IVF och jobbtankar

Jag pratade med kliniken i fredags. Jag kände mig lite förvirrad efter samtalet men jag tror jag att är med på vad som händer.
 
Läkaren har kikat på vår fråga och sköterskan ringde upp för att boka in ett telefonmöte med oss och honom. Vi bokade in mötet och sedan började hon prata om att vi skulle ha fått åka till kliniken för att gå igenom sprutorna osv. Alltså antar jag att det är grönt ljus på IVF. Hon ville att vi skulle skriva ner alla frågor vi har så vi är redo när läkaren ringer upp oss. Hon frågade när jag förväntas ha min nästa mens och sedan konstaterade hon att vi inte kommer hinna innan jul, vilket vi redan hade på känn.
 
Det är blandade känslor kring det här. Jag ser inte framemot äggplocket. Jag hoppas dom bedövar ordentligt. Egentligen är jag rädd för bedövning också för då känner man väl när dom sticker... Men jag håller fast vid att det är en större chans att lyckas och tänker att det är värt att köra IVF istället för insemination.
 
Igår mådde jag rätt dåligt. Jag tänkte att en sjukskrivning är väldigt nära, vilket gjorde att jag fick panik över allt möjligt. Pengar, ork m.m. Det kan ha bidragit att chefen berättade att hon är gravid. Där satt hon och berättade det som jag önskar att jag fick berätta. Det gör ganska ont. Självklart är jag glad för hennes skull, men jag är ledsen för vår.
 
Så mitt i all panik började vi prata om hur vi ska lösa allt. Hur ska vi ha råd om våra "gratisförsök" inte räcker? Jag blev stressad över mina 80%, tänk om jag blir sjukskriven och bara får ut 80% av 80%. Då går det inte ihop för mig, då räcker inte pengarna ens till dom vanliga utgifterna. 
 
Vi kom fram till att jag kanske borde testa att gå upp i tid igen. Då släpper ångesten kring pengar. Plus att jag ska försöka få till så jag kan jobba hemifrån ibland, då drar jag ner lite på alla intryck och slipper det stimmiga kontorslandskapet ibland. Jag läste någonstans att man har rätt att sjukanmäla sig när man går på läkarbesöken och åker till kliniken, så då slipper jag även jobba in den tid jag missar.
 
Och en annan grej som jag har insett dom här sista dagarna är att jag behöver vara på jobbet runt sju på morgonen. Är jag där tidigt flyter dagen på bättre. Jag är piggare på morgonen, det är lugnare på kontoret och vid fikat kl.9 har jag redan betat av två timmar. Alltså kan jag gå hem runt 4 och ändå jobba heltid. Jag vet att det här inte är något revolutionerande, men jag känner hur stor skillnad det faktiskt gör jämfört med att jobba 8-17 eller 8.30-17.30, som jag brukar göra annars. Nu har jag varit på jobbet tidigare i några dagar och jag känner mig annorlunda när jag är där. Inte lika deppig. Dagen rullar på bättre. Så det får väl bli ett löfte till mig själv, att vara där tidigt för min egen skull, för att jag ska må bättre.
 
Jag är inte den som väntar om jag har kommit fram till något, så idag ordnade jag med min heltid. Från och med måndag kör jag 100% igen. Jag och chefen är överens om att vi testar ett tag och ser hur det går. Hon ser inga problem med att jag går ner i tid igen om det skulle behövas. Vi pratade också om möjligheten att jobba hemifrån ibland, vilket hon tycker är helt okej, det är bara några praktiska grejer vi behöver lösa först.
 
Det känns bättre än jag trodde det skulle göra. För bara en vecka sedan fick jag panik över att jobba heltid. Nu känns det ok. Jag får bli bättre på att sjukanmäla mig om jag mår psykiskt dåligt så jag inte nöter på tills jag går sönder, då tror jag nog att det kan funka rätt bra.

Slut för denna gång

Jag gjorde ett nytt test igår morse. Det visade samma sak som i onsdags, inte gravid. Jag började även blöda lite i torsdags kväll och lite mer under fredagen och idag. Det är alltså slut för denna gång. 

Jag ringde kliniken på morgonen och meddelade resultatet. Läkaren hade skrivit in i journalen att jag fick börja med letrozol igen om jag ville, vi kunde alltså köra direkt med en ny insemination.

Vi hade ett långt samtal med varandra på torsdag kväll där vi diskuterade just det. Vill vi göra fler inseminationer? Vi ställde insemination och IVF emot varandra och när vi pratat färdigt var vi väldigt överens om att vi hellre kör IVF. Chansen är mycket större att lyckas. Det blir ingen rädsla över att pricka en helg. Vid IVF vet vi ju att vi får tillbaka ett embryo som lever (om vi får tillbaka något alltså). Vi behöver inte fundera på om jag verkligen lossat ett ägg. Vi vet att ägget och spermien har gått ihop och allt har börjat dela sig osv. Dessutom läste jag att första IVF:en kan ses lite som en testomgång där man hellre ges lite mindre dos och att utdelningen därmed kan bli lägre. Därför går vi hellre på IVF nu så vi har två chanser istället för en. Sedan verkar alla höra olika statistik gällande insemination. Oddsen verkar lägre än vad vi först trodde.

Alla tankar tillsammans gör alltså att jag hellre tar sprutor och utsätter mig för äggplock än att harva på med inseminationer och avbrutna stimuleringar osv (vet att IVF kan avbrytas också men tänker att risken är mindre).

När jag pratade med dom igår sa jag att vi hade funderat och att vi skulle föredra IVF. Hon svarade att läkaren måste titta på det och att dom får återkomma om hur det blir. På måndag bokade hon in en tid för honom för att kolla på det. Så jag antar att dom ringer upp någon gång efter det. Hon sa även att vi mest troligt får åka till kliniken en extrasväng då för att gå igenom sprutor m.m. Vilket vi gärna gör.

Nackdelen är väl att vi förmodligen inte hinner göra någon behandling innan jul. Men vi får ta den smällen. Några månader till som ofrivilligt barnlös (minst.... förstås). Ett helvete vi vill ur så snart som möjligt men vi blir också stressade av att försöken går åt, vi vill försöka maxa dom behandlingar vi har kvar. Vi får försöka leva bra i några månader nu och sedan ge allt när det är dags igen.

Men först måste läkaren säga sitt.

Testet

Jag tog ett test igår kväll, efter att ha försökt hålla mig i fyra timmar. Det var ett sånt vanligt där man ska försöka se om det är ett plus eller inte. Först såg det väldigt negativt ut men efter några minuter tyckte vi båda att det syntes ett svagt svagt streck. Det syntes bara från vissa håll så antagligen var det bara ett spökstreck...

Jag gjorde ett nytt imorse, ett digitalt. Efter en stund kom texten upp, "inte gravid".  

Jag känner inte så mycket ännu. Har varit hyfsat glad idag ändå. Antar att det kommer sedan. Sedan är det väl inte helt kört än heller, men det känns ju inte så lovande.

Jag ringde kliniken för att höra om vi kan köra direkt igen. Kände mig lite dum när dom ville att jag skulle vänta och ringa igen när/om mensen kommer. Men det lät inte som att man kör igen direkt. Hon sa att man oftast väntar en månad emellan om man har tagit hormorner. Jag är osäker på om vi ens kommer hinna en gång till innan jul då, om jag ska invänta en ostimulerad cykel först. Mina egna är ju rätt långa ibland. Vi får se vad som händer närmsta dagarna...

(null)