Hur ska man kunna ta in detta?

Jag känner hur jag dras hit så fort huvudet börjar snurra lite. Den perfekta platsen att skriva av sig. 
 
Jag har väldigt svårt att ta in att jag faktiskt är gravid nu. Det går liksom inte in i mitt huvud. Jag ser att magen växer lite smått, att mensen uteblir varje månad och brösten ömmar till och från. Jag har bäckensmärtor som ändrar karaktär varje dag. Jag blir helt slut av en arbetsdag och jag får ont i ligamenten ibland. Alltså finns det en del tecken som tyder på att fostret lever och att graviditeten fortskrider. Men det verkar inte hjälpa..
 
Ikväll läste jag några rader från en tjej som just gjort en återföring av ett fint embryo och jag slungades tillbaka direkt. Det var som att hjärnan reste tillbaka i tiden och förberedde sig på ytterligare en återföring. Jag kom in i samma blandade ångest och rädsla som under behandligarna. Och jag kände så starkt att jag är livrädd att förlora det vi nu har. 
 
Den lycka jag känner nu har jag inte känt på flera år. Det går liksom inte att beskriva hur mycket bättre livet har blivit sedan plusset. Jag är harmonisk på ett helt nytt sätt, ett lugn har infunnit sig. Jag kan skratta och skoja med kollegorna. Idag funderade jag till och med på om dom börjar bli lite less på mig som helt plötsligt ska försöka vara rolig hela tiden. Vilket lyxproblem!
 
Häromdagen hade jag sjukt ont i ena höften. Varenda gång jag vände på mig under natten så vaknade jag av smärtan. Efter en del googlande verkar det som att det beror på graviditeten och dom bäckensmärtor (foglossning) man kan få av den. Men jag kan ta varenda smärta jag utsätts för just nu. ALLT är bättre än livet som ofrivilligt barnlös. Det går nästan inte en dag utan att jag känner tacksamhet över det vi har nu. Fy fan vilket helvete det är att kämpa med ofrivillig barnlöshet. Jag ser det så himla tydligt nu, vilken kamp vi har haft (och fortfarande har förstås, än är vi inte i mål). Det är helt otroligt hur mycket en människa orkar med, galet alltså.
 
I apparna har det flera gånger stått att den gravidas humör kan vara lite sämre och tålamodet brista osv. Sambon brukar kommentera det och säga att mitt humör har blivit väldigt mycket bättre sedan vi fick vårt plus. Och jag känner det själv också, jag tål mycket mer nu. Jag har en vänligare ton i rösten och jag reagerar inte lika starkt på små vardagsbekymmer längre. Jag tänker att det kanske blir så om man har haft en lång och svår väg till plusset? Att man är så oerhört tacksam över det att gravidkrämporna snarare gör en lugn än på dåligt humör. Någon som känner igen sig?
 
Sen har vi ju även det här med att våga glädjas. Det har i princip tagit fram till nu innan jag faktiskt vågar kika på barnvagnar på blocket utan att få panik. De senaste veckorna har jag tvingat mig själv att våga. Varje gång jag har tänkt nä, jag kan inte kolla på barnvagnar, tänk om det händer något med fostret och varje gång jag varit rädd att berätta om graviditeten har jag fått säga till mig själv att det är okej. Det här händer faktiskt. Det är min tur att få berätta och drömma och kolla på barngrejer. Hela tiden får jag jobba med mig själv och våga glädjas. Det tar sig lite smått. Nästa vecka ska jag berätta för mina kollegor och efter det ska jag börja använda lite tajtare kläder igen (typ 95% av garderoben som varit oanvänd sedan i våras). Jag har alltid drömt om att få gå runt med en liten bebismage och nu är det snart dags, nu ska jag försöka njuta av det också.
 
