Vår väg till ett barn

Vi slutade med p-piller på julafton 2014. Det blev som en liten julklapp från sambon till mig eftersom vi egentligen hade bestämt oss för att vänta till efter nyår. Just innan vi slutade med dom pratade vi en del om att det ju faktiskt kan ta en stund att bli gravida. Jag sa något om att tar det mer än ett halvår så kommer jag att längta alldeles för mycket och det skulle bli så otroligt jobbigt.

Det är lustigt hur tankarna kan förändras. Här är vi nu, snart ett år senare, utan ett endaste litet plus. Trots det lever jag och mår bra (oftast :)) och det känns inte alls lika svårt att ta sig igenom det längre. Det låter kanske konstigt, jag längtar ju och blir väldigt ledsen varje gång, men någonstans har jag insett att världen inte går under bara för att det inte sker idag.

Ni får inte ta det här som att jag skulle känna att det kvittar hur det går, för så är det verkligen inte! Det har varit ett otroligt jobbigt år när man ser till bebisverkstaden. Man faller varje gång det blir ett minus och sedan jobbar man sig upp lagom till ägglossning, tycker livet är underbart tills mensen dyker upp och faller sedan igen. En berg- och dalbana!

Men någonstans har jag insett att det kommer lösa sig, det MÅSTE lösa sig, förr eller senare. 

Jag vet inte hur jag skulle hantera det om vi inte skulle få några barn alls, det skulle jag ha svårt att ta mig upp ur. Då blir det nog många terapitimmar! Men så långt får vi inte tänka nu.

Det här blev ju mest bara rörigt... Jag tror att det jag ville komma till är att jag har mognat en del. Dels har jag väl halvt gett upp lite, känner att hjälpen är nära nu och att det därmed kommer ordna sig snart, ifall vi inte lyckas själva, och dels har jag väl insett att jag kan hantera alla minus. Jag överlever faktiskt! 

Blev det bara konstigt eller hänger ni med i hur jag menar? :)