Vad vill ni veta?

Det känns som att jag skriver ungefär samma saker hela tiden här. Allt handlar om att jag är trött och ledsen typ. Så jag tänkte höra om det finns något ni vill att jag ska skriva om?

Är det något ni vill veta om mig? Om oss? Om vår resa? Om något helt annat? Min syn på något specifikt eller något ni vill att vi diskuterar tillsammans?

Ni får gärna komma med förslag, frågor eller vad som helst! Jag vill ju att bloggen ska vara ett ställe där vi möts, inte en plats där jag tågar på ensam. :)

Kram till er alla! <3

Dom som har lyckan kvar

För några veckor sedan hälsade jag på några gamla vänner från universitetstiden. Det är roligt att ses och allt känns direkt som vanligt. Det märks inte att det har gått snart fem år sedan vi tog examen. Härligt med sådana vänner!

En av mina vänner är en av dom som har lyckan kvar. Med det menar jag att dom inte har börjat försöka bli gravida ännu. Dom flesta får ju även behålla lyckan och glädjen över ett barn. Dom som har turen att inte bli som oss, dom ofrivilligt barnlösa (finns det förresten något bra ord för oss som inte kan få biologiska barn?).

Hon pratade hela kvällen om framtiden. Dom har ett bröllop som väntar, en häftig resa i vår tillsammans och därefter tankar på att bilda familj. Jag hörde ju på henne hur glada, lyckliga och förväntansfulla dom är över detta. Hur mycket dom ser framemot det som komma skall.

Det är svårt att sitta och lyssna på det där i flera timmar. Så många blandade känslor inom mig. Sorgen över att vi inte har lyckan kvar. Alla bubblande lyckokänslor när vi skulle börja försöka. Alla drömmar och förhoppningar. Då allt fortfarande kändes ljust och spännande. Jag kan verkligen sakna den känslan. Åå, vad jag drömmer mig tillbaka ibland.

En del av mig vill bara skrika ut alla känslor, säga att det faktiskt inte är så jäkla lätt att bli gravid och att hon nog inte ska hoppas och försöka planera så himla mycket. Det är inte alls säkert att det går! Över huvud taget!

En annan del av mig, kanske den vettigare sidan, förstår ju att jag absolut inte kan säga något till henne. Samtidigt som det gör ont hos mig så gör det mig glad att se henne så lycklig och förväntansfull. Och det är ju så det måste få vara från början. Förhoppningsvis behöver dom aldrig någonsin kännas vid den smärta och sorg som vi bär på. Även om jag kan bli otroligt avundsjuk på dom som lyckas snabbt, så önskar jag ingen detta helvete, jag vill ändå att det ska gå bra för alla. Att det ska gå vägen. Att dom ska få känna den lycka som vi bara kan drömma om för tillfället.

Jag har insett att det bästa jag kan göra för mig själv i liknande situationer är att vara tyst. Jag vill inte slänga ur mig några lyckliga fantasier om att livet kommer bli fantastisk och att dom kommer lyckas direkt och så vidare, samtidigt som jag inte på något vis vill dra ner henne heller. Dom får själva skapa sin lycka kring det här. Själva känna hur mycket dom vill bygga upp förväntningar och förhoppningar innan. Allt ligger hos dom och jag tänker inte på något vis ställa mig på någon sida. Var och en får själva bestämma hur mycket man vill och kan drömma innan man har börjat.

Informationssamtal Adoption

Igår var vi på ett Informationssamtal om adoption/medgivande. Det kändes märkligt att vara där. Lite som att det egentligen inte är jag som är där, som att man såg en film. Inte riktigt närvarande i min kropp.

Jag tror ändå det var nyttigt att göra det. Jag tycker adoption är något väldigt fint. Tänk att få hjälpa ett stackars barn som bor på barnhem. Ge det ett kärleksfullt hem. En trygg plats.

Samtalet gick in mycket på vilka steg man tar i en adoptionsprocess. Papper som ska fyllas i osv. Lite kort om krav på oss som familj osv.

Kanske inte det mest givande samtal jag varit på men fortfarande nyttigt. Jag kan absolut tänka mig att adoptera. Men vill såklart prova donation först. Vi kanske kommer hinna göra både och?