Slutat straffa mig själv

Jag har länge tänkt att den här ofrivilliga barnlösheten är universums sätt att straffa mig för något dåligt jag har gjort tidigare i livet. Val jag har gjort som jag inte varit stolt över. Val som har sårat andra. Jag har tänkt att det här är något jag får ta för att lära mig den hårda vägen.
 
Nu på slutet har jag dock börjat släppa dessa tankar. Känt att det nog inte är ett straff för något jag har gjort, för såhär dålig människa kan jag bara inte ha varit. Oavsett vad jag har gjort tidigare i livet så finns det inget jag kan ha gjort som varit så dåligt att jag ska behöva ta såhär många motgångar, såhär dåligt mående och såhär mycket sorg.
 
På sätt och vis är det en skön känsla att inse det. Att jag inte längre behöver straffa mig själv.
 
Problemet kvarstår ju dock, att vi är fast i den här skiten, men det beror inte på något jag har gjort. Det beror på att vi drog nitlotten i det här. Det finns ingen rättvisa i barnlöshet. Man får inget barn för att man är en duktig människa, för att man bryr sig om andra eller för att man har ett stabilt liv. Det är slumpen som avgör.
1 kommentar

Omstart Behandling 2, VUL 2, behandling avbruten

Ja, var ska jag börja? Det här med att få barn verkar inte vara vår grej...

Jag har fortsatt att ta ÄL-tester från fredag till onsdag. Kliniken ville det. Jag såg inte meningen med det egentligen då blåsorna var så små i fredags, men kanske berodde det på att ena äggstocken syntes lite dåligt eller att tabletterna kan ge ägget en extra skjuts, jag vet inte. Bäst att göra som dom säger hur som helst.

I onsdags morse var det då äntligen dags för ultraljud igen. Jag var orolig att blåsan skulle vara precis i den storlek att vi skulle pricka helgen.

Den läkare vi fick denna gång (ny varje gång, hur många har dom egentligen?!) var nog inte den mest pedagogiska. Hon började med att ifrågasätta varför vi skulle på ultraljud igen. Hon menade på att dom brukar ge Letrozoltabletter här också och då gör man inga ultraljud alls, och nu var jag på mitt andra i samma cykel. Jag sa att vi ska göra en insemination och att kliniken vill ha koll på hur många som växer och hur mycket. Hon muttrade något om att ja, det var ju ambitiöst!

Sedan gjorde hon undersökningen och tyckte att blåsorna såg små ut. Slemhinnan var på 4,7 och största blåsan runt 11-12mm. Hon kunde se att jag var stimulerad eftersom det var så många blåsor runt 8mm. Även denna läkare tyckte att det tydde på bra äggreserv. Sedan började hon räkna på hur många dagar det var sedan min senaste mens och tyckte inte alls att det såg bra ut längre, det ser ju inte så lovande ut det här! säger hon. Jag försökte säga att jag har rätt långa cykler men då utbrast hon bara Ja, men nu blir du ju STIMULERAD!

Hennes bemötande gjorde att jag inte kunde fokusera på jobbet sedan. Jag tycker inte att det är hennes sak att lägga sig i min behandling och jag tycker inte att man behöver bemöta patienter på ett sådant vis. Lämna det till kliniken tycker jag.

Nästan hela dagen hann gå innan kliniken ringde upp. Hon som ringde upp säger att en läkare tittat på bilderna och vill avbryta behandlingen. Läkaren ansåg att jag inte hade svarat tillräckligt bra på behandlingen. Slemhinnan var för tunn och äggblåsan för liten. Jag vet inte riktigt vad dom baserar det på. Ska äggblåsan ha växt till en viss storlek inom ett visst antal dagar? Jag tänker att jag har långa cykler och därmed kanske får rätt lång även med stimulering? Men det är klart, cykeln hade blivit lika lång som en vanlig cykel för mig, så antar att det kanske inte klassas som en lyckad stimulering.

Dom vill i alla fall att förutsättningarna ska vara så bra som möjligt vid insemineringen och väljer därför att avbryta. Jag är väl på sätt och vis glad för det. Jag vill ju inte slösa försök på något dom inte tror kommer gå.

Det tråkiga är att vår väntan fortsätter. Vi är snart uppe i ett halvår sedan första behandlingen. En inseminering har vi fått till på 5 månader. Snart uppe i tre års ofrivillig barnlöshet. Ett enda försök som faktiskt hade kunnat leda till en graviditet på hela den här tiden. Galet...
 
Vid nästa mens ska jag ringa in igen för att få en exakt plan på behandlingen. Läkaren hade sagt något om dubbla doser nästa sväng. Jag kan inte låta bli att undra över min kropp. Vad är det för fel? Gör jag något fel? Stressar jag för mycket? Tränar jag fel? Äter jag något som hämmar hormonerna? Är det något fel med huset, kanske mögel? Är det något med miljön på kontoret som är galen?
 
I övrigt gör jag som vanligt vid dåliga besked. Jag stänger av. Mår bra för tillfället, är glad. Jag vet att bakslaget kommer men det är nog bara att glida med tills dess. Njuta av att inte tänka så mycket.
 
Fans jävla skit.
1 kommentar

Han sa ja!!

 

2 kommentarer