Tvåsiffrigt!

Åå, jag har missat alla typer av "milstolpar" under graviditeten... först missade jag dagen då det var 200 dagar kvar, sedan när vi var prick halvvägs och nu när vi gick ner på tvåsiffrigt. Jaja, tvåsiffrigt är det i alla fall!

(null)

Rutinultraljud, vecka 19+2

I måndags var vi på rutinultraljudet. Jag hade nog helt tappat tron på att någonsin få åka till något sådant. Jag kan fortfarande inte förstå att vi har en bebis i magen...

Redan i slutet på förra veckan började jag nog ändå inse att det faktiskt var bebisen som sparkade. Vilket såklart var lugnande inför ultraljudet. Men det tog inte bort oron helt. Jag var så rädd att dom skulle hitta något fel, att det skulle vara något med hjärtat eller så. Jag kan få panikångest bara av tanken på det. Men det gjorde dom inte, som tur var.

Allt såg fint ut. Hon såg hjärtat tydligt och det slog precis som det skulle. Hon hittade vätska i barnets magsäck och urinblåsa, vilket visar på att njurarna fungerar och sånt. Vi var dit i v19+2 och dom flesta måtten visade 19+3, alltså växer bebis som den ska. Vi fick se den röra på sig, gäspa, föra handen till ansiktet och sånt gulligt :) ❤️

Efter att vi hade fått se att allt såg bra ut frågade jag om hon kunde kolla könet också. Vilket hon kunde. Hon svepte över bebisen för att hitta rätt och när hon gjorde det såg det precis ut som en kille, tydligen hade både jag och sambon reagerat på samma sak, men när hon stannade till och visade rumpan och undersida lår så var det helt tomt. Hon frågade om vi ville gissa men ingen av oss vågade svara. Tillslut sa hon att om det hade varit en pojke hade vi sett det där mellan benen och eftersom det var tomt där så är det en flicka. 😍

Jag var så inställd på en pojke att det tog ett par dagar för mig att ställa om hjärnan till en flicka. Jag är såklart överlycklig oavsett, och sambon har redan pratat om vår dotter (helt otroligt!). Så roligt att kunna säga "nu sparkade hon igen" istället för att säga den varje gång. 

På vägen hem hade jag en bil i backspegeln med TTC i regnumret. Trying To Conceive. Det var fint på något vis. Just nu känns det som att vi är i en mix av ofrivillig barnlöshet och att ha barn. Än är det en bit kvar, men det som under så lång tid bara har varit en dröm/önskan är nu påväg att bli verklighet. 

Flera gånger om dagen känner jag hennes sparkar. Sambon har till och med fått känna flera stycken utanpå magen. Jag älskar inte direkt varje minut av att vara gravid, men varje gång hon sparkar är jag nära på att gråta av lycka. Det är ett sådant rus som går igenom kroppen just då. Tänk att jag bär på vår dotter nu. Tänk att jag får köpa bebiskläder, beställa barnvagn och fundera över namn på riktigt. Det är en väldigt märklig känsla.

(null)
Lillgumman 😍❤️

V13 (12+4) KUB-test

Senaste veckorna har rullat på. Jag känner av fogarna ibland, brösten ömmar lite mer ibland och lite mindre ibland. Snart har jag vuxit ur den enda BH jag har som fortfarande funkar. Magen är fortfarande uppsvälld på eftermiddag/kväll och den känns som  maten har gått lite trögt genom systemet senaste dagarna, igår fick jag så ont i magen att det även värkte i ryggen. Som tur var hade det släppt till idag.

I fredags var vi på det andra inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Hon kollade blodtryck, järnvärden och socker i urinet och allt såg fint ut. Både järnvärdet och järndepåerna hade fina värden, så det känns ju bra!

Senaste tiden har jag varit lite mer orolig igen, rädd att den inte lever och så. Jag tror att vi är i någon form av mellanperiod just nu där det inte händer så mycket i min kropp (men mycket hos fostret förstås) vilket gör att jag känner mig mer som vanligt igen. Så då kommer tankarna på om allt fortfarande går som det ska. Idag fick vi svar på det!

Vi gjorde KUB-testet idag. Dom senaste dagarna har jag nästan ångrat att vi bokade in det, känt att jag inte vill veta, vill bara få njuta. Men samtidigt har jag ju känt att jag kanske vågar tro på det mer om allt skulle se bra ut. Och såhär i efterhand var det helt klart värt det!

Vi fick se en liten minimänniska där inne. Vi såg hjärtat som slog, armar som rörde sig, såg hur den sträckte på sig och hur den vände på sig. Vi såg hjärnans två halvor, en vacker profil, ryggraden och små fingrar. Från början var den ganska lugn men på slutet vägrade den ligga still, ååå så underbart att se! <3

Barnmorskan försökte mäta vätskespalten i nacken men den ville inte riktigt lägga sig rätt. Jag fick försöka röra mig så den skulle flytta på sig, hosta, ställa mig upp och även gå och kissa för att se om det kunde hjälpa (hon ville inte ge oss en ny tid för att komma tillbaka heller då vi har 2h med bil enkel väg). Det här gjorde att vi fick se den rätt mycket i och med att hon aldrig riktigt fick till rätt bild . Vilket inte gjorde oss något, hehe :) men tillslut lyckades hon i alla fall och kunde ta det sista måttet. Allt såg fint ut. Den växer precis som den ska och vi fick låg sannolikhet för kromosomfel. Så skönt! Den låg visst väldigt rätt i måtten om man ser till vilken dag vi är på, vilket inte var så vanligt enligt barnmorskan. Brukar tydligen kunna variera lite. Det spelar säkert inte så stor roll men det kändes förstås extra bra!

Jag firade med att köpa mer gravidkläder (har ett par byxor sedan tidigare) och en till BH. Kanske att jag/vi vågar tro lite mer på det här nu! <3

Vi fick med oss lite bilder hem och sambon filmade när den rörde sig. Kommer kolla på den filmen många gånger! Det finaste jag någonsin har sett <3

(null)