Oro

Jag blir tokig på mig själv och min jäkla hjärna. Snacka om att tankarna kan hamna i en ond spiral och helt enkelt hitta på saker som inte stämmer..

Vi var hos barnmorskan i fredags och mätte magen och lyssnade på hjärtljudet. Allt såg fint ut. Magen ligger prick på i mitten på kurvan och hjärtat slog precis som det skulle. Blodtrycket var liite högre än sist men låg fortfarande inom godkänt område. Järnvärdet hade gått ner litegrann men såg fortfarande väldigt bra ut.

Men så började hon prata om att man ska lära känna sitt barn så att man reagerar om det rör sig mindre än vanligt. Och det här har ställt till det i huvudet på mig. Nu tror jag hela tiden att hon rör sig mindre än vanligt.

Jag förstår att många är oroliga, särskilt förstagångsföderskor. Men den oro jag känner nu är inte normal, den är förlamande. Den påverkar min vardag och den gör mig deppig. Till viss del beror det nog på att jag är den jag är, en högkänslig person som grubblar på allt. Men jag tror att den största faktorn är vårt bagage. Att vi har kämpat så länge och gått på så många nitar. Att rädslan för att något ska gå fel har suttit i bakhuvudet i flera år. Att den är svår att bli av med och att den egentligen bara har ökat sedan plusset. Eller nej, den har bytt skepnad. Förut var jag rädd att aldrig få uppleva detta, nu är jag rädd att förlora det vi har. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är värst.

Som tur är så skulle barnmorskan skicka en remiss till en psykolog på mvc. Remissen gällde inte just det här utan mer allt runt IVF:andet och donatorn. Men det passar ju bra att även få hjälp med hur jag ska hantera min oro. Jag ska även få prata med en aurorasköterska som kan hjälpa mig hantera oro inför förlossningen. Jag är egentligen inte så rädd för själva smärtan och allt sådant utan mer rädd att det ska hända mig eller lilltjejen något.

Magen fortsätter i alla fall att växa. Det kommer magbilder snart. :)

Att berätta för alla

Nu har jag berättat för alla jag jobbar med att vi har en liten bebis på gång. Igår berättade jag för min arbetsgrupp och idag för några till utanför. 

Nu ikväll mår jag nästan illa av oro. Tänk om jag har berättat för alla för tidigt? Tänk om det händer något i nästa vecka och jag måste berätta att det inte gick?

Vi har ju nyss sett att den lever och mår fint. Riskerna har minskat kraftigt. Men, risken finns ju där ändå och kommer alltid att finnas. 

Borde jag ha väntat till efter rutinultraljudet?

Samtidigt syns magen lite och börjar bli svår att dölja. Tycker jag i alla fall, mina jobbarkompisar verkar inte tycka att den är så synlig..

Och en del av mig vill bara NJUTA av att få berätta en sådan här grej. Se glädjen i andras ögon och hur intresserade dom blir av hur den lill* mår och hur långt gången jag är osv. Det är en sådan skön kontrast mot hur livet var för någon månad sedan. Jag känner mig så glad när vi pratar och i just den stunden känner jag bara skit samma, jag vill njuta NU oavsett hur det går. Man kan aldrig glädjas i onödan. Det är ju bättre att må bra när man kan.

Men ikväll är jag orolig och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Hur ska man kunna ta in detta?

Jag känner hur jag dras hit så fort huvudet börjar snurra lite. Den perfekta platsen att skriva av sig. 
 
Jag har väldigt svårt att ta in att jag faktiskt är gravid nu. Det går liksom inte in i mitt huvud. Jag ser att magen växer lite smått, att mensen uteblir varje månad och brösten ömmar till och från. Jag har bäckensmärtor som ändrar karaktär varje dag. Jag blir helt slut av en arbetsdag och jag får ont i ligamenten ibland. Alltså finns det en del tecken som tyder på att fostret lever och att graviditeten fortskrider. Men det verkar inte hjälpa..
 
