Inseminering 2

Det blev inseminering! Vi är väldigt glada över det, samtidigt som en ny oro drog in, kommer det ta sig? Den här two week wait är ju rätt påfrestande...men vi får försöka leva på och njuta av allt annat tills vi vet hur det gått. 


Nu vill jag inte låta negativ för det är inte så vi känner oss, vi är GLADA just nu! :) 
Det är bara det att jag såg tårarna i sambons ögon efter inseminationen och den där dörren till smärtan stod lite på glänt en kort stund. Men jag tror att vi båda har stängt den igen och hejar på spermierna istället. Kanske är det faktiskt nu det händer!

Men besöket på kliniken då?
Jo, vi kom dit en stund innan det var dags för ultraljud. Vi skrev på samtycket och satte oss och väntade. Efter en stund kom en barnmorska/sköterska fram till oss och sa att vi skulle få komma in på operationsavdelningen (förra gången höll vi till på en av läkarnas kontor). Hon sa att dom försöker göra mer och mer av inseminationerna där inne nu. Vi blev tilldelade ett rum och jag fick byta om till sånna där sexiga sjukhuskläder. Jag skulle inte genomgå någon operation men i och med att vi skulle in i det rummet vill dom inte att man har sina egna kläder.

När jag hade bytt om fick vi gå in i operationssalen. Där mötte vi även upp med läkaren. Han var där för att göra ultraljudet. Han kollade på slemhinnan och mätte den till över 6mm. Han tyckte att den såg väldigt fin ut, 3-skiktad och tjusig. Samma känsla som jag hade på VUL igår alltså. 6 mm är väl inte överdrivet tjockt men han tyckte vi skulle köra på ändå. Äggblåsan satt fortfarande kvar och han mätte den nu till över 26mm. Han sa att det är idealiskt att blåsan ännu är kvar, för då hinner spermierna börja vandra uppåt innan den spricker. 

När läkaren hade gjort ultraljudet tog sköterskan över igen. Det var hon som skulle göra inseminationen. Jag tycker det gick bättre den här gången. Hon lirkade lite mer så det gjorde inte alls lika ont. Det är väl när dom ska igenom livmodertappen som det kan kännas, den kan börja krampa för att man retar den lite med "nålen". 

Jag fick ligga kvar en stund på britsen direkt efter. Vilket jag tycker är skönt för psyket. Det känns bättre om dom får börja simma lite innan man ställer sig upp. Sedan fick vi även gå till rummet och jag fick lägga mig där en stund till, mycket härligt! Tillslut fick jag bestämma en tid med sambon då jag skulle resa mig, annars hade jag kunnat stanna hela dagen.

Sköterskan kom in till oss igen och sa att dom vill att jag tar Lutinus tre gånger om dagen nu i och med att jag tog ägglossningssprutan igår. Vet inte riktigt varför dom hänger ihop så, men inte mig emot! Har hört att det ska vara rätt kladdigt med Lutinus men just nu känns det ändå bättre än att ha en för tunn slemhinna. Så första pillret är redan taget! Skulle fortsätta fram till gravtest och efter det får vi se. Antar att det beror lite på resultatet också.

Sköterskan berättade även att man preppar spermierna med någon vätska för att dom ska bli mer alerta. Hon sa att man dopar dom, typ. Det var lite intressant att höra. Så nu hejar vi på dom dopade spermierna och min megaäggblåsa (för att vara jag åtminstone)! :D

1 kommentar

Mentalt har jag varit gravid 30 gånger

Åter igen kom mina spottings senare än jag hade räknat med. Första dagen dom uteblir börjar jag lite smått tänka att kanske kanske kanske finns det ett litet hopp ändå, kanske kan mirakel ske. Andra dagen dom uteblir spårar det totalt för mig. Helt plötsligt börjar jag tänka att jag är gravid. Jag svävar iväg och planerar nästa hela livet. Tänker att vi kanske haft lite tur ändå. Dom där spermierna kanske har kommit tillbaka och slemhinnan kanske hann växa till sig och ägget kanske mognade ändå. Tänk så gick det!!!

