Nu börjas det...

Nu kommer allt fler kommentarer om min kropp och min mage...

Egentligen har jag nästan helt slutat prata om graviditeten. Jag upplever att varje gång jag öppnar munnen och säger något så får jag höra "vänta du bara, det kommer bli värre!". Vilket gör att jag helt tappar lusten att ens säga något om det.

I veckan var det en på jobbet som uppriktigt undrade hur jag mådde och hur kroppen kändes. Jag blev glad av frågan och kände att jag kunde säga vad jag känner. Min kropp har känts väldigt tung på sistone och jag har varit väldigt trött i ryggen. Man är ju rätt framtung nu.. så jag svarade "jo, bra, men tungt, framtungt". Jag har gått upp 8-9 kilo på 2-3 månader och det mesta verkar sitta fram på kroppen, vilket såklart påverkar ryggen, det känns ju rätt ofrånkomligt. Men då slänger en annan ur sig den där kommentaren "vänta du bara, det blir såå tungt i slutet" och skrattar. Det är klart att jag förstår att det inte kommer bli lättare ju längre tiden går, men jag har väl ändå rätt att känna det jag känner just nu? Min rygg blir ju inte piggare bara för att det kommer bli ännu tyngre sedan...
Och jag klagar aldrig inför andra över min graviditet (utom för sambon då som får höra det mesta). Jag svarar bara ärligt på hur det känns om någon frågar. Svaret är oftast att jag mår bra, klart det börjar bli tungt och så men det kunde ha varit mycket värre.

Sedan har vi det här med kroppen. Det jag märker överlag är att alla tittar så snällt på mig just nu. Dom ler och deras ögon ser så otroligt snälla ut. Vilket får mig att må väldigt bra. Tänk så fint livet kan vara ändå.
Några säger att jag har fin mage och vissa säger att jag verkar ha en bra graviditet där min kropp knappt verkar växa utan bara magen som växer. Oavsett vad så är det såklart okej men det är lite extra skönt att höra när man själv känner sig stor och tung mest hela tiden. Om man inte upplevs så är det väl en liten tröst ändå.

Men så har vi en man på jobbet som kommenterade magen häromdagen. Han sa något i stil med "du, det börjar se ut som att det är dags snart" varpå jag skrattade lite och sa "japp, bara tre månader kvar!". Jag gillade inte kommentaren men kunde ta den, det gjorde inte så mycket ändå. Tills igår. Samma man kommenterar igen "du, är du helt säker på att det inte är två?". Den här gången svarade jag irriterat "nej, det är INTE två". Lite senare fick jag dåligt samvete för att jag lät så irriterad..... men blir tillslut arg på mig själv, herregud, den här mannen har två gånger i rad kommenterat min mage och antyder att jag ser stor ut, klart jag får bli irriterad!

Oro

Jag blir tokig på mig själv och min jäkla hjärna. Snacka om att tankarna kan hamna i en ond spiral och helt enkelt hitta på saker som inte stämmer..

Vi var hos barnmorskan i fredags och mätte magen och lyssnade på hjärtljudet. Allt såg fint ut. Magen ligger prick på i mitten på kurvan och hjärtat slog precis som det skulle. Blodtrycket var liite högre än sist men låg fortfarande inom godkänt område. Järnvärdet hade gått ner litegrann men såg fortfarande väldigt bra ut.

Men så började hon prata om att man ska lära känna sitt barn så att man reagerar om det rör sig mindre än vanligt. Och det här har ställt till det i huvudet på mig. Nu tror jag hela tiden att hon rör sig mindre än vanligt.

Jag förstår att många är oroliga, särskilt förstagångsföderskor. Men den oro jag känner nu är inte normal, den är förlamande. Den påverkar min vardag och den gör mig deppig. Till viss del beror det nog på att jag är den jag är, en högkänslig person som grubblar på allt. Men jag tror att den största faktorn är vårt bagage. Att vi har kämpat så länge och gått på så många nitar. Att rädslan för att något ska gå fel har suttit i bakhuvudet i flera år. Att den är svår att bli av med och att den egentligen bara har ökat sedan plusset. Eller nej, den har bytt skepnad. Förut var jag rädd att aldrig få uppleva detta, nu är jag rädd att förlora det vi har. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är värst.

Som tur är så skulle barnmorskan skicka en remiss till en psykolog på mvc. Remissen gällde inte just det här utan mer allt runt IVF:andet och donatorn. Men det passar ju bra att även få hjälp med hur jag ska hantera min oro. Jag ska även få prata med en aurorasköterska som kan hjälpa mig hantera oro inför förlossningen. Jag är egentligen inte så rädd för själva smärtan och allt sådant utan mer rädd att det ska hända mig eller lilltjejen något.

Magen fortsätter i alla fall att växa. Det kommer magbilder snart. :)

Att finnas där för någon annan

Det finns en tjej på mitt jobb som jag vet kämpar med upprepade missfall. Jag har fått veta det lite på omvägar, vilket jag egentligen inte gillar. Jag tycker att det är upp till henne själv att berätta det för mig, inte att någon annan ska "skvallra" om det, eftersom jag också vet att hon inte pratar öppet om det.
 
Men men, nu är det som det är. Jag har i alla fall velat prata med henne, berätta för henne att vi också har kämpat länge, men det har inte kommit något bra tillfälle. Det känns ju konstigt om jag bara slänger ur mig det också då hon inte vet att jag vet.
 
Igår kom i alla fall rätt tillfälle. Vi var tre stycken som satt och åt tillsammans på lunchen och hon nämnde flera missfall och att hon inte vågar planera något alls i sitt liv. Till exempel så vågar hon inte boka en resa, för tänk om hon är gravid då, eller har fått ett nytt missfall eller något. Och jag förstår ju precis hur hon känner! Man pausar livet för att allt kretsar kring de där barnet man försöker få. Jag kunde se smärtan i hennes ögon, hon har det verkligen kämpigt.
 
Så efter lunchen skrev jag till henne på chatten. Skrev att jag bara ville att hon skulle veta att jag förstår henne. Att vi började försöka för snart fyra år sedan och att vi tillslut fick veta att vi inte kan få barn, att det har varit vårdköer och behandlingar och tillslut IVF för att ta oss dit vi är idag. Att jag förstår precis vad hon menar med att inte våga boka något. Att jag själv höll på att ge upp i våras just på grund av det vacuum  man lever i medan man försöker. Att man pausar livet i flera år och att man konstant lever med utmattning, depressioner och ångest.
 
När hon svarade började jag nästan gråta. Hon tackade för att jag hade delat med mig. Hon berättade att hon knappt hade någon att prata med och att hon tyckte det var skönt att veta att det nu finns en person till att kunna öppna sig för. Hon skrev att hon blev deprimerad efter senaste missfallet och att hon inte riktigt hade kunnat anförtro sig till någon då. Och även i text kunde jag känna hennes smärta. Usch, så ont det gör i hjärtat. Både för att jag minns precis hur ont man själv hade och för att hon ska behöva gå igenom detta.
 
Samtidigt kändes det så jäkla bra inom mig. Jag kände att jag gjorde skillnad, på riktigt. Att jag faktiskt kan finnas där för en annan människa som har det tungt. Ofrivillig barnlöshet är något jag känner starkt för, av förklarliga skäl såklart, så det känns extra bra att kunna hjälpa någon annan. Jag vet att jag inte kan ta bort hennes smärta, men genom att finnas där kanske jag åtminstone kan hjälpa henne att ta sig igenom den.