Uppdatering om min syster <3

Några av er kanske minns att min syster också genomgått IVF-behandling? Det började hösten 2017 med att hon drabbades av ett utomkveds och en akut operation för att buken började fyllas med blod. Under operationen upptäckte dom även att den andra äggledaren förmodligen är igentäppt på grund av en tidigare blindtarmsoperation. Jag behöver kanske inte gå in så mycket mer på det men ni kan ju tänka er chocken och sorgen dom drabbades av. 
 
Dom blev i alla fall ställda i IVF-kö. Dom gjorde sin första IVF under våren 2018 och hade en väldigt liknande upplevelse som oss. Kraftig överstimulering, plock av många ägg och många embisar till frysen. Ingen färsk återföring. Förmodligen har vi båda den där PCO-liknande äggstocken/äggstockarna som gör att vi reagerar så kraftigt på sprutorna. 
 
Hur som helst, i och med att man behöver återhämta sig en cykel emellan när man blivit så överstimulerad så hann dom inte göra någon återföring innan semestern. Planen blev istället att göra en direkt efter kliniken hade öppnat och så blev det också.
 
Vi visste att dom hade gjort en återföring men vi visste också att dom berättar om resultatet när dom känner sig redo för det. Det var både nervöst och spännande. En kväll ringer min syster mig och är otroligt ledsen. "Jag blöder" får hon ur sig. Jag förstår direkt vad hon menar. Dom hade alltså fått ett plus och nu var hon rädd att det var ett missfall på gång. Blödning i graviditet hade hon upplevt förut i och med sitt utomkveds, alltså kändes detta långt ifrån positivt. 
 
Det här var en lördag kväll och vi försökte resonera oss fram till vad vi skulle göra. Jag tyckte inte riktigt att det lät som ett missfall då hon beskrev det. Jag googlade lite och vi kom fram till att det bästa är att åka in till akuten. Att ringa in först vågade vi inte, vi var alldeles för rädda för att få ett nej gällande undersökning. Hennes sambo var bortrest i jobb så jag hämtade upp henne och följde henne in till akuten. Väl där var det inga problem att få komma till gynakuten. Jag gissar att det beror på att hon dels haft ett utomkveds året innan och att dom dels hade det väldigt lugnt den kvällen. Vi satte oss i väntrummet i kanske tio minuter innan hon fick komma in och lämna blodprov, för att sedan skickas vidare till gyn. 
 
Hos gyn fick hon göra ett ultraljud och äntligen fick vi se ett hjärta som pickade på. Vilken lättnad! Den lever! Läkaren kunde inte hitta varifrån blödningen kom och tyckte att allt såg bra ut på ultraljudet. Embisen hade rätt storlek och hjärtat slog bra. Vi fick åka hem igen.
 
Jag minns inte exakt om blödningarna hann avta innan dom ökade igen men en vecka senare var hon tillbaka på gyn för en undersökning då blödningarna blivit värre. Då kunde läkaren hitta ett hematom (typ ett blåmärke) på/i livmodern. Det var alltså detta som orsakade blödningarna. Området med blod blev tillslut så stort att det omringade embisen. Som jag har förstått det så ökar risken för missfall kraftigt och det slutade med att min syster fick börja med mediciner för att minska risken för blödningar (men istället öka risken för att embisen skulle få en blodpropp). Inget av alternativen var särskilt bra men det här var deras chans att rädda embisen. Under några veckors tid fick hon ta medicinerna och leva med oron att något kunde gå snett. 
 
Tillslut avtog blödningarna helt. Ultraljuden visade att embisen växte som den skulle och verkade må bra där inne. Så skönt att höra!
 
Jag hade aldrig hört om det här innan men det visade sig att man har en förhöjd risk för detta när man har gjort en embryoåterföring. Lite osäker på varför men tror det hade att göra med att slangen kan reta upp slemhinnan och att embryot kan hamna längre ner i livmodern än vid en "normal" befruktning. Men ni får gärna läsa på själva om ni är intresserade, jag är som sagt inte helt säker.
 