På tredje dagen kommer mina spottings. Och jag faller igen. Livet känns så meningslöst. Jag är ledsen hela dagen och vet inte längre varför jag lever. Jag vet att jag kommer på fötterna snart igen, om än svajande, men där och då orkar jag inte vara positiv. Livet får vara skit för en stund. Hur länge ska man orka detta?

Jag började fundera över det där. Att man mentalt går in i det, att man tror att man är gravid även när oddsen är så låga dom bara kan bli. Jag insåg att mentalt har jag varit gravid cirka 30 gånger nu. Vi är snart uppe i tre år som ofrivilligt barnlösa. Och trots att jag vet att vi inte kan bli gravida på egen hand så går hoppet aldrig ur. Varje månad viskar en inre röst kanske den här gången

Vilken jäkla berg- och dalbana detta är. Varje månad pendlar man från flytande till botten och upp igen. Det är ju nästan ett under att kuratorn fortfarande klassar mig som psykiskt frisk. Olycklig men frisk.

1 kommentar

Sluta pausa livet

Sorry för en sen uppdatering. Jag har varit så otroligt trött senaste veckan att jag inte riktigt orkat logga in här. Jag tänker på er hela tiden men energin har inte funnits.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om senaste besöket hos kuratorn.

Det jag främst tog med mig från senaste samtalet är att hon tycker jag ska sluta pausa livet. Att jag inte ska hänga upp allt på när och om vi kommer lyckas. 

Jag har funderat på det här med jobbet men tänkt att jag kanske borde sitta lugnt i båten just nu, tänker att jag har en bra relation med min chef och att jag får åka iväg på undersökningar när helst jag behöver. Att vara kvar är enkelt, åtminstone för behandlingarna. Jag sa att jag kanske inte får samma möjligheter på ett nytt jobb. Varför skulle du inte få det? Frågade kuratorn. Eh, ja, nej, jag vet inte.. svarade jag. Just det, tyckte hon. Man vet ju inte. Det kan ju bli precis lika bra någon annanstans.

Hon tryckte också på det är med promenader, att dom är jätteviktiga för att komma ner i varv. Att rensa ur stressen ur kroppen. Det är något jag får ta tag i nu.

Den här arbetsveckan har jag även insett vad allt det här bruset från sociala medier, tv, musik och kontorslandskap gör med mig. Att hjärnan aldrig tillåts att bearbeta. Jag trycker undan allt annat och bearbetar inte. Under veckan har jag haft lite andra arbetsuppgifter, jag har gjort saker där jag inte behövt använda hjärnan på samma sätt, jag har fått utrymme att låta tankarna vandra. Från början blev jag väldigt rastlös, funderade på att plocka fram hörlurarna för att stimulera hjärnan med något, men det har släppt allt mer. I slutet av veckan var det bara skönt att det var tyst. Det jobbiga är dock att jag nog har börjat bearbeta vissa saker. Sedan tisdag eftermiddag har det känts som att jag har ett bälte runt bröstkorgen som spänner åt. Som hela tiden trycker och som gör att jag får anstränga mig för att ta djupa andetag. Det har gått hyfsat bra på jobbet men eftermiddag och kväll blir det jobbigt. Och nu på helgen sitter det åt hela tiden.

Jag googlade lite och många har fått så när dom börjat slappna av efter en jobbig period. Så jag antar att det är just det som händer. Att jag börjat bearbeta. Så vi får hoppas att det här leder till något bättre.

Kuratorn nämnde även utmattning. Hon tycker inte att jag är på väg in i någon form av utmattning, utan att det är att jag pausar och trycker undan allt annat som är det jobbiga psykiskt. Självklart också barnlösheten men det är inte där skon klämmer som mest just nu.
Jag hänger upp allt på barnet som vi hoppas kommer. Jag blir olycklig av att inte göra något alls som jag mår bra av. Allt jag vill göra planerar jag in att ta tag i när vi vet hur det går, när vi vet om det blir något barn.

Resa? Absolut, när vi är gravida kan vi fira med en resa.
Byta jobb? Ja, det kan jag ju göra, men jag kan ju vänta tills jag varit mammaledig. Då hinner jag även fundera över vad jag faktiskt vill göra.
Gå en kurs? Mjo, bara det inte krockar med behandling.
Och så fortsätter det...

Så, vi får se hur jag kommer framåt här. Tänkvärt var det i alla fall :)

1 kommentar