Ibland skulle jag vilja vara helt öppen med den kamp vi har genomgått för att nå hit. Om någon ofrivilligt barnlös ser mig på jobbet önskar jag att dom visste att jag inte är en av dom som lyckades direkt. Att jag har kämpat, länge. För jag kan ju inte låta bli att få skuldkänslor heller. Ska jag gå runt där med min jäkla mage när det finns folk som får ont i hjärtat av att se det? Jag känner mig elak samtidigt som jag vill få chansen att njuta av det som äntligen sker. Tyvärr är nog varken jag eller sambon redo att vara helt öppna. Jag tror att vi kommer vara det längre fram, men inte just nu.. Vi behöver tid att läka och landa lite först.
 
Imorgon går vi in i v.15! <3

1 Saran:

skriven

Känner igen så mycket. Jag vågade inte köpa bäbiskläder, bäbissaker eller unna mig fina gravidkläder. Allt för att skydda mig om något illa skulle hända. Som om man någonsin kan det.Jag tror stenhårt på att ta ut glädjen i förskott men det är lättare sagt än gjort. Om man inte vågat hoppas under lång tid så är det nog svårt för hjärnan att ställa om. För mig blev det inte riktigt på riktigt förrän bäbis kom. Jag hade en kalender och räknade ner varje dag fram till vecka 24. Bara för att få en känsla av att tiden gick frammåt. Efter vecka 24 gick det bättre och jag kunde slappna av mer. Jag tror att när en är redo att prata om det så ska man göra det. När man är mitt uppe i det ledsna kan det vara för svårt. Vår barnlöshet och våra missfall är ingen hemlighet. Men det brukade göra för ont för att prata om. Jag började gråta varenda gång. Nu kan jag prata om det och gör det ibland och nästan alltid visar det sig att andra haft liknande erfarenheter som de hållit inom sig. Kanske därför jag läser din blogg. Det är vanligare än en tror. Och så sorgligt att nästan ingen orkar eller vill prata om det för jag tror att många runt om omkring skulle tänka sig för innan de yttrar sig okänsligt om de hade en aning om hur jobbigt det är.

Tror samtidigt att det är bra att du sätter ord på orostankarna. Det kan göra det lättare att avdramatisera dem. Tror inte att det går att bli av med dem men det går att se dem på lite håll och få lite perspektiv. Kanske att lära sig leva med dem erkänna att de bara är tankar. Och ge tankarna på barnet och framtiden första parkett.Jag önskar dig en lugn och trygg graviditet och att du vågar njuta och visa upp din mage, ha fina gravidkläder och våga planera framtiden med ditt barn. Köp allt du vill ha och våga tänka på framtiden. Det är så spännande att fundera vad det är för en liten krabat därinne. Vad är det för person? Lycko dig som har allt det framför dig. Önskar dig allt gott. Kramar

Svar: Tack för din kommentar! Den både värmer och hjälper. Du har helt rätt i att man aldrig kan skydda sig från att något hemskt ska hända, även om man försöker på alla sätt man kommer på. Händer det så händer det. Och som du säger, bättre att vara glad i "onödan" än att inte vara glad alls.
Jag tror också det. Jag känner att för varje vecka som går så blir det liiite lättare att prata om det. Nu kan jag prata om det med dom jag känner mig bekväm med utan att gråta. Det finns fortfarande många jag inte vill berätta för, kanske framför allt personer jag känner att jag inte klickar med. Men försöker då säga till mig själv att det är helt okej. Jag har ingen skyldighet att berätta för hela världen om det inte känns okej för mig själv. Ja, jag tror också att många skulle tänka sig för mer om de visste hur svårt det kan vara för vissa (eller rätt många egentligen) att få barn.

Jag tror att framtiden sakta börjar ta mer plats än oron. Jag försöker tänka att det är stor chans att det faktiskt går vägen och så länge jag inte vet något annat så är det ju faktiskt det som händer. Att det går bra.


Tack för dina fina ord! <3 Kramar!
Vår väg till ett barn

Kommentera här: