Årssammanfattning 2017

2017 har på många sätt varit ett lugnare år än vad 2016 var. 2016 var galet, det hände så många olika saker då att jag inte förstår hur vi tog oss igenom det.
 
Något som däremot varit jobbigare under 2017 är hur vilsen jag varit. Även om det inte har hänt sådär supermycket så har känslorna och tankarna varit överallt. Åren har alltså varit jobbiga på olika vis och det är svårt att säga vad som egentligen varit värst.
 
Det som varit jobbigast nu på slutet har varit att gå till ett jobb jag inte trivs med och att känna att vännerna glider längre ifrån. Att känna att dom har något gemensamt som inte jag kan dela och att jag går igenom något som vissa av dom aldrig kommer förstå. Det har gjort att jag har fått svårare att umgås med dom och därmed har det väl blivit lite konstigt mellan oss. Jag har nog inte insett det förrän nu på slutet, att jag faktiskt går runt och sörjer detta. Att det tär på mig mer än jag vågar erkänna.
 
Men vi kör väl en liten sammanfattning av året i vilket fall, så lyfter vi både det bra och det mindre bra:
 
Början av året gick åt till att vänta, bearbeta och sörja. Beskedet var fortfarande tungt och vi stod i donationskön som kändes lång. Vi tog oss framåt men det var som att leva i en dimma. Sambon var halvtidssjukskriven en bit in på nya året, på grund av depression. Jag gick till en ny kurator för att min tidigare gått i pension. 
 
I mars fick jag en ny chef. Jag hade blandade känslor inför detta, vilket var jobbigt psykiskt (i det stora hela har det i alla fall visat sig fungera bra).
 
I april ringde kliniken. Äntligen var vi först i donationskön!! Vi åkte till kliniken för att gå igenom allt inför behandlingsstart. Jag minns dom här veckorna som spända men ganska glada, här var vi hoppfulla.
 
I maj gjorde vi vår första inseminering, efter tre ultraljud och ett gäng ägglossningstester. Här försvann två av tre remisser vilket ledde till att jag pratade med IVF-kliniken och Kvinnokliniken dagligen. Men inseminationen blev av! Vi fnissade lite när vi blev bjudna på bubbel på en inflyttningsfest och smygbytte glas med varandra utan att någon såg. Vår egen lilla hemlighet. Vi fick ett minus på graviditetstestet...
 
I juni påbörjade vi direkt en ny behandling. Nytt försök på inseminering. Här var jag väldigt stressad över det strul som varit med remisserna under första behandlingen. Jag oroade mig för nytt strul och hade en konstant inre stress. Stressen gjorde att ägglossningen drog ut på tiden. Vi gjorde tre VUL innan kliniken bestämde att vi skulle avbryta. Jag gick till en läkare och blev halvtidssjukskriven två sista veckorna innan semestern. Det hade blivit för mycket med allt.
 
Semestern gick. Halvtaskigt väder, som i hela Sverige, men en bra semester ändå. Viktigast för mig/oss var att få slappna av. Att inte behöva tänka på vare sig jobb eller behandling. Ofrivilliga pauser i behandlingar är inte alltid så dåligt, det behövs på något vis.
 
Efter semestern körde vi på med en ny behandling. Denna gång i stimulerad cykel. Jag tog en tablett om dagen i fem dagar och när äggblåsan väl vuxit var slemhinnan för tunn. Kliniken beslutade att vi skulle avbryta behandlingen. Här sjönk hoppet ganska ordentligt. Hur sjutton ska man kunna bli gravid om man inte ens får genomföra behandlingar?
 
Någonstans här förlovade vi oss <3
 
När mensen kom var vi redo igen. Två tabletter om dagen! Den här gången växte ägget mycket snabbt. På första VUL var blåsan redo. Dock såg slemhinnan tunn ut. Kliniken beslutade att vi fick ta en ägglossningsspruta för att ge ägglossningen en extra skjuts och sedan åka till dom dagen efter för att se vad läkaren säger. Slemhinnan var fortfarande ganska tunn men den såg fin ut och läkaren beslutade att det blir insemination.
Ungefär en vecka in i denna "two week wait" drabbades syrran av utomkveds, vilket ledde till akut operation och en borttagen äggledare. Sedan även beskedet att dom eventuellt kommer behöva IVF också. Livet kändes (och känns) fruktansvärt orättvist. En vecka senare fick vi minus på stickan. 
 
