V8 (7+6)
Jag har alltså inte känt speciellt mycket den här veckan. Brösten ömmar fortfarande men det är ändå som att dom har vant sig lite med sin nya storlek och därmed inte gör lika ont längre. Tröttheten finns förstås där en hel del, även om jag vissa dagar
känner mig oförskämt pigg. Men det brukar ordna upp sig inom några timmar.. ;)
Och tröttheten då. Jag har försökt känna hur den är jämfört med tröttheten som ofrivilligt barnlös. Så ofta som jag har undrat om det är så jobbigt att vara gravid som många ändå påstår. Alltså, det går inte att jämföra! Ja, jag är sjukt trött
nu. Vissa dagar skulle jag kunna somna ståendes, vissa dagar har jag nästan slumrat till på kontorsstolen. Men att bara vara trött är inte så illa som att vara trött, utmattad, deprimerad och med ett konstant tryck över bröstet. Nu är jag bara trött,
jag vill inte dö och jag känner inte längre att livet är meningslöst. Att vara trött kan till och med vara skönt ibland, kanske för att vi så länge varit utmattade innan. Nu känner jag att jag kan gå och lägga mig halv nio med gott samvete, eller
somna i soffan utan att känna mig osocial. Och jag känner mig äntligen som en vanlig människa igen. Jag känner mig fortfarande inte som en gravid människa, men en vanlig människa som kan skratta och skoja med familjen utan att ha ett mörkt moln över
sig konstant.
Varje dag tänker jag "hoppas att den lever, hoppas att den vill stanna hos oss". Jag tar ingenting förgivet. Jag vet att det kan vända när som helst, men någonstans försöker jag tänka att det kanske är nu vi får något fint tillbaka efter alla
jobbiga år.
Jag gjorde min sista dag på jobbet igår innan semestern. I samma sekund som jag stängde av datorn blev jag så otroligt nervös. Jag var verkligen inte beredd på den känslan. Men semester innebär ultraljud. Det är den tanken jag haft hela tiden, på semestern
ska vi på ultraljud. Jag har liksom inte kunnat planera något annat för den här semestern. Först tar vi ultraljudet, sedan allt annat. Om fem dagar är det dags.