Min syster har gjort rätt många ultraljud vid det här laget (typ 7st tror jag) och lillen verkar växa fint i magen. Hon är alltså gravid, väntar en liten pojke och borde gå in i v30 imorgon om jag har räknat rätt (det skiljer ganska precis 11v på oss). Det är en lyx att få vara gravid samtidigt som sin syster. Så lätt att prata med varandra om hur vi mår och upplever saker och så roligt att drömma om hur kul kusinerna kommer ha tillsammans. När vi köper bebiskläder tänker vi att vi kan låna av varandra och det våran tjej har vuxit ur kan deras pojk ta över. Jag ser verkligen framemot att få träffa honom!! Och ni kan ju även tänka er våra föräldrar som har gått från två väldigt olyckliga döttrar till att ha två barnbarn påväg! Dom längtar något oerhört tills barnbarnen är födda. 
 
Jag ser också framemot att vi kommer vara föräldralediga tillsammans. Det blir kul att hänga tillsammans och mysa med våra små. Varsin liten bebis! <3

Tankar inför förlossningen

Som jag har skrivit tidigare så har vi träffat en Aurorabarnmorska vid två tillfällen. Vi fick komma dit efter en remiss från vår barnmorska där jag uttryckte en hel del förlossningsrädsla. Och jag kan verkligen rekommendera ett eller ett par aurorasamtal om ni är förlossningsrädda.
 
Jag hade en hel del tankar och funderingar med mig när vi gick dit, jag tar några exempel här. Jag hade en bild över hur jag skulle vilja att personalen agerade vid olika tillfällen. Till exempel gällande kejsarsnitt, skulle dom vara minsta lilla oroliga för barnets mående vill jag att dom snittar direkt. Det kvittar hur hon kommer ut bara hon kommer ut levande, tänker jag. Jag hade även någon idé om att det är bättre att bli klippt där nere än att spricka okontrollerat. Sedan hade jag också läst om att värme där nere kan vara bra för att mjuka upp vävnaden innan huvudet kommer och trycker på. Jag var dessutom helt inställd på att jag skulle vilja ha ryggbedövning.
 
Efter samtalet med aurorabarnmorskan så har mina tankar ändrats en hel del. Det var skönt att höra att dom inte vill riskera något med barnet heller, så är det kejsarsnitt som krävs så snittar dom. Kanske självklart egentligen men ändå skönt att höra. Sedan förklarade hon lite mer gällande att bli klippt där nere och det visade sig att jag absolut inte vill bli klippt i onödan. Tydligen klipper dom alltid en muskel om dom måste klippa, jag trodde att det bara gällde "hud" typ. Dessutom lät det som att det läker fortare om man spricker självmant än om dom klipper. Och att dom värmer med något där nere för att mjuka upp vävnaden verkar vara rutin hos dom, vilket var skönt att höra, då behöver jag inte komma ihåg att be om det. 
 
När det gäller ryggbedövning så är jag inte alls lika säker på att jag vill ha det längre. Dels kan det dra ut på förlossningen och dels kan man tappa lite av känslan när det kommer till värkar och sånt, att man kanske inte förstår kroppens signaler på samma sätt längre. En av de eventuella biverkningarna var också kraftig huvudvärk veckan/veckorna efter förlossningen. Och jag som har en historik av migrän vill verkligen inte drabbas av en långdragen huvudvärk. Nu var väl inte risken så värst hög men den finns i alla fall. MEN, känner jag att jag inte pallar smärtan och vill ha något som tar bort den så är jag fortfarande öppen för ryggbedövning. Det är väl mer bara att jag har kommit fram till att det inte känns lika självklart som det gjorde innan. Innan skulle jag bara ha den, nu har jag mer inställningen att det blir som det blir.
 
Så det jag har landat i efter att ha pratat med henne och funderat mycket själv är att jag får lyssna mycket på personalen och lita på dom. Jag vill att dom tipsar mig om olika ställningar som kan hjälpa barnet att rotera ner i bäckenet lättare och gärna tips om avslappningsövningar som kan hjälpa mig att andas igenom värkarna. I utdrivningsskedet litar jag helt på att personalen vet vad dom gör. 
 
