Att finnas där för någon annan

Det finns en tjej på mitt jobb som jag vet kämpar med upprepade missfall. Jag har fått veta det lite på omvägar, vilket jag egentligen inte gillar. Jag tycker att det är upp till henne själv att berätta det för mig, inte att någon annan ska "skvallra" om det, eftersom jag också vet att hon inte pratar öppet om det.
 
Men men, nu är det som det är. Jag har i alla fall velat prata med henne, berätta för henne att vi också har kämpat länge, men det har inte kommit något bra tillfälle. Det känns ju konstigt om jag bara slänger ur mig det också då hon inte vet att jag vet.
 
Igår kom i alla fall rätt tillfälle. Vi var tre stycken som satt och åt tillsammans på lunchen och hon nämnde flera missfall och att hon inte vågar planera något alls i sitt liv. Till exempel så vågar hon inte boka en resa, för tänk om hon är gravid då, eller har fått ett nytt missfall eller något. Och jag förstår ju precis hur hon känner! Man pausar livet för att allt kretsar kring de där barnet man försöker få. Jag kunde se smärtan i hennes ögon, hon har det verkligen kämpigt.
 
Så efter lunchen skrev jag till henne på chatten. Skrev att jag bara ville att hon skulle veta att jag förstår henne. Att vi började försöka för snart fyra år sedan och att vi tillslut fick veta att vi inte kan få barn, att det har varit vårdköer och behandlingar och tillslut IVF för att ta oss dit vi är idag. Att jag förstår precis vad hon menar med att inte våga boka något. Att jag själv höll på att ge upp i våras just på grund av det vacuum  man lever i medan man försöker. Att man pausar livet i flera år och att man konstant lever med utmattning, depressioner och ångest.
 
När hon svarade började jag nästan gråta. Hon tackade för att jag hade delat med mig. Hon berättade att hon knappt hade någon att prata med och att hon tyckte det var skönt att veta att det nu finns en person till att kunna öppna sig för. Hon skrev att hon blev deprimerad efter senaste missfallet och att hon inte riktigt hade kunnat anförtro sig till någon då. Och även i text kunde jag känna hennes smärta. Usch, så ont det gör i hjärtat. Både för att jag minns precis hur ont man själv hade och för att hon ska behöva gå igenom detta.
 
Samtidigt kändes det så jäkla bra inom mig. Jag kände att jag gjorde skillnad, på riktigt. Att jag faktiskt kan finnas där för en annan människa som har det tungt. Ofrivillig barnlöshet är något jag känner starkt för, av förklarliga skäl såklart, så det känns extra bra att kunna hjälpa någon annan. Jag vet att jag inte kan ta bort hennes smärta, men genom att finnas där kanske jag åtminstone kan hjälpa henne att ta sig igenom den.

Att berätta för alla

Nu har jag berättat för alla jag jobbar med att vi har en liten bebis på gång. Igår berättade jag för min arbetsgrupp och idag för några till utanför. 

Nu ikväll mår jag nästan illa av oro. Tänk om jag har berättat för alla för tidigt? Tänk om det händer något i nästa vecka och jag måste berätta att det inte gick?

Vi har ju nyss sett att den lever och mår fint. Riskerna har minskat kraftigt. Men, risken finns ju där ändå och kommer alltid att finnas. 

Borde jag ha väntat till efter rutinultraljudet?

Samtidigt syns magen lite och börjar bli svår att dölja. Tycker jag i alla fall, mina jobbarkompisar verkar inte tycka att den är så synlig..

Och en del av mig vill bara NJUTA av att få berätta en sådan här grej. Se glädjen i andras ögon och hur intresserade dom blir av hur den lill* mår och hur långt gången jag är osv. Det är en sådan skön kontrast mot hur livet var för någon månad sedan. Jag känner mig så glad när vi pratar och i just den stunden känner jag bara skit samma, jag vill njuta NU oavsett hur det går. Man kan aldrig glädjas i onödan. Det är ju bättre att må bra när man kan.

Men ikväll är jag orolig och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Hur ska man kunna ta in detta?

Jag känner hur jag dras hit så fort huvudet börjar snurra lite. Den perfekta platsen att skriva av sig. 
 
