Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)
 

Jag tror att jag sörjer

De senaste dagarna har jag känt ett stort behov av att lyfta på locket. Allt vi går igenom bubblar inom mig och jag vill bara att allt ska få komma ut. Jag är redo att känna ALLT.

Jag tror att jag sörjer igen. Jag sörjer det embryo som inte klarade sig i min livmoder. Jag sörjer att vi går igenom den här skiten. Jag sörjer att flera år har gått åt till det här. Jag sörjer att vi ännu inte är ur det heller.

Jag är arg för att just vi skulle drabbas av detta. Varför?! Jag är arg för att livet ska behöva vara så jävla jobbigt under så lång tid. Jag är arg för att flera andra verkar få allt dom önskar utan att behöva kämpa nämnvärt (ja, jag vet att jag förmodligen inte vet allt om deras liv, men jag är arg ändå). 

Jag är trött på att leva såhär. Jag är trött på att vara trött. 

Jag är ledsen över att så pass stor del av livet just nu bara försvinner in i ett svart hål. Att det går åt flera år till att planera livet utifrån klinikens öppettider och behandlingarna och dess undersökningar. Jag är ledsen över att missa år där vi kunde ha levt istället. Inkomsten är äntligen hyfsad, varför reser vi aldrig? Varför hittar vi inte på saker? Jo, för att vi eventuellt genomgår behandlingar oavsett när vi funderar på att göra saker. För att vi inte orkar när vi väl har tid över. Och för att pengarna inte kommer in på samma sätt längre då jag gått ner i tid i perioder, jag har varit sjuk/varit på behandling och tappat pengar där och sambon har fortfarande inte börjat jobba så där har vi ingen inkomst heller (bara ersättningen men den räcker inte). Den här ofrivilliga barnlösheten nästlar sig in överallt.

Jag sluter mig. Orkar inte prata med någon. Orkar inte föra en vettig konversation. Jag slänger ur mig några fraser för att verka trevlig men det blir mest bara hackigt och konstigt. Jag går i min egen lilla bubbla. Behöver tid att reflektera. Tid att sörja. Tid att försöka läka på nytt.

Också tänker jag framåt. Vad händer om det inte går? Om det aldrig går? Hur mycket orkar vi? 
Jag behöver en plan. Jag ger inte upp. Men jag behöver en plan. Hur gör vi om det inte går? Jag behöver ha en plan nu för att kunna hantera smärtan idag. Jag behöver känna att livet är och kommer vara värt att leva oavsett. Barn kan inte vara enda meningen med livet, för i så fall skulle vårt liv idag inte vara värt något. Men det är det ju. Livet var ju bra innan allt det här började. 
Jag behöver känna det nu, att livet är värt något, oavsett.

Det blev inget barn den här gången...

Vi gjorde ett test imorse. Vi kan inte se minsta tecken på att det skulle vara ett streck där. Ett klart minus alltså.
 
Jag gråter varje gång jag tänker på det. Vårt fina lilla embryo klarade sig inte. Vår lilla vilding var kanske lite för vild för att ha ro att stanna kvar. Ingen vet väl varför det inte fäster..Önskar att jag visste dock.
 
Hur ska man orka vara optimistisk på nästa om inte vårt bästa embryo vill fästa?
 
Jag gråter när jag skriver det här. Jag tänker att det är bra. Det är ett sätt att få ut alla känslor. Gråta ut dom och skriva ut dom.
 
I vissa stunder känner jag mig stark. Jag känner att vi överlever det här. Vi kommer att klara oss. Men ibland känns allt så tungt. Jag är så trött. 3,5 år har vi längtat, kämpat och hoppats. 3,5 år är en lång tid när man hoppas på något som aldrig kommer.
 
Jag tänker på alla er som kämpar, som har kämpat eller som kommer att kämpa. Skickar en stor varm kram till er allihopa! Fan vad starka ni är! <3