2018 - tillbakablick

Först av allt, Gott nytt år till er allihopa! ❤️

Nytt år, nya möjligheter. Ett tänk man kanske kan bli irriterad över om man har det kämpigt, men samtidigt något som har hjälpt mig dom här åren. Hade det inte kommit nya år hade den här resan känts hopplös. Vi har flera år i rad lämnat jobbiga år bakom oss och hoppats att kanske, kanske blir det här året bättre. Och tillslut kom faktiskt ett år som blev bättre.

2018 har haft sina tunga perioder men har i överlag varit klart bättre än åren innan. I Februari påbörjade vi vår IVF-behandling. Efter att ha gjort ett gäng inseminationsbehandlingar (genomförda + avbrutna) hade vi fått ok att övergå till IVF. Vi började med sprutor i magen och ultraljud för att räkna blåsor. Första ultraljudet såg bra ut, lagom många blåsor. Jag minns att jag sa till sambon det här ser bra ut, hoppas det fortsätter såhär. Men det gjorde det inte riktigt. Antalet blåsor eskalerade kraftigt dom kommande dagarna. Efter sista ultraljudet förstod vi, redan innan kliniken ringde upp, att det här är inte bra. Vi förstod att det nog inte skulle bli någon färsk återföring. Vi satte vårt hopp till att dom åtminstone skulle plocka ut äggen och försöka frysa in embryon.

Tack och lov plockade dom ut så många ägg dom kunde innan dom fick avbryta för att jag hade för ont (man blir VÄLDIGT svullen när man har runt 45 äggblåsor). Av 27 plockade ägg blev 11st befruktade och 8st blastocyster klarade sig till frysen. Trots att det nog egentligen skulle klassas som en misslyckad behandling (inte bra att bli så överstimulerad) så var det en lättnad att få så många till frysen. Såhär i efterhand var det nog det bästa som kunde hända just oss.

I april, på min 30-årsdag, satte vi tillbaka vårt första embryo. En fin blastocyst som klarat upptining och som till och med var påväg ur sitt skal när vi fick tillbaka den. Det är ungefär 50% chans att lyckas med dom här, sa embryologen när vi var färdiga. Vilken lycka, vilken födelsedag!

Tyvärr tog det sig inte. Veckorna efter minuset på stickan var fruktansvärda. Jag mådde riktigt dåligt. Kände hopplösheten krypa sig på. Pratade med sambon om att jag snart inte orkar mer. Orkar inte pausa livet i flera år till. Vill kunna leva också. Vi tog rätt många promenader på kvällarna och jag grät varenda gång tror jag. Tungt men också välbehövt. Jag fick gråta ut all smärta. Vi la även upp en plan. Vi använder alla gratisförsöken (vilket skulle bli rätt många med tanke på många embryon i frysen och ett IVF-försök kvar). Om inget av försöken skulle lyckas skulle vi prova adoption. Det kändes faktiskt bättre bara av att veta att det fanns en begränsning, att det här inte skulle vara för evigt.

En ny omgång frysåterföring närmade sig. Min cykel var för en gångs skull lite kortare, vilket kändes bra, jag kände mer hopp då det kändes som att kroppen var med på banan denna gång. Den sista Maj var vi tillbaka på kliniken och fick tillbaka ett fint embryo (som vi tyvärr inte fick se på någon skärm för tekniken krånglade). Det första embryot dom tinade den dagen hade inte överlevt, så dom fick tina ett till. Den här gången var det samma läkare som utförde äggplocket som förde tillbaka embryot. Det kändes också bra, vi gillade henne. 

Första dagarna efter återföringen gick ganska bra. Men efter ett tag började tiden gå väldigt långsamt.  På ÄL+9 kom det några strimmor blod på pappret när jag torkade mig och jag kände hur mitt inre började falla sönder. Jag tog ett trosskydd och bara väntade på att det skulle komma mer och mer blod. Men det kom inget mer. Min svank hade börjat ömma också, vilket var lite olikt min kropp.

