Vår väg till ett barn

Ja, det är mycket oro i kroppen inför det som väntar. Om nätterna drömmer jag om ägglossningar, barn och insemineringar. På kvällarna när jag försöker somna drar hjärnan igång. Jag funderar över hur det kommer gå till vid själva insemineringen, om jag kommer våga träna som vanligt efter, om jag kommer bli sjuk så ägglossningen försenas, osv.

 

Egentligen tänker jag nog på det rätt mycket på dagarna också. Det är ju en rätt stor sak att gå igenom. Donerade spermier som insemineras. Våra liv kommer förändras för alltid. Har vi lyckan att få ett barn genom donation kommer det vara en del av vårt liv så länge vi lever. Det är inte över bara för att vi får ett plus. När barnet väl är ute börjar åren där vi ska berätta för barnet, ta upp det så ofta att barnet tycker det är en del av livet, vara beredd på frågor från barnet, vara beredd på att barnet kanske vill leta upp donatorn. Jaja, en sak i taget... men det är svårt att inte se helheten också.

 

Jag gissar att insemineringen kommer vara ungefär som att spola äggledarna? Tänker då förde dom ju också upp en slang i livmodern, tänker att det blir ungefär samma procedur. Någon som vet?