Vår väg till ett barn

Redan i slutet på förra veckan började jag nog ändå inse att det faktiskt var bebisen som sparkade. Vilket såklart var lugnande inför ultraljudet. Men det tog inte bort oron helt. Jag var så rädd att dom skulle hitta något fel, att det skulle vara något med hjärtat eller så. Jag kan få panikångest bara av tanken på det. Men det gjorde dom inte, som tur var.

Allt såg fint ut. Hon såg hjärtat tydligt och det slog precis som det skulle. Hon hittade vätska i barnets magsäck och urinblåsa, vilket visar på att njurarna fungerar och sånt. Vi var dit i v19+2 och dom flesta måtten visade 19+3, alltså växer bebis som den ska. Vi fick se den röra på sig, gäspa, föra handen till ansiktet och sånt gulligt :) ❤️

Efter att vi hade fått se att allt såg bra ut frågade jag om hon kunde kolla könet också. Vilket hon kunde. Hon svepte över bebisen för att hitta rätt och när hon gjorde det såg det precis ut som en kille, tydligen hade både jag och sambon reagerat på samma sak, men när hon stannade till och visade rumpan och undersida lår så var det helt tomt. Hon frågade om vi ville gissa men ingen av oss vågade svara. Tillslut sa hon att om det hade varit en pojke hade vi sett det där mellan benen och eftersom det var tomt där så är det en flicka. 😍

Jag var så inställd på en pojke att det tog ett par dagar för mig att ställa om hjärnan till en flicka. Jag är såklart överlycklig oavsett, och sambon har redan pratat om vår dotter (helt otroligt!). Så roligt att kunna säga "nu sparkade hon igen" istället för att säga den varje gång. 

På vägen hem hade jag en bil i backspegeln med TTC i regnumret. Trying To Conceive. Det var fint på något vis. Just nu känns det som att vi är i en mix av ofrivillig barnlöshet och att ha barn. Än är det en bit kvar, men det som under så lång tid bara har varit en dröm/önskan är nu påväg att bli verklighet. 

Flera gånger om dagen känner jag hennes sparkar. Sambon har till och med fått känna flera stycken utanpå magen. Jag älskar inte direkt varje minut av att vara gravid, men varje gång hon sparkar är jag nära på att gråta av lycka. Det är ett sådant rus som går igenom kroppen just då. Tänk att jag bär på vår dotter nu. Tänk att jag får köpa bebiskläder, beställa barnvagn och fundera över namn på riktigt. Det är en väldigt märklig känsla.