Jag har väldigt svårt att ta in att jag faktiskt är gravid nu. Det går liksom inte in i mitt huvud. Jag ser att magen växer lite smått, att mensen uteblir varje månad och brösten ömmar till och från. Jag har bäckensmärtor som ändrar karaktär varje dag. Jag blir helt slut av en arbetsdag och jag får ont i ligamenten ibland. Alltså finns det en del tecken som tyder på att fostret lever och att graviditeten fortskrider. Men det verkar inte hjälpa..
 
Ikväll läste jag några rader från en tjej som just gjort en återföring av ett fint embryo och jag slungades tillbaka direkt. Det var som att hjärnan reste tillbaka i tiden och förberedde sig på ytterligare en återföring. Jag kom in i samma blandade ångest och rädsla som under behandligarna. Och jag kände så starkt att jag är livrädd att förlora det vi nu har. 
 
Den lycka jag känner nu har jag inte känt på flera år. Det går liksom inte att beskriva hur mycket bättre livet har blivit sedan plusset. Jag är harmonisk på ett helt nytt sätt, ett lugn har infunnit sig. Jag kan skratta och skoja med kollegorna. Idag funderade jag till och med på om dom börjar bli lite less på mig som helt plötsligt ska försöka vara rolig hela tiden. Vilket lyxproblem!
 
Häromdagen hade jag sjukt ont i ena höften. Varenda gång jag vände på mig under natten så vaknade jag av smärtan. Efter en del googlande verkar det som att det beror på graviditeten och dom bäckensmärtor (foglossning) man kan få av den. Men jag kan ta varenda smärta jag utsätts för just nu. ALLT är bättre än livet som ofrivilligt barnlös. Det går nästan inte en dag utan att jag känner tacksamhet över det vi har nu. Fy fan vilket helvete det är att kämpa med ofrivillig barnlöshet. Jag ser det så himla tydligt nu, vilken kamp vi har haft (och fortfarande har förstås, än är vi inte i mål). Det är helt otroligt hur mycket en människa orkar med, galet alltså.
 
I apparna har det flera gånger stått att den gravidas humör kan vara lite sämre och tålamodet brista osv. Sambon brukar kommentera det och säga att mitt humör har blivit väldigt mycket bättre sedan vi fick vårt plus. Och jag känner det själv också, jag tål mycket mer nu. Jag har en vänligare ton i rösten och jag reagerar inte lika starkt på små vardagsbekymmer längre. Jag tänker att det kanske blir så om man har haft en lång och svår väg till plusset? Att man är så oerhört tacksam över det att gravidkrämporna snarare gör en lugn än på dåligt humör. Någon som känner igen sig?
 
Sen har vi ju även det här med att våga glädjas. Det har i princip tagit fram till nu innan jag faktiskt vågar kika på barnvagnar på blocket utan att få panik. De senaste veckorna har jag tvingat mig själv att våga. Varje gång jag har tänkt nä, jag kan inte kolla på barnvagnar, tänk om det händer något med fostret och varje gång jag varit rädd att berätta om graviditeten har jag fått säga till mig själv att det är okej. Det här händer faktiskt. Det är min tur att få berätta och drömma och kolla på barngrejer. Hela tiden får jag jobba med mig själv och våga glädjas. Det tar sig lite smått. Nästa vecka ska jag berätta för mina kollegor och efter det ska jag börja använda lite tajtare kläder igen (typ 95% av garderoben som varit oanvänd sedan i våras). Jag har alltid drömt om att få gå runt med en liten bebismage och nu är det snart dags, nu ska jag försöka njuta av det också.
 
Ibland skulle jag vilja vara helt öppen med den kamp vi har genomgått för att nå hit. Om någon ofrivilligt barnlös ser mig på jobbet önskar jag att dom visste att jag inte är en av dom som lyckades direkt. Att jag har kämpat, länge. För jag kan ju inte låta bli att få skuldkänslor heller. Ska jag gå runt där med min jäkla mage när det finns folk som får ont i hjärtat av att se det? Jag känner mig elak samtidigt som jag vill få chansen att njuta av det som äntligen sker. Tyvärr är nog varken jag eller sambon redo att vara helt öppna. Jag tror att vi kommer vara det längre fram, men inte just nu.. Vi behöver tid att läka och landa lite först.
 
Imorgon går vi in i v.15! <3