På't igen då!

Så var vi igång igen. Mensen kom i torsdags. Jag hade lyckats tajma det perfekt med en ledig dag just då. Vilket var tur...
 
Jag ringde kliniken direkt på morgonen. Dom ringde upp efter en timme. Jag sa att mensen var igång och att tanken är att göra en frysåterföring i denna cykel. Hon bokade in ett ultraljud den 9/4 och sa att jag inte behöver börja med några ÄL-tester innan dess, då mina cykler är så långa. Så, vi börjar med det ultraljudet och sedan får vi se när nästa blir och när jag ska börja testa.
 
Allt lät bra och jag var glad och positiv, tills hon sa att om jag får omslag på stickan på en söndag eller en måndag så avbryter man. Får jag omslag då så kommer återföringen hamna på en helg och då jobbar ingen läkare, alltså kan vi inte föra tillbaka något då. Hon sa att om det skulle hända många gånger i rad kan man överväga att ta en ägglossningsspruta om man tror att man riskerar att pricka dom dagarna. Hur många gånger måste man prova innan man får göra det då? Det känns som att det enda vi gjort i 3,5 år är att vänta.
 
Paniken kom över mig direkt. Neeeeej, det är ju precis exakt det här som är så jäkla stressande med den här jäkla resan. Den här psykiska stressen att måsta avbryta för att man prickar en helg är ju så otroligt energikrävande. Det är det allra värsta jag vet med det här. Hur galet är det inte att man ska behöva vänta för att man prickar två dagar under en vecka då ingen jobbar? Vilken annan vård fungerar egentligen så? För er som inte gör behandlingar i norrland, gäller samma sak för er?
 
Jag blev väldigt ledsen efter samtalet. All energi gick ur mig. Jag vet att jag borde vara glad över att vi äntligen är igång men jag kan inte låta bli att tänka på risken att pricka helgen. Sedan blev det ju inte bättre av att mensvärken bara blev värre och värre. Kände mig rätt ynklig där ett tag, grät ut ordentlig mot sambons axel. 
 
Nu försöker jag hitta ett sätt att hantera detta. Jag har kollat i min app och det är STOR risk att vi prickar en söndag eller måndag. Om mina cykler är som dom varit på sistone så blir det just då. Så nu snurrar tankarna på hur jag ska kunna må så bra som möjligt så cykeln blir så kort som möjligt. Om jag stressar blir den längre, om jag tränar hårt verkar den bli längre. Sedan vi började med behandlingarna har den bara blivit längre och längre.
 
Jag tänker att sol och rörelse och mycket skratt borde kunna ge en normal cykel, samtidigt som jag tvivlar på att man kan påverka den särskilt mycket. Vad tror ni?
 
Förra veckan hade jag ett tryck över bröstet i flera dagar. Det är som värst på kvällarna och när jag ska försöka sova. Det blir svårt att andas och det trycker både från rygg och bröstkorg. Jag tror att trycket kom när jag insåg att vi snart drar igång behandlingen igen och att det har varit mycket olika saker på jobbet senaste veckorna. Jag har fått lite mer ansvar och det är som att jobbet har hopat sig lite. Jag gick från att ha kontroll till att inte känna att jag har det längre. Jag drömmer många små korta drömmar, hoppar mellan olika småsaker. Jag tror att det hänger ihop med känslan av att inte ha kontroll. Det blir bara ett duttande överallt, på alla plan. 
 
Trycket släppte innan helgen men kom tillbaka igen idag. Tidigare idag gjorde jag lite yogaövningar och körde ett mantra för mig själv "ägglossningen kommer att komma i tid, vi kommer få göra återföringen, embryot kommer att fästa", vilket fungerade rätt bra. Jag kände mig lugnare och fick lite tro på att det kommer ordna sig. När jag sedan stod i duschen började jag tänka på jobbet och att inget får stressa mig där nu. Att jag behöver hålla ett lugn och en distans till allt. Tanken på jobbet fick hjärtat att slå fortare. Innan jag hade duschat klart var trycket över bröstet tillbaka. Efter duschen var jag gråtfärdig och hade svårt att andas. Sambon fick hålla om mig och ordnade med lite mat för att jag skulle få i mig lite energi. Från början kunde jag knappt äta... Det är rätt jobbigt med det där trycket, man blir lite rädd samtidigt som kroppen har det kämpigt. Tillslut kom jag att tänka på ett roligt blogginlägg som Egoina la upp imorse, vi började prata om det och skrattade, då släppte trycket sakta. Nu är det nästan borta men jag känner ändå att det finns där, det ligger och lurar lite. Så det gäller att ta det varsamt nu. Ingen stress med något. Njuta av solen och pyssla lite. 
 
Hoppas ni har en fin påsk! <3

Till er som undrar när vi tänker skaffa barn

Vi är på väg till ett kalas. Jag provar kläder och vet inte riktigt vad jag ska ta på mig. Ser jag lite gravid ut i den här tajta klänningen? Magen har börjat puta lite de senaste åren, särskilt runt ägglossning/mens. Att brottas med ofrivillig barnlöshet lämnar spår på många olika sätt... Jag kan inte ta på mig något som gör att jag ser gravid ut, då kommer det börja viskas inom släkten. Sist jag hade en vidare klänning på mig började några kusiner fråga om jag väntade barn.
 
De allra flesta ur släkten är där. Även ett par vänner till mina föräldrar. Jag tar ett glas vin, jag är egentligen inte så sugen men det är bättre att dricka vin så alla SER att jag inte är gravid. På så vis slipper man också kommentarer om eventuell graviditet.
 
