Jag har en plan!

Det blev en liten omedveten paus från bloggen. Jag har halvt förträngt allt under ett par veckor. Fokus har legat på att återhämta mig. Jag har sovit väldigt mycket. Sovit typ 10-11 timmar under natten, klivit upp och ätit frukost, somnat på soffan och sovit 3 timmar till. Majoriteten av mina semesterdagar hittills har sett ut så.


Men det har gett en del också! Jag har faktiskt börjat känna mig utvilad. Jag kan föra samtal med sambon igen, vanliga samtal som jag inte orkade med för några veckor sedan. Sist jag var på gymmet hade jag rätt mycket energi och kände mig ganska stark igen.

Det har även börjat klarna i huvudet. Jag känner allt tydligare vad jag behöver i höst för att inte må så dåligt igen. Den här gången gäller det att vara förutseende.

Så här går tankarna just nu:
1. Prata med läkaren om deltidssjukskrivning under pågående behandling. Jag orkar inte göra flera läkarbesök i veckan och sedan måsta "jobba över" för att få ihop mina 40h. Det blir för långa dagar.
2. Undersöka möjligheterna att få göra ALLT på kliniken, alla VUL och allt. Endast ha kontakt med dom. Det tar otroligt mycket energi från mig att hela tiden jaga remisser och ringa sjukvården varje dag. Det kan vara värt att resa 10 mil enkel väg till kliniken för ett 5min VUL om det innebär att jag kan slappna av alla andra dagar. Inga remisser som kan försvinna och direkta svar på allt. Att direkt få nya tider osv. Plus att kliniken känns bättre på alla undersökningar, det är ju deras område.

Ja, ungefär så långt har jag kommit. Plus att jag jobbar mycket på min inställning till det här. Jag försöker att våga tro på att det ska gå, våga tro att vi får vårt barn tillslut. Läkaren som sjukskrev mig sa något i stil med "om andra skulle satsa pengar på om ni skulle lyckas eller inte så skulle alla satsa på att ni kommer att lyckas, för oddsen att ni lyckas är MYCKET högre än att ni inte skulle göra det". Jag försöker tänka så varje gång jag tvivlar, att oddsen att vi får ett barn är högre än att vi inte får det. Och det tar sig. Min inställning är mer positiv nu än för ett tag sedan!

Jag hoppas att ni har en härlig sommar! <3

Som om någon plockat bort en del av mig

Jag tycker att jag mår hyfsat just nu. Att jag skrattar och skojar, att jag njuter av att pyssla osv.


Det är små saker som avslöjar att jag ändå inte nått hela vägen. En grej är att jag fortfarande inte tänker så mycket. Jag tänker knappt framåt, funderar inte så mycket på jobbiga saker, funderar inte så mycket på något över huvud taget. Jag är lite väl mycket "här och nu". Självklart är det bra att kunna koppla bort, men det här är något annat. Det här gör att jag inte ens har några drömmar, inget jag längtar efter och så vidare. Jag störs inte så mycket av det för stunden, det är mest skönt att inte tänka så mycket. Men på sikt vore det skönt att få tillbaka lite drömmar här i livet. Att kunna måla upp en bild av hur jag vill ha det. Kunna drömma mig bort till hur vi kommer ha det om 5-10 år. Kanske är det så svårt att drömma för att vi lever i denna ständiga ovisshet? Tidigare i livet var det mesta möjligt. Just nu vet vi inte om vi kommer nå vår högsta önskan. Kanske gör det att man stänger av drömmandet för en stund?

En annan grej, kanske den mer läskiga av dom, är att det känns som att någon har plockat bort en del av mitt känsloregister, och i hjärnan känns det på något sätt naturligt att det inte finns där, som om det alltid varit så, som om inget saknas. Jag kan känna ilska, irritation, ångest, likgiltighet, tycka att saker är vackra, vilja träffa människor och hitta på saker. Men jag känner fortfarande inga känslor för personer eller för katterna. Det är som att jag vet att jag tycker om dom, men jag känner inget. Jag är nära sambon och katterna hela tiden, men känner inget. Det är som att allt rullar på, vi har det rätt bra, men jag känner ingen kärlek för någon. Då menar jag inte bara sambon heller, utan alla. Det känns hemskt att erkänna men jag vet ju att det egentligen inte är så. Jag vet att jag älskar min sambo, min familj, mina katter, mina vänner. Jag VET det, jag känner det bara inte. 

Är det någon av er som varit med om något liknande?

SEMESTER!!!

Äntligen semester!!


Jag har haft lite blandade känslor inför semestern. Förra året grät jag och var mest inomhus första två veckorna. Då kändes det mest mörkt. Jag har varit rädd att det ska bli så igen.

Jag gick på semester igår så det är svårt att säga hur det blir i år. Sista två veckorna har varit stressade och pressade så jag är fortfarande uppe i varv. Jag blir lite hyperaktiv. Jag är otroligt lugn annars, så även om jag just nu kanske är "normal" utifrån sett så känner jag ändå hur jag stressar i allt jag gör. Jag pratar fortare, går snabbt fast jag inte har bråttom, blir väldigt hurtig på något vis, nästan så jag inte låter rumpan sitta på en stol utan att jag ska gå och hämta något eller fixa något.

Jag har börjat städa huset. Känner något starkt behov av att städa. Få ordning och reda. Se att det ser rent ut. Torkar diskbänken pedantiskt varje dag och så vidare. Inte riktigt likt mig.

Jag hoppas att semestern gör susen. Att jag blir mitt lugna jag igen. Jag känner mig i alla fall mycket mer positiv nu. Jag känner ett sug av att hitta på saker, pyssla, resa. Jag kan tycka att saker är roliga eller härliga, vilket är ett stort steg i rätt riktning. Det gjorde verkligen mycket att få gå ner i arbetstid. Helt plötsligt blev det roligt att laga mat, för att jag inte var trött och hungrig när jag skulle börja, orken fanns kvar. Undrar hur mycket annat som skulle bli roligare om man jobbade kortare dagar? Väl värt att fundera över inför framtiden.

Jag tänker inte så mycket på behandlingen i höst. Det är klart att det kommer över mig ibland och jag funderar på hur det kommer gå, men det tar inte upp all tid längre. Jag tror att det kanske beror på att jag insett att jag behöver släppa det nu, att vi har vår vecka när vi vet att vi får veta mer. Innan dess kan vi inte göra något alls.

Mensen kan vara på gång om typ en vecka. För en vecka sedan gjorde det pyttelite ont i magen (inte alls som en vanlig ägglossning) och nu har brösten börjat ömma. Jag försöker att inte stressa över det utan tänka att det ändå inte spelar någon roll nu. Den kommer när den kommer. Till hösten får vi hormoner till hjälp. Det är inte lika viktigt längre att kroppen "sköter sig". Och jag tror att det kan vara bra att släppa kraven på min egen kropp.

Jag menar INTE att det är mitt fel att jag inte ägglossar. Eller att man i allmänhet ska gå runt och oroa sig för stress. Kroppen har fungerat väldigt bra under lång tid, med tanke på omständigheterna. Jag tror bara att det blev alldeles för mycket nu på slutet. Till och med mina muskler slutade fungera, det gick helt plötsligt jättetungt att öppna dörrar och så vidare. Så om ägglossningen stannar av vore det inte så konstigt, inget annat i kroppen fungerar heller.

Fokus för sommaren blir chilla, lugn träning, rosé i solen, läsa böcker, pyssla och mysa. Inga krav, ingen stress. :)