Rutinultraljud, vecka 19+2

I måndags var vi på rutinultraljudet. Jag hade nog helt tappat tron på att någonsin få åka till något sådant. Jag kan fortfarande inte förstå att vi har en bebis i magen...

Redan i slutet på förra veckan började jag nog ändå inse att det faktiskt var bebisen som sparkade. Vilket såklart var lugnande inför ultraljudet. Men det tog inte bort oron helt. Jag var så rädd att dom skulle hitta något fel, att det skulle vara något med hjärtat eller så. Jag kan få panikångest bara av tanken på det. Men det gjorde dom inte, som tur var.

Allt såg fint ut. Hon såg hjärtat tydligt och det slog precis som det skulle. Hon hittade vätska i barnets magsäck och urinblåsa, vilket visar på att njurarna fungerar och sånt. Vi var dit i v19+2 och dom flesta måtten visade 19+3, alltså växer bebis som den ska. Vi fick se den röra på sig, gäspa, föra handen till ansiktet och sånt gulligt :) ❤️

Efter att vi hade fått se att allt såg bra ut frågade jag om hon kunde kolla könet också. Vilket hon kunde. Hon svepte över bebisen för att hitta rätt och när hon gjorde det såg det precis ut som en kille, tydligen hade både jag och sambon reagerat på samma sak, men när hon stannade till och visade rumpan och undersida lår så var det helt tomt. Hon frågade om vi ville gissa men ingen av oss vågade svara. Tillslut sa hon att om det hade varit en pojke hade vi sett det där mellan benen och eftersom det var tomt där så är det en flicka. 😍

Jag var så inställd på en pojke att det tog ett par dagar för mig att ställa om hjärnan till en flicka. Jag är såklart överlycklig oavsett, och sambon har redan pratat om vår dotter (helt otroligt!). Så roligt att kunna säga "nu sparkade hon igen" istället för att säga den varje gång. 

På vägen hem hade jag en bil i backspegeln med TTC i regnumret. Trying To Conceive. Det var fint på något vis. Just nu känns det som att vi är i en mix av ofrivillig barnlöshet och att ha barn. Än är det en bit kvar, men det som under så lång tid bara har varit en dröm/önskan är nu påväg att bli verklighet. 

Flera gånger om dagen känner jag hennes sparkar. Sambon har till och med fått känna flera stycken utanpå magen. Jag älskar inte direkt varje minut av att vara gravid, men varje gång hon sparkar är jag nära på att gråta av lycka. Det är ett sådant rus som går igenom kroppen just då. Tänk att jag bär på vår dotter nu. Tänk att jag får köpa bebiskläder, beställa barnvagn och fundera över namn på riktigt. Det är en väldigt märklig känsla.

(null)
Lillgumman 😍❤️

V13 (12+4) KUB-test

Senaste veckorna har rullat på. Jag känner av fogarna ibland, brösten ömmar lite mer ibland och lite mindre ibland. Snart har jag vuxit ur den enda BH jag har som fortfarande funkar. Magen är fortfarande uppsvälld på eftermiddag/kväll och den känns som  maten har gått lite trögt genom systemet senaste dagarna, igår fick jag så ont i magen att det även värkte i ryggen. Som tur var hade det släppt till idag.

I fredags var vi på det andra inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Hon kollade blodtryck, järnvärden och socker i urinet och allt såg fint ut. Både järnvärdet och järndepåerna hade fina värden, så det känns ju bra!

Senaste tiden har jag varit lite mer orolig igen, rädd att den inte lever och så. Jag tror att vi är i någon form av mellanperiod just nu där det inte händer så mycket i min kropp (men mycket hos fostret förstås) vilket gör att jag känner mig mer som vanligt igen. Så då kommer tankarna på om allt fortfarande går som det ska. Idag fick vi svar på det!

Vi gjorde KUB-testet idag. Dom senaste dagarna har jag nästan ångrat att vi bokade in det, känt att jag inte vill veta, vill bara få njuta. Men samtidigt har jag ju känt att jag kanske vågar tro på det mer om allt skulle se bra ut. Och såhär i efterhand var det helt klart värt det!

Vi fick se en liten minimänniska där inne. Vi såg hjärtat som slog, armar som rörde sig, såg hur den sträckte på sig och hur den vände på sig. Vi såg hjärnans två halvor, en vacker profil, ryggraden och små fingrar. Från början var den ganska lugn men på slutet vägrade den ligga still, ååå så underbart att se! <3

Barnmorskan försökte mäta vätskespalten i nacken men den ville inte riktigt lägga sig rätt. Jag fick försöka röra mig så den skulle flytta på sig, hosta, ställa mig upp och även gå och kissa för att se om det kunde hjälpa (hon ville inte ge oss en ny tid för att komma tillbaka heller då vi har 2h med bil enkel väg). Det här gjorde att vi fick se den rätt mycket i och med att hon aldrig riktigt fick till rätt bild . Vilket inte gjorde oss något, hehe :) men tillslut lyckades hon i alla fall och kunde ta det sista måttet. Allt såg fint ut. Den växer precis som den ska och vi fick låg sannolikhet för kromosomfel. Så skönt! Den låg visst väldigt rätt i måtten om man ser till vilken dag vi är på, vilket inte var så vanligt enligt barnmorskan. Brukar tydligen kunna variera lite. Det spelar säkert inte så stor roll men det kändes förstås extra bra!