Jag är fortfarande lite rädd för förlossningen men jag har ändå nått en punkt där jag känner att jag kommer klara av det. Så kändes det inte innan. Jag blir mer och mer taggad på den och jag blir mer och mer övertygad om att kroppen vet vad den gör. Det enda jag kan göra är att försöka hjälpa kroppen på bästa sätt och där har personalen en stor kunskap som jag får ta till mig av. Efter att ha lyssnat på henne förstår jag också vilken oerhörd kompetens barnmorskorna har, vilket är lugnande.
 
Sedan tror jag också att det finns något inbyggt i oss som gör oss mindre rädda ju längre tiden går (gäller såklart inte alla men generellt sett). Jag tror att det är meningen att man ska bli så less att man bara vill ha det överstökat. Att viljan att få ut barnet blir större än rädslan för hur det ska komma ut.

Oro sent i graviditeten

Vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag kan bli så fruktansvärt orolig att det ska hinna hända bebisen något innan förlossningen drar igång. 
 
Det här med lättåtkomlig information på nätet är ju både bra och dåligt. För ett tag sedan läste jag något om barn som dör sent i graviditeten och det där har etsat sig fast i mig (tips, googla inte ens på sånt, det tillför inte någonting bra alls). Trots att allt pekar på att hon växer och mår bra så kan jag bli så orolig att jag får ångest. Hon får f*n inte lämna oss nu. Jag vill träffa henne, mysa med henne, vara med när hon växer upp osv. Jag är så fäst vid det här barnet nu att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan henne (förstår ju dock att dom allra flesta känner så i slutet av graviditeten).
 
Jag har varit nära på att ringa in på grund av minskade rörelser men så brukar hon komma igång igen så att jag blir tillräckligt lugn för att inte ringa in i alla fall, även om jag inte direkt känner mig avslappnad. Ibland är jag sugen på att boka in ett privat ultraljud bara för att få se henne, höra att allt står rätt till, men så kan jag känna mig fånig och låter bli.
 
Igår var en jobbig dag. Dels tror jag det beror på att jag tillslut kommer ner i varv efter att ha slutat jobba och då blir jag kraftigt understimulerad på något sätt. Hjärnan får helt plötsligt en massa tid över till att tänka. Och dels tror jag det beror på att jag hinner bygga upp en massa olika scenarion i huvudet på saker som kan gå snett, och tillslut spårar det ur. Så jag grät en hel del och sambon försökte lugna. Försökte säga att det inte finns något som säger att det skulle vara något fel osv. Jag har lite svårt att ta till mig det där och då men jag tror att det ändå lugnar mig. Idag känns det lite bättre, så kanske det ibland räcker med att bara få prata om det, ösa ur sig allt man går och tänker på.. 
 
Jag tänker att jag får ta upp den här oron med barnmorskan på torsdag och se vad hon säger. Kanske finns det någon hon kan kolla eller säga för att lugna mig. En kompis tyckte att jag kunde fråga om igångsättning på BF om hon inte kommit innan dess, just för att inte oron ska ta över, men jag vet inte riktigt. Jag har tänkt tanken själv också men jag känner mig så fånig. Det känns som att man borde ha "större problem" än vad jag har för att få en igångsättning. Samtidigt har vi ju en hel del i bagaget så det kanske är tillräckligt för att motivera det, jag vet inte... Men om jag börjar med att ta upp oron med BM så kan vi se vart det leder helt enkelt. Det kan ju vara till hjälp om vi skulle kunna få en undersökning på specialistmödravården eller något också. En extra kontroll bara, men tror inte man får en sån hur som helst heller..
 
Jag hoppas verkligen att hon kommer snart, att vi inte behöver gå över så länge och att hon är frisk och mår bra. Finns inget jag önskar så mycket just nu som att hon ska klara sig.
 
Jag hade tänkt skriva om förlossningstankar här också men det får nog bli ett eget inlägg, blev lite väl mycket text om oro, hehe :)