kommentarer

Behandling 2, VUL 1&2

Jag har glömt att skriva om ultraljudet förra veckan, kanske för att det inte finns så mycket att skriva om det..


I tisdags förra veckan var vi på VUL 1. Inga blåsor hade vuxit och läkaren utbrast vad händer med dina äggstockar, dom såg ju bra ut när ni gjorde utredningen. Tackar, man tackar, hade jag lust att svara. Det är ju inte direkt som att man redan är orolig över det... Jag svarade inte så utan sa istället att jag brukar ha långa cykler. Då blev hon lugnare och tyckte det såg ok ut.

Imorse var vi på ett nytt VUL. Vid det här laget borde någon blåsa vara lite större, kanske runt 12-16mm. Det fanns dock ingen sådan. Den största var runt 8mm.  Vilket är alldeles för litet för att det skulle bli behandling innan helgen. Fan också. Toklång cykel den här gången alltså. Då är det väl bara att hoppas att den är så pass lång att nästa vecka hinner börja. Om inte kliniken bestämmer sig för att avbryta förstås.

Orkar inte riktigt engagera mig. Det blir som det blir... jag bryr mig förstås, det här betyder allt. Men vi är så van vi motgångar nu att man har börjat rycka på axlarna istället. 

Varför måste livet trycka ner en så jäkla mycket innan det får gå bra?

1 kommentar