Det är något som skaver
Jag har inte riktigt kunna sätta fingret på vad det har varit men jag tror att jag har insett det nu. Hon förstår inte vad vi har gått igenom. Jag vet att hon försöker förstå och försöker stötta allt hon kan, men hon förstår inte på djupet. Och hur skulle
hon egentligen kunna förstå? Som inte gått igenom något liknande?
En del av mig förstår och accepterar att alla inte kommer kunna ta in vad vi har varit med om. Men en annan del av mig vill bara förklara i all oändlighet tills det går in.
Det handlar egentligen om rätt små saker men tillsammans bygger dom upp ett avstånd mellan oss. Saker som "jag förstår att det är tufft, jag tycker det är nog jobbigt nu när det har gått 3 månader utan att det tagit sig, man undrar ju om det är något
fel" eller när man pratar förlossningsvård och hon säger något i stil med "man får väl välja själv om man vill ha ett kejsarsnitt istället". Det blir så tydligt hur enkelt det har gått för henne och hur svårt det har varit
för oss.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera detta. Jag vill bara acceptera att våra liv är olika och sedan fortsätta umgås som vanligt, men det går inte riktigt. Jag kommer inte vidare. Det känns nästan lite löjligt att haka upp sig på det där.
Jag ville nog mest bara skriva av mig lite. Få vara lite frustrerad över allt som ofrivillig barnlöshet ställer till med. Inte bara under tiden man går igenom det utan även efteråt.
Jag vet inte varför det kommer så mycket tankar runt detta just nu. Kanske beror det på att jag äntligen har börjat ta in vad vi faktiskt varit med om?