Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)
 

Resultatet av FET 2

Sedan en tid tillbaka läser min syster den här bloggen ibland. Som ni vet kämpar dom också så därför ville jag prata med henne innan jag skrev något mer här. Jag ville att hon skulle få veta genom mig och inte genom bloggen. Så, nu kan jag skriva här! :)
 
Vi kör en kort sammanfattning av tiden som gick fram till BIM:
 
ÄL+9, den där lilla blödningen som kom och gick. Några strimmor blod och sedan inget mer.
 
ÄL+10, dagen efter den lilla blödningen. Inga spottings.
 
ÄL+11, väntade mig blod varje gång jag gick på toaletten. Det kom inget.
 
ÄL+12, fortfarande inget blod. Det kändes som att för varje timme som gick så investerade jag mer och mer av mitt hjärta i det här embryot. Jag blev mer och mer rädd för att se blod och kände att fallet skulle bli hårdare och hårdare ju längre tiden gick. Jag var livrädd!
 
ÄL+13, inget blod.
 
ÄL+14, ett plus!
 
Symtom:
- uteblivna spottings (förmodligen enda symtomet jag verkligen kan lita på är ett symtom)
- lätt öm i svanken till och från sedan dag 11 ungefär
- lite lätt skakis på morgonen (kan bero på dålig sömn)
- ökade flytningar (har känts blött ofta)
- dålig i magen mest varje dag (kan bero på sömnbrist)
- ömma och svullna bröst vid BIM, kanske inte så mycket mer än vid mens men det ömmar när jag tar av BH:n, som att bröstens tyngd gör att det gör ont
- har varit trött i en vecka, förmodligen för att det snurrar så mycket i huvudet att jag inte kan somna på kvällarna
- hungrig mest hela tiden
 
Det här inlägget blev väldigt kortfattat och lite opersonligt.. Det kommer ett nytt inlägg med alla känslor runt det här. <3
 
 
 

Ruvare igen...

Klockan är snart 14 (förmodligen mer innan jag skrivit klart det här) och vi har redan haft en väldigt fin dag!

Vi skulle inte vara på kliniken förrän vid 13 så vi hade gott om tid imorse. Vi sov lite längre än vi brukar på vardagar, tog en dusch och åt sedan frukost i lugn och ro. Sambon hann gå ut och fixa lite med trädgården och jag hann gå till växthuset och kolla till våra plantor. Solen lyste och temperaturen var så behaglig. Jag kan fortfarande inte förstå att vi har så här fint väder redan i maj!
Det kändes rofyllt och avslappnande att kunna ta det lugnt innan vi skulle åka.

Vi åkte till staden där kliniken ligger, vilket tar lite över en timme. Väl där letade vi upp en takterrass och åt en god lunch i solen. Därefter hann vi gå en liten sväng i några butiker som låg i närheten.

Runt kvart över tolv åkte vi mot kliniken, vilket innebar att vi hade parkerat och var redo att gå in redan vid halv ett, hej tidspessimist! När vi började gå insåg vi att den vanliga vägen var avstängd så vi fick gå en omväg för att komma till entrén, vilket bara blev en bonus. Vi hade ju gott om tid så vi tog en lugn promenad genom en park och bara njöt av att vara ute.

Vi satte oss en stund och väntade i väntrummet men tiden gick rätt snabbt ändå. Vi fick komma in och jag fick byta om till den vanliga snygga outfiten. Vi skojade på lite och sambon tog några roliga bilder på mig. Det är ju så sexigt med hårmössan och dom långa grå strumporna. Jag lyckades också få en rock som envisades med att glipa ordentligt och visa halva mitt vänstra bröst lite nu och då, haha! Sällan man känner sig så snygg! ;)

Väl inne i operationssalen (samma för plock som för återföring) fick vi höra att dom hade tinat två embryon idag. Något inom mig började hoppas på att vi skulle få tillbaka båda men embryologen konstaterade rätt snabbt att det var något fel på det första, därav tinades det andra också.

Den här gången kollade läkaren med ultraljud på magen. Tydligen var jag lite för lite kissnödig den här gången. Typiskt! Jag var så himla kissnödig förra gången att jag höll igen lite denna gång... om det blir fler gånger vet jag i alla fall att jag ska vara mer kissnödig..
Det ordnade sig rätt bra i alla fall när hon satte in den där "anknäbben", då flyttade sig livmodern lite så att hon såg bättre med ultraljudet.

Embryologen gick in i rummet bredvid för att hämta embryot. Hon slog igång tv:n för att vi skulle kunna se det men den funderade inte. :/ vi fick alltså inte se vårt embryo idag. Hon hade dessutom tänkt visa oss skillnaden på den som tydligen varit helt "död" och den som delade sig fint. Det känns synd att vi inte fick se det men jag är såklart ändå glad att vi fick tillbaka ett som såg bra ut. Det är ju viktigast!

Läkaren förde in embryot och det hela var klart på några minuter. Embryologen kollade att det inte fastnat i katetern och sedan var vi färdiga.

När vi gick ut från sjukhuset såg vi att det fanns ett café bredvid parken som vi korsade. Åå, glass!! Så vi stannade till där, köpte varsin glass och njöt i solen en stund. Det kändes som ett perfekt stopp efter insättningen.

Denna gång är vi glada men inte riktigt lika lyriska som förra gången. Vi håller igen lite eftersom vi är smärtsamt medvetna om att det kan gå åt båda håll. Det var verkligen jobbigare än jag trodde att få ett negativt resultat efter en embryotransfer. Nu hoppas vi förstås att det tar sig denna gång men vi vet att det inte finns några garantier.

Vi gick också från 7st embryon i frysen till 5st. Nu känns 5 helt plötsligt lite.. men jag förstår ju att det fortfarande är många! Det får sjunka in lite bara så kommer det kännas bättre snart igen. Jobbigast kanske ändå var att den ena var helt död. Man undrar ju vad det var för fel.. men samtidigt hade det ju aldrig blivit ett barn av det så det är väl på sätt och vis bra att den sållades bort redan nu.

Den här gången har vi testdag 22 dagar efter omslag på ÄL-stickan. Jag har inte hunnit räkna ut när det blir men tänker att vi lär märka nästa helg om mensen kommer eller inte.

Nu blev det ett långt inlägg.. jag kände att jag ville dokumentera hela dagen då jag verkligen har njutit av att den blev så fin. Hoppas att ni också har en fin dag! :) <3