Jag firade med att köpa mer gravidkläder (har ett par byxor sedan tidigare) och en till BH. Kanske att jag/vi vågar tro lite mer på det här nu! <3

Vi fick med oss lite bilder hem och sambon filmade när den rörde sig. Kommer kolla på den filmen många gånger! Det finaste jag någonsin har sett <3

(null)


Läkarbesöket

Tänker att jag borde skriva ner hur läkarbesöket var innan jag glömmer.. :)

Jag var otroligt nervös hela morgonen, sambon också tror jag. Så himla mycket som står på spel just nu. Kommer vi gå därifrån lyckliga eller förkrossade? Något inom mig sa att det kommer gå bra, ungefär samma känsla som innan gravtestet där jag kände att det bara kunde bli ett resultat. Men hur ska man våga lita på den känslan? Har den inte spelat en ett spratt förr?

Vi var lite tidiga till Gynmottagningen, plus att vi blev inkallade nästan en kvart efter utsatt tid, så min nervositet hann både öka och tillfälligt stanna av. Men så fort jag tyckte att jag hörde någon läkare i korridoren så ökade pulsen kraftigt. Tillslut blev vi hämtade och visade till ett rum, samma rum som för ett år sedan hos denna läkare. Det utmärker sig för han är den enda som har skrivbordet placerat så att den endast ryms en stol bredvid honom, vilket gör att sambon hamnar långt ifrån mig. Men sambon flyttade en stol närmare som tur var.

Läkaren (som vi inte trodde skulle vara särskilt bra) började med att fråga om när vi senast var på gyn, om när vi gjort insättningen och hur det sedan hade gått. Ehh, har han ingen aning om varför vi är här?! funderade jag. "Jo, det gick bra, det är därför vi är här" svarade jag lite förvånat. Då sa han att han visste det men bara ville att vi skulle berätta allt för honom. Då kände jag mig lite lugnare igen. Han funderade lite vilken dag vi var på och vi sa 8+4 och att kliniken hade räknat ut samma sak. Så han körde på det. Sedan var det dags för ultraljudet och han berättade att vi kör vaginalt ultraljud, vilket jag hade räknat med också. Vi berättade att vi var nervösa och att det här var första ultraljudet efter många års kämpande. Jag minns inte riktigt vad han svarade.

Han påbörjade undersökningen i alla fall och han var snabb med att säga "Åå ja, bra!" så vi andades ut lite. Sedan såg jag rätt snabbt ett flimrande på skärmen. Jag vände mig tvärt mot sambon och liksom försökte prata med honom bara genom min blick. Jag ser hjärtat slå! ville jag skrika.

Läkaren grejade på lite med ultraljudsmaskinen och försökte hitta hjärtljudet så att vi skulle få lyssna på det. Först måste han ha kommit lite tokigt till för man hörde bara några slag och sedan paus och sedan några slag till. Å nej, slår det ojämt? tänkte jag. Men läkaren verkade inte helt nöjd, så han grejade på ett tag till och sedan fick vi höra hjärtljudet på riktigt. Åå, så underbart! Har aldrig hört något så vackert! Sambon lyckades dessutom filma just då, så jag lyssnar på ljudet flera gånger om dagen bara för att försöka ta in att dom där hjärtslagen finns inuti min kropp. I mig finns det nu två hjärtan som slår. Går inte att greppa riktigt.

Läkaren lyckas också säga "det där är hjärtat, dom första hjärtslagen" på filmen, vilket var så bra tajmat! Han menade alltså dom första hjärtslagen som vi får höra.

Han fortsatte att berätta om vad han såg. Han visade gulesäcken och nån hinna som sedan skulle växa ihop med en annan. Sedan mätte han fostret och enligt maskinen var fostret på dag 8+4, alltså exakt enligt våra beräkningar också. Vilken lättnad!

Läkaren var mycket bättre än vi hade trott innan. Såhär i efterhand är vi glada att vi fick just honom. Han tog det lugnt, berättade vad han såg och kändes väldigt snäll. Så skönt att det blev en fin upplevelse!

När vi gick ut till hissarna skickade jag ett meddelande till hela familjen om att hjärtat slår och jag tror alla blev lika lättade som vi (tja, vi är väl mest lättade, men ändå). Vi gick till bilen och grät tillsammans, lättade över att det gått bra.

❤️❤️❤️