Jag var desperat och ville köra direkt igen. Jag frågade kliniken om vi fick det och dom skulle återkomma. På kvällen hade jag och sambon ett långt samtal om detta. Var inseminering verkligen rätt väg att gå? Vi läste på en hel del och insåg tillslut att vi hellre ville köra IVF. Det är ganska mycket stress kring en inseminering, rädsla att pricka helg, rädsla att inget ägg ska släppa osv. Även om IVF blir större påfrestningar känns det säkrare, och för att inte tala om de högre oddsen. Läkaren höll med om att IVF var rätt väg att gå och det konstaterades att vi inte skulle hinna mer innan jul. Vi fick ett telefonmöte med läkaren för att gå igenom medicinerna och vi fick en sprutgenomgång på plats på kliniken.
 
Under hösten fick sambon äntlingen operera sin varicocele. En operation han väntat på i 1,5 år.
 
Jag var rätt slutkörd innan julledigheten. Varje dag kändes som en kamp och allt bara snurrade i huvudet varje kväll. Jag sov dåligt och kände mig utmattad. Jag var irriterad på allt och alla och ville helst inte lämna sängen. Jag räknade ner minutrarna tills ledigheten äntlingen kom.
 
Nu har jag varit ledig i en vecka och känner mig väldigt mycket bättre. Jag sover i snitt 10 timmar per natt och mitt humör har stabiliserat sig en aning. Stubinen är fortfarande ganska kort men jag brinner inte av lite mycket längre. Jag har börjat jobba på min dröm som sakta men säkert har klarnat under hösten. När jag sätter mig vid datorn och grejar på hemsidan går tiden otroligt fort. För fyra timmar sedan sa jag till sambon att jag bara skulle sätta mig vid datorn en liten stund... och nu hörde jag att han gick och la sig. Tänk om jag skulle få den här drömmen att fungera, om tiden man jobbar kunde gå såhär snabbt ibland bara för att det är så sjukt roligt! Tänk vad underbart det skulle vara!
 
När jag läser min egen sammanfattning inser jag att det inte har hänt sådär jättemycket som har varit roligt. Övervägande jobbiga saker. Jag glömde ta med dom två bröllopen vi var på i sommar, dom var mycket trevliga! Men i övrigt har det varit kämpigt.
 
Nu hoppas jag på ett bättre år. Ett 2018 som inte behöver vara lika konstant tungt. Oavsett hur barnverkstaden går hoppas jag att vi kan göra mer saker tillsammans, att jag kommer framåt med min dröm och att min sambo hittar det jobb som passar honom bra. Att vi kanske, eventuellt, med lite tur och mycket sparande kommer iväg på en av våra drömresor. Eller att vi tar någon picknick i skogen i vinter, eller att vi får en fin sommar med mycket sol. Jag vill lyssna mer på själen och jag vill finna klarhet i vad jag/vi mår bra av. För varje år som går lär vi oss mer om hur man överlever och det blir tydligare och tydligare att man inte kan stå ut med vissa saker bara för att man, enligt normen, borde.
 
Tack för att ni varit mer oss under året! Nu hoppas vi att nästa blir lite bättre :) <3

God jul <3

God Jul till er alla! Och tack för att ni finns här <3

Som vanligt känns julklappar oviktigt (men ändå roligt förstås) och tiden tillsammans är det vi bryr oss mest om. Tillsammans är vi starka! <3

Nötkräm

Jag har som tradition att köpa en julklapp till mig själv varje år. Oftast är det nya underkläder eller något annat som jag inte har prioriterat under hösten. I år var planen att köpa en bra ansiktskräm, en jag har spanat på ett tag.

Men, så såg vi just på nyhetsmorgon där dom pratade om Unicef. Dom visade bilder på barn som svälter. Jag har såklart sett det förut, men när bland annat David Hellenius satt där och pratade om att gåvorna faktiskt når fram kunde jag knappt hålla tårarna borta.

I år väljer jag att hjälpa ett barn istället för att köpa en julklapp till mig själv. Eller, det blir ju en julklapp i alla fall. En mycket finare julklapp. Jag har köpt 55 påsar nötkräm som jag nu hoppas kommer rädda liv! Det känns liiite bättre i själen åtminstone. Även om man såklart skulle behöva göra mycket mer.

(null)