Ikväll läste jag några rader från en tjej som just gjort en återföring av ett fint embryo och jag slungades tillbaka direkt. Det var som att hjärnan reste tillbaka i tiden och förberedde sig på ytterligare en återföring. Jag kom in i samma blandade ångest och rädsla som under behandligarna. Och jag kände så starkt att jag är livrädd att förlora det vi nu har. 
 
Den lycka jag känner nu har jag inte känt på flera år. Det går liksom inte att beskriva hur mycket bättre livet har blivit sedan plusset. Jag är harmonisk på ett helt nytt sätt, ett lugn har infunnit sig. Jag kan skratta och skoja med kollegorna. Idag funderade jag till och med på om dom börjar bli lite less på mig som helt plötsligt ska försöka vara rolig hela tiden. Vilket lyxproblem!
 
Häromdagen hade jag sjukt ont i ena höften. Varenda gång jag vände på mig under natten så vaknade jag av smärtan. Efter en del googlande verkar det som att det beror på graviditeten och dom bäckensmärtor (foglossning) man kan få av den. Men jag kan ta varenda smärta jag utsätts för just nu. ALLT är bättre än livet som ofrivilligt barnlös. Det går nästan inte en dag utan att jag känner tacksamhet över det vi har nu. Fy fan vilket helvete det är att kämpa med ofrivillig barnlöshet. Jag ser det så himla tydligt nu, vilken kamp vi har haft (och fortfarande har förstås, än är vi inte i mål). Det är helt otroligt hur mycket en människa orkar med, galet alltså.
 
I apparna har det flera gånger stått att den gravidas humör kan vara lite sämre och tålamodet brista osv. Sambon brukar kommentera det och säga att mitt humör har blivit väldigt mycket bättre sedan vi fick vårt plus. Och jag känner det själv också, jag tål mycket mer nu. Jag har en vänligare ton i rösten och jag reagerar inte lika starkt på små vardagsbekymmer längre. Jag tänker att det kanske blir så om man har haft en lång och svår väg till plusset? Att man är så oerhört tacksam över det att gravidkrämporna snarare gör en lugn än på dåligt humör. Någon som känner igen sig?
 
Sen har vi ju även det här med att våga glädjas. Det har i princip tagit fram till nu innan jag faktiskt vågar kika på barnvagnar på blocket utan att få panik. De senaste veckorna har jag tvingat mig själv att våga. Varje gång jag har tänkt nä, jag kan inte kolla på barnvagnar, tänk om det händer något med fostret och varje gång jag varit rädd att berätta om graviditeten har jag fått säga till mig själv att det är okej. Det här händer faktiskt. Det är min tur att få berätta och drömma och kolla på barngrejer. Hela tiden får jag jobba med mig själv och våga glädjas. Det tar sig lite smått. Nästa vecka ska jag berätta för mina kollegor och efter det ska jag börja använda lite tajtare kläder igen (typ 95% av garderoben som varit oanvänd sedan i våras). Jag har alltid drömt om att få gå runt med en liten bebismage och nu är det snart dags, nu ska jag försöka njuta av det också.
 
Ibland skulle jag vilja vara helt öppen med den kamp vi har genomgått för att nå hit. Om någon ofrivilligt barnlös ser mig på jobbet önskar jag att dom visste att jag inte är en av dom som lyckades direkt. Att jag har kämpat, länge. För jag kan ju inte låta bli att få skuldkänslor heller. Ska jag gå runt där med min jäkla mage när det finns folk som får ont i hjärtat av att se det? Jag känner mig elak samtidigt som jag vill få chansen att njuta av det som äntligen sker. Tyvärr är nog varken jag eller sambon redo att vara helt öppna. Jag tror att vi kommer vara det längre fram, men inte just nu.. Vi behöver tid att läka och landa lite först.
 
Imorgon går vi in i v.15! <3