Min favoritkille är med på kalaset. Han är snart två år och jag kan knappt slita blicket från honom. Han är lite blyg i början men när han väl känner sig bekväm med allt folk börjar han mjukna. Tillslut leker han som aldrig förr. Han jagar katter, han lagar mat i pannor och han kollar på när jag kör en radiostyrd bil. Jag mår bra ända in i själen när han vill leka med mig. Han serverar mig makaroner och vatten ur tomma kastruller och glas. Han kokar låtsasris i mängder, det är tydligen hans favoriträtt. Och i slutet av kalaset blir han busig och skrattar högt.
 
Någon säger att min mamma blir så glad när det kommer barn på besök. En annan kontrar med att hon kanske borde ta ett snack med sina döttrar då. Det gör ont i mig. Jag har lust att svara att ingen av hennes döttrar kan få barn på naturlig väg, men jag säger inget. Jag fäster blicken på min favoritkille och försöker släppa den där jäkla kommentaren. En stund senare hör jag min farmor säga något om att jag ser ut att må gott när jag får leka med honom. Och det gör faktiskt ännu ondare. För nu råkar jag känna efter, och ja, jag mår bra när jag får leka med honom. Därför gör det så jävla ont att fortfarande inte ha några egna barn. Jag vill fan inget annat än att ha egna barn. 
 
Jag tänker att vi vet väldigt lite om varandra nuförtiden. Jag skrattar och är glad på kalaset, jag har till och med energi att prata med alla och att se dom i ögonen när jag gör det, vilket jag sällan orkar när jag mår dåligt. Dom ser mitt glada jag och har ingen aning om att jag har försökt parera en ny depression hela veckan. Att jag bara vill linda in mig själv i bomull och vagga mig själv tills allt blir bra igen.
 
När jag kommer hem kryper ångesten över mig. Jag har svårt att avgöra om det beror på vinet jag drack eller kommentarerna på kalaset. Jag inbillar mig att jag kan höra deras tankar när vi ses på ännu ett kalas och att vi fortfarande inte väntar något barn. Hmm, borde inte dom skaffa barn snart, dom har ju varit tillsammans länge nu. Eller Nähää, inget barn nu heller.
 
Jag tror att det finns många där ute som tycker att vi borde berätta. Att det är bättre att synliggöra ofrivillig barnlöshet. Att vi inte behöver skämmas. Att det är fler än man tror som går igenom något liknande. Att vi skulle slippa kommentarerna om folk visste. Jag har lyssnat på människor som varit ofrivilligt barnlösa och sedan lyckats som i efterhand pratar om att alla borde berätta. Och jag blir faktiskt ledsen. Det finns så mycket känslor i det här. Jag skäms INTE över att vi är i den här sitsen. Jag känner ingen skam över huvud taget. Däremot får jag panikångest och skakar när jag försöker berätta för någon ny. Jag klarar inte av det. Det kommer inga ord ur min mun. Det här är fortfarande väldigt laddat. Vi bär på mycket sorg och väldigt mycket oro.
Jag tror att vi kommer vara öppna med det här när vi väl har lyckats. För jag håller med, det är bara bra om fler får upp ögonen för hur svårt och jobbigt det kan vara att "skaffa" barn (man skaffar inte, man får). MEN, jag tycker att det är helt okej att vänta tills efter man har lyckats, om man vill det. Eller att aldrig berätta, om man hellre vill det.
 

Tecken på depression?

Det här kommer nog låta lite galet då jag bara för ett inlägg sedan berättade om hur bra jag mår. Vilket jag också gör, på sätt och vis. 

Jag mår bättre på många sätt. Jag har mer energi att göra saker och jag är gladare och när jag ler så är det äkta igen. Grejen är bara att jag samtidigt ser tecken på depression.

Jag är trött hela tiden. Jag snoozar 1,5h varje morgon för att jag inte orkar kliva upp. Jag känner mig lite avstängd. Jag har svårt att fokusera och jag har lite svårt att tycka saker är roliga. Jag är irriterad ofta, eller jag svänger snabbt från glad till tvärt irriterad om något går emot mig eller om någon inte förstår vad jag menar. Jag, som vanligtvis har rätt bra tålamod, känner inte riktigt igen mig själv. 

Samtidigt är det väl inte så konstigt att känslorna kommer ikapp en emellanåt. Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag oroar mig att mensen ska vara seg när vi planerar återföring, att slemhinnan ska vara för tunn osv. Jag oroar mig för min syster som har det kämpigt och som snart kommer bli kallad till IVF-kliniken. Jag tänker på mina föräldrar som har det jobbigt för att båda deras barn har det jobbigt. Vår mamma har alltid energi att fixa och greja hemma och det var nog inte förrän hon inte längre hade energi till det som jag insåg att även hon mår rätt dåligt över det här. Jag oroar mig för farmor som åkt på influensan och som är 84år gammal. Och att jag inte hälsar på mormor tillräckligt ofta. Att jag snart fyller 30år och borde bjuda in till något typ av kalas. Att jag inte blev mamma före 30, trots att jag var 26 när vi började. Att jag får ont i kroppen av minsta lilla, något som begränsar mig. Jag oroar mig för jobbet där det sker en del omstruktureringar nu som jag inte känner mig bekväm med. Att jag inte ska hitta ett jobb jag trivs med. Jag oroar mig över pengar och husrenovering. Ja, listan kan göras ännu lite längre..

Planen nu är i alla fall att vara extra snäll med mig själv. Behandla mig själv mjukt och göra saker jag tycker om. På yogan i måndags kände jag en sådan kärlek för mig själv och min kropp. Jag kände att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Hur ofta känner man så egentligen? Väldigt sällan insåg jag. 

Du (som läser detta) är viktig, glöm aldrig det! <3