V13 (12+4) KUB-test

Senaste veckorna har rullat på. Jag känner av fogarna ibland, brösten ömmar lite mer ibland och lite mindre ibland. Snart har jag vuxit ur den enda BH jag har som fortfarande funkar. Magen är fortfarande uppsvälld på eftermiddag/kväll och den känns som  maten har gått lite trögt genom systemet senaste dagarna, igår fick jag så ont i magen att det även värkte i ryggen. Som tur var hade det släppt till idag.

I fredags var vi på det andra inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Hon kollade blodtryck, järnvärden och socker i urinet och allt såg fint ut. Både järnvärdet och järndepåerna hade fina värden, så det känns ju bra!

Senaste tiden har jag varit lite mer orolig igen, rädd att den inte lever och så. Jag tror att vi är i någon form av mellanperiod just nu där det inte händer så mycket i min kropp (men mycket hos fostret förstås) vilket gör att jag känner mig mer som vanligt igen. Så då kommer tankarna på om allt fortfarande går som det ska. Idag fick vi svar på det!

Vi gjorde KUB-testet idag. Dom senaste dagarna har jag nästan ångrat att vi bokade in det, känt att jag inte vill veta, vill bara få njuta. Men samtidigt har jag ju känt att jag kanske vågar tro på det mer om allt skulle se bra ut. Och såhär i efterhand var det helt klart värt det!

Vi fick se en liten minimänniska där inne. Vi såg hjärtat som slog, armar som rörde sig, såg hur den sträckte på sig och hur den vände på sig. Vi såg hjärnans två halvor, en vacker profil, ryggraden och små fingrar. Från början var den ganska lugn men på slutet vägrade den ligga still, ååå så underbart att se! <3

Barnmorskan försökte mäta vätskespalten i nacken men den ville inte riktigt lägga sig rätt. Jag fick försöka röra mig så den skulle flytta på sig, hosta, ställa mig upp och även gå och kissa för att se om det kunde hjälpa (hon ville inte ge oss en ny tid för att komma tillbaka heller då vi har 2h med bil enkel väg). Det här gjorde att vi fick se den rätt mycket i och med att hon aldrig riktigt fick till rätt bild . Vilket inte gjorde oss något, hehe :) men tillslut lyckades hon i alla fall och kunde ta det sista måttet. Allt såg fint ut. Den växer precis som den ska och vi fick låg sannolikhet för kromosomfel. Så skönt! Den låg visst väldigt rätt i måtten om man ser till vilken dag vi är på, vilket inte var så vanligt enligt barnmorskan. Brukar tydligen kunna variera lite. Det spelar säkert inte så stor roll men det kändes förstås extra bra!

Jag firade med att köpa mer gravidkläder (har ett par byxor sedan tidigare) och en till BH. Kanske att jag/vi vågar tro lite mer på det här nu! <3

Vi fick med oss lite bilder hem och sambon filmade när den rörde sig. Kommer kolla på den filmen många gånger! Det finaste jag någonsin har sett <3

(null)


Arbetsnamn?

Vi har försökt hitta på något bra namn på det lilla livet i magen men vi kommer inte på något... ’Embisen’ känns inte akuellt längre eftersom det numera är ett foster. ’Lillchefen’ är det enda vi kommit på hittills (eftersom livet redan kretsar kring att göra allt för den lill*) men det känns lite hårt på något sätt. Skulle vilja ha något mjukt och gulligt.

Har ni några idéer? <3

Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)