Vår väg till ett barn

Jag har varit rätt spänd sedan jag fick tiden bokad, läst på, antecknat, funderat, vridit och vänt på allt och tillslut känt mig redo. Jag blev ganska lättad över att få en tid så jag har mått lite bättre sista veckan, inte gråtit lika mycket och så. Det har ju såklart varit skönt men också oroväckande på något sätt. Jag ville ju att det skulle märkas på mig hur jobbigt det här är och att det verkligen skulle framgå hur dåligt jag mår över vaginal förlossning.

Jag hade inte behövt oroa mig, jag bröt ihop vid första meningen. Som tur var kunde läkaren driva samtalet så jag kunde fylla på istället, då gick det lite bättre. Jag berättade om min rädsla som egentligen alltid funnits men som lugnades lite av aurorabesök innan första förlossningen. Men att rädslan denna gång är helt annorlunda. Den här gången vet jag vad som väntar och jag vet att jag inte kan hantera det som sker. Vi gick igenom förra förlossningen och jag fick förklara vilka delar där som var jobbiga, vilket var dom flesta. Det är liksom helheten som ger mig panik.

Jag fick även fylla i ett skattningsformulär där jag fick gradera min rädsla. Efter att läkaren hade räknat ihop siffrorna konstaterade hon att min oro är väldigt stark. Så hon ifrågasatte aldrig själva rädslan, skönt!

Läkaren var dock väldigt försiktig med att bevilja kejsarsnitt. Hon tyckte det var tidigt i graviditeten och att jag skulle fått prata med någon för att bearbeta första förlossningen. Jag var tydlig med att jag gärna bearbetar den för att kunna må bättre men att jag har väldigt svårt att se att jag skulle vilja utsätta mig för samma sak igen med alla risker jag ser med det, framför allt risken att uppleva samma panik och att det sedan ska ta 1,5 år igen för att knyta an till barnet.

Hon ville egentligen inte bevilja något idag för hon tyckte det var så tidigt men pratade tillslut med en kollega och dom kom fram till att hon skriver in i journalen att vi planerar för ett kejsarsnitt men att jag ändå ska prata med psykolog och aurora och eventuellt en KBT-terapeut. Jag fick även utskrivet antidepressiva och lugnande för att börja må lite bättre här och nu.

Det känns lite blandat. Väldigt skönt att det står att vi planerar för kejsarsnitt, lite orolig bara för vad som händer om förlossningen drar igång innan vi hunnit komma längre i planeringen. Blir det ändå ett snitt?

En del i varför hon ville att jag skulle bearbeta var för att vara förberedd om värkarna drar igång innan dagen för det planerade snittet. Ifall jag börjar få ont och paniken börjar smyga sig på så ville hon att jag skulle ha möjligheten att hantera det också. Låter förstås vettigt! Det kommer även stå i journalen att jag ska få komma in för minsta värk och få bedövning direkt, så jag inte ska hinna få panik. Sedan lät det väl ändå som att hon hoppades lite på att jag skulle kunna ändra mig med tiden och gå över till vaginal ändå, jag kunde såklart inte säga att det var helt omöjligt men sa som sagt att jag inte tror att det kommer hända.

Det känns påfrestande med alla samtal som kommer framöver och jag funderade på om jag verkligen behöver antidepressiva men det känns ändå bra att få hjälp, att dom tar mig på allvar och ge mig bästa förutsättningarna. Att testa antidepp kanske är bra ändå, jag blir rätt låg ibland och det vore skönt att inte gå riktigt lika djupt i känslorna. Så jag ger det en chans!

Nu är jag helt tom i huvudet. Känner mig överkörd och matt. Får testa lugnande ikväll och hoppas på lite bättre sömn inatt.