ÄL+10 och +11 kom och inget blod i sikte. Inte förrän på ÄL+12 utan blödning vågade jag tänka tanken att det kanske hade gått vägen ändå. Jag har aldrig tagit mig så långt utan blödningar innan. När vi väl gjorde ett test (ÄL+14 tror jag) hade vi nog någonstans redan förstått att det skulle vara positivt. Men att få se dom där två strecken på stickan var jag ändå inte beredd på. Jag såg bilden på det häromdagen faktiskt och kan fortfarande inte förstå att det faktiskt hände, två streck!

Det var en obeskrivlig känsla. Jag KAN bli gravid. 

Veckorna efter var pirriga och galet nervösa. Så mycket oro över missfall och att det skulle vara något fel. Vi berättade för våra föräldrar och min syster men fick panik direkt efter, tänk om det skiter sig nu?! 

Vi gjorde ett tidigt ultraljud i v9 (fördelen med IVF) och fick höra och se hjärtat slå. Vi grät i bilen efteråt. Den lever, vår embis lever! 
Även KUB-testet i v13 gick bra. Låga odds för kromosomfel och alla mått såg bra ut. Vi började berätta för några fler. Underbart att få berätta, jag njöt verkligen av den stunden varenda gång. Men dagen efter kom ångesten krypandes, tänk om något händer nu när vi har berättat?

Veckorna gick. Min oro kom och gick lite hur som helst. Ibland så orolig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Dagarna innan RUL kunde vi båda konstatera att vi kände sparkar. Sambon kände till och med utanpå magen. Sparkarna gjorde oss liiite lugnare inför RUL men oron fanns där ändå. Tänk om något är fel? Tänk om hjärtat inte slår som det ska? Men allt såg fint ut. Och vi fick veta att det är en liten flicka i magen. Vår dotter!

Efter RUL har oron fortsatt komma och gå. Ibland har jag legat i soffan, känt hennes sparkar under mina händer men ändå drabbats av panikångest och inbillat mig att något varit fel. Den oron har jag knappt kunnat hantera. Det är så svårt att komma ur dom tankarna, även om jag någonstans förstår att jag reagerar irrationellt så har jag ändå inte kunnat ta mig ur det på något enkelt sätt.

Tack vare en tur till förlossningen i v30 (tror jag) efter en dag med minskade fosterrörelser har jag äntligen kunnat hantera min oro bättre. Efter att ha lyssnat på hennes hjärtslag under drygt 45 minuter och fått höra att hjärtat beter sig precis som det ska har jag kunnat ta mig igenom mina oroliga stunder på ett bättre sätt.

Vi pratade även förlossningsrädsla med en aurorasköterska och oro med en psykolog. Samtalen har hjälpt mig och oss mycket. Jag är fortfarande rädd för smärtan och en viss oro att något ska gå snett finns fortfarande. Men allt känns åtminstone mer hanterbart nu än innan samtalen.

Blandat med all oro har det också funnits en hel del glädje under hösten. Vi har fått känna vår bebis växa och sparkarna bli allt kraftigare. Tillslut har vi till och med kunnat gissa om det är en fot eller en rumpa vi känner, eller kanske en axel eller en arm. Vi upplever att hon reagerar när sambon försöker få kontakt och flera gånger då jag varit orolig och lagt händerna på magen har hon sparkat till så jag har kunnat lugna mig lite. Tacksamheten väller över mig.

Sedan kom Julen i en rasande fart och äntligen kunde vi njuta av den utan ett ångestmoln över våra huvuden. Jag kände mig lugnare än på väldigt länge. Och trots att hon inte är född än så var det helt klart lilltjejen som stod i fokus när det kom till julklapparna. Jag tror att det är fler som längtar efter henne!

Sista dagen på 2018 kände jag mig rätt nedstämd. Jag grät över både det ena och det andra. Jag tror att det var en reaktion på att jag börjat ställa in mig på att lämna 2018 bakom oss och ge oss in i 2019. Det finns så mycket som hänt dom senaste åren som vi inte riktigt har bearbetat men som bubblar upp när man vågar tänka på det en stund. Jag försökte se det som något positivt, att tårarna rann alltså. Det är nog enda sättet för mig att börja släppa vissa saker.

