Vår väg till ett barn

Jag fick mitt planerade snitt satt till en måndag, hon var beräknad på lördagen efter, eller söndagen om man ska räkna som kliniken verkar göra (40+0). Jag var själv med och tryckte på om att få det datumet och inte senare än så. Tänkte att det borde vara lugnt då. Jag är ju knappast en av dom som föder för tidigt, tänkte jag. Snarare en som alltid går över.

På lördag kväll runt halv nio sitter vi i soffan allihopa och har nyss ätit kvällsfika när något knäpper till i magen. Jag håller handen mellan benen, säger till sambo att vattnet kanske gick nu och rusar till toan. Väl där var det bara lite blött i trosan. Konstigt, tänker jag, ännu en rejäl flytning (hade haft rätt många på sistone). Passar på att kissa när jag ändå är på toaletten. Precis när jag fått på mig trosor och byxor igen så forsar vattnet ut. Nu gick vattnet! Ropar jag till sambon.

Tror att jag ringer mamma först för att kolla om dom kan ta Sally. Sedan ringer jag förlossningen. Dom säger att jag ska få komma in på kontroll och att det kanske är länge att vänta till måndagen för det planerade snittet. Värkarna hade inte startat än men dom sa att vi kunde ta med alla våra grejer ifall vi skulle vilja stanna över natten oavsett.

Precis som vid första förlossningen så kom värkarna igång ganska snabbt efter vattenavgången. Mina föräldrar kom hem till oss för att packa Sallys väska och ta med henne hem till dom medan vi packade ihop och åkte till förlossningen.

Redan när vi kom in hade jag börjat få lite småpanik över värkarna, vilket ju också var den största anledningen till snittet. Dom tog covidtest, prover och ctg. Värkarna gjorde ondare och ondare. Hade sådan tur med barnmorskan. Hon såg paniken växa hos mig. Jag fick bricanyl i två omgångar för att försöka få värkarna att stanna av men det hjälpte bara tillfälligt. Dom kallade på läkaren för att diskutera snittet och när han kom pratade han på om att jag inte hade så täta värkar och att det bara är bra för barnet om vi väntar till dagen efter. Barnmorskan kunde dock läsa av läget och tog med läkaren ut för att prata med honom. Tillslut kom dom fram till att han skulle träffa två patienter på akuten och sedan göra mitt snitt. 

Under tiden fick jag kateter, nål i handen och byta om. Sambon flyttade våra saker till ett BB-rum och jag försökte hantera värkarna. Fy fan för den panik jag får av värkarna alltså, usch. Det var precis det här jag inte ville vara med om. 

Dom får stanna till ett par gånger påväg till operationssalen för att jag ska få ta värkarna, gick absolut inte att rulla sängen samtidigt. Väl inne på operation får jag träffa teamet, ta några värkar och försöka förklara att jag inte kommer kunna sitta upp för att få ryggbedövningen. Narkosläkaren fortsätter prata om att det är bäst om jag sitter upp men så snart jag lyckats komma över till operationsbordet så bara lägger jag mig ner och säger att det inte går. Kändes helt omöjligt att ta värkar sittandes. Narkosläkaren pratade högt och lyssnade inte riktigt på mig, upplevde jag. Jag blev så irriterad på henne, tillslut viskade jag kan hon inte bara vara tyst?  till sambon. Inte mitt stoltaste ögonblick i livet….

Som tur var så var narkossköterskan en ängel, utan honom hade jag helt klart varit mer panikslagen. När dom tillslut satte bedövningen så var det en sådan befrielse. Kände ingenting efter det. Eller ja, kände ju bökandet i magen och tryck osv men det var ju rena drömmen jämfört med värkarna. Där och då var jag fullständigt övertygad om att snitt var det bästa för mig.

Det tog en stund innan dom fick ut henne, hon gled tillbaka in en sväng så dom fick börja om igen. Men när vi tillslut hörde skriket var vi så lättade. Dom höll upp henne så vi fick se henne över skynket, jag fick kika på henne lite innan sambon och barnmorskan gick iväg för kontroll (rutin). Jag hörde henne skrika där ute och ville bara ha henne hos mig men kände mig alldeles lugn och trygg ändå. Tillslut kom dom tillbaka och sambon höll henne bredvid mitt huvud. Narkosläkaren sa att han hade sett att man brukar lägga barnen på mamman och försökte lägga henne på min bröstkorg men jag fick lite panik av det så sambon fick ta henne igen. Jag mådde lite illa emellanåt men lite syrgas gjorde susen.

Dom tog god tid på sig att sy igen mig (enligt barnmorskan) och så snart allt var klart, jag hade flyttats över till min säng igen och börjat rulla ut så fick jag Sonja till mitt bröst. Hon sög tag direkt och så åkte vi så upp till rummet.

Allt kändes verkligen så himla bra denna gång! Förutom ett par timmar med värkar då förstås. Från att vattnet gick tills hon var ute så tog det knappt tre timmar (föddes på lördagen kl 23:25). Det tycker jag ändå är rätt snabbt jobbat. Jag förstår ju att det kan gå väldigt mycket snabbare om det är akut på riktigt men tycker det blev helt okej ändå.

Vi hade världens service på BB. I och med covid så fick ingen hämta sitt fika och sin mat själv, utan allt serverades på rummet. Vi hade det toppen och stannade till på tisdagen runt lunch. Så skönt att hinna landa denna gång, bara njuta av varandra och att ta det lugnt. Vi visste ju vad som väntade när vi kom hem, en storasyster som behöver sitt också. Så att bara få vara med vår lilla bebis var guld värt. ❤️

Det blev en stadig tjej, en vecka tidig men vägde ändå 4kg! 

Nu är hon snart tre månader gammal och jag är hemma med båda barnen fortfarande. Sally skulle ha börjat förskolan i januari men vi vågade inte i och med RS som härjar på. Så Sally får vara hemma till sista mars såsom planen ser ut just nu. Känner mig lite snuvad på bebistiden och allt mys men säkerheten för Sonja går såklart före.

Just nu är jag och barnen förkylda. Vi misstänker såklart covid men hemmatesterna är negativa. Dom ska man förstås inte lita helt på men vi får väl se hur det utvecklar sig. Det är väl det här jag tycker är jobbigast med att ha barn, att inte kunna vara sjuk när man är sjuk och inte kunna sova när man är trött.

Men, livet är så jäkla fint just nu! Så otroligt tacksam för att vi vågade oss på en till och för att vi fick just Sally och Sonja. Hjärtat värker när jag tittar på våra fina ungar. 

Sonja har sovit mer än vad Sally gjorde och är överlag väldigt lättsam (Sally var också rätt nöjd som bebis men har aldrig tyckt om att sova..). Så hittills är livet som tvåbarnsmamma lättare än första tiden med Sally. Då mådde vi verkligen inte bra av alla år som ofrivilligt barnlösa. Nu har vi fått vår revansch!

Även amningen funkar så mycket bättre denna gång. Jag helammar (med undantag för lite ersättning emellanåt) och det trodde jag verkligen inte att jag skulle göra. Jag var inställd på att testa amning men förmodligen gå över på ersättning rätt snabbt. Och jag njuter av stunderna vi får bara hon och jag. Att vi kan gå undan lite och amma om vi behöver, att liksom ha en ursäkt att bara vara vi två. Kommer förmodligen amma ett tag till med just det som största anledningen. Ingen kan ta ifrån mig dom stunderna 😊❤️