Nu har vi gått in i 2019. Jag hoppas verkligen att allt går som det ska nu. Att vi får möta vår dotter om några veckor och att hon är frisk och mår bra. Att livet kan få vara bra nu. Jag vågar verkligen inte ta något för givet, men jag tror på henne, vår starka tjej som redan överlevt en hel del (en nedfrysning och upptining exempelvis ;)). Vi längtar efter dig och kärleken till dig växer sig allt starkare för varje spark vi känner <3

Oro

Jag blir tokig på mig själv och min jäkla hjärna. Snacka om att tankarna kan hamna i en ond spiral och helt enkelt hitta på saker som inte stämmer..

Vi var hos barnmorskan i fredags och mätte magen och lyssnade på hjärtljudet. Allt såg fint ut. Magen ligger prick på i mitten på kurvan och hjärtat slog precis som det skulle. Blodtrycket var liite högre än sist men låg fortfarande inom godkänt område. Järnvärdet hade gått ner litegrann men såg fortfarande väldigt bra ut.

Men så började hon prata om att man ska lära känna sitt barn så att man reagerar om det rör sig mindre än vanligt. Och det här har ställt till det i huvudet på mig. Nu tror jag hela tiden att hon rör sig mindre än vanligt.

Jag förstår att många är oroliga, särskilt förstagångsföderskor. Men den oro jag känner nu är inte normal, den är förlamande. Den påverkar min vardag och den gör mig deppig. Till viss del beror det nog på att jag är den jag är, en högkänslig person som grubblar på allt. Men jag tror att den största faktorn är vårt bagage. Att vi har kämpat så länge och gått på så många nitar. Att rädslan för att något ska gå fel har suttit i bakhuvudet i flera år. Att den är svår att bli av med och att den egentligen bara har ökat sedan plusset. Eller nej, den har bytt skepnad. Förut var jag rädd att aldrig få uppleva detta, nu är jag rädd att förlora det vi har. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är värst.

Som tur är så skulle barnmorskan skicka en remiss till en psykolog på mvc. Remissen gällde inte just det här utan mer allt runt IVF:andet och donatorn. Men det passar ju bra att även få hjälp med hur jag ska hantera min oro. Jag ska även få prata med en aurorasköterska som kan hjälpa mig hantera oro inför förlossningen. Jag är egentligen inte så rädd för själva smärtan och allt sådant utan mer rädd att det ska hända mig eller lilltjejen något.

Magen fortsätter i alla fall att växa. Det kommer magbilder snart. :)

Att berätta för alla

Nu har jag berättat för alla jag jobbar med att vi har en liten bebis på gång. Igår berättade jag för min arbetsgrupp och idag för några till utanför. 

Nu ikväll mår jag nästan illa av oro. Tänk om jag har berättat för alla för tidigt? Tänk om det händer något i nästa vecka och jag måste berätta att det inte gick?

Vi har ju nyss sett att den lever och mår fint. Riskerna har minskat kraftigt. Men, risken finns ju där ändå och kommer alltid att finnas. 

Borde jag ha väntat till efter rutinultraljudet?

Samtidigt syns magen lite och börjar bli svår att dölja. Tycker jag i alla fall, mina jobbarkompisar verkar inte tycka att den är så synlig..

Och en del av mig vill bara NJUTA av att få berätta en sådan här grej. Se glädjen i andras ögon och hur intresserade dom blir av hur den lill* mår och hur långt gången jag är osv. Det är en sådan skön kontrast mot hur livet var för någon månad sedan. Jag känner mig så glad när vi pratar och i just den stunden känner jag bara skit samma, jag vill njuta NU oavsett hur det går. Man kan aldrig glädjas i onödan. Det är ju bättre att må bra när man kan.

Men ikväll är jag orolig och jag vet inte hur jag ska hantera det...