Telefonmöte med läkaren

Vi har nyss haft vårt telefonmöte med läkaren som gjorde äggplocket. Hon berättade lite om vad som väntar och vi ställde lite frågor om det som varit. 
 
Eftersom jag har regelbunden mens, om än väldigt långa cykler (ca.40 dagar numera), så tyckte hon att vi skulle köra i en naturlig cykel. Det är tydligen det absolut bästa, i de fall det är möjligt förstås. Det går att lösa på andra sätt också men hon tyckte vi skulle börja så. Hon trodde inte heller att slemhinnan skulle vara något problem i och med att den såg fin ut när vi körde insemination i naturlig cykel. Det känns lite bättre efter att ha pratat med henne.
 
Jag tänker att jag verkligen ska försöka må bra under tiden också, det kan ju inte direkt skada... ;) Om jag får in lite rutin på promenader i solen som komplement till mitt hårda träningspass och mitt yogapass så borde väl kroppen må rätt bra tänker jag. Om jag också blandar in lite mer pyssel så får även huvudet må bra. Och förutom det får jag vara stenhård med mig själv på att inte stressa upp mig över saker och att inte oroa mig över saker som kanske aldrig blir ett problem.
 
Jag tror att jag hade ägglossning någon gång i mitten på förra veckan. Jag hade ägglossningsflytningar och tempen har gått upp, så även om jag inte kände något får jag nog lita på att den har varit. Så någon gång nästa vecka borde mensen komma. Sedan är vi igång! Dock är ju cyklerna så pass långa att det nog inte blir någon återföring förrän i slutet av April. Men men, bara det blir av så får jag vara nöjd! :)
 
Vi frågade även om det här med att återföra två embryon. Det var ett tydligt nej på den för oss. Det skulle vara för stor risk för tvillingar och det innebär risker för barnen osv. Det görs endast i undantagsfall enligt henne. Typ vid låg äggreserv eller då man har två embryon med lite sämre kvalité eller om man gjort många IVF:er utan plus, osv. Jag anade att det skulle bli ett nej och jag vet egentligen inte om jag vill föra tillbaka två heller. Så vi frågade väl mest bara för att veta hur dom ställer sig till det. 
 
Jag frågade om överstimuleringen kunde göra mig svullen vid denna ägglossning, såhär långt efter plocket, och hon sa väl att det inte var omöjligt men att det normalt sett kanske inte blir så. Men äggstockarna kunde fortfarande vara lite svullna, så chansen finns ju. Hur som helst känner jag väl inte att det är särskilt jobbigt fysiskt. Inte alls i närheten av hur det kändes för en månad sedan. Så det spelar kanske inte så stor roll. Jag lyssnar in kroppen och gör bara sådant som känns bra.
 
Det här inlägget blev lite snurrigt. Har ni hängt med hela vägen hit får ni ger er själva en klapp på axeln! :)
Önskar er en trevlig kväll! :)

Till er som undrar när vi tänker skaffa barn

Vi är på väg till ett kalas. Jag provar kläder och vet inte riktigt vad jag ska ta på mig. Ser jag lite gravid ut i den här tajta klänningen? Magen har börjat puta lite de senaste åren, särskilt runt ägglossning/mens. Att brottas med ofrivillig barnlöshet lämnar spår på många olika sätt... Jag kan inte ta på mig något som gör att jag ser gravid ut, då kommer det börja viskas inom släkten. Sist jag hade en vidare klänning på mig började några kusiner fråga om jag väntade barn.
 
De allra flesta ur släkten är där. Även ett par vänner till mina föräldrar. Jag tar ett glas vin, jag är egentligen inte så sugen men det är bättre att dricka vin så alla SER att jag inte är gravid. På så vis slipper man också kommentarer om eventuell graviditet.
 
Min favoritkille är med på kalaset. Han är snart två år och jag kan knappt slita blicket från honom. Han är lite blyg i början men när han väl känner sig bekväm med allt folk börjar han mjukna. Tillslut leker han som aldrig förr. Han jagar katter, han lagar mat i pannor och han kollar på när jag kör en radiostyrd bil. Jag mår bra ända in i själen när han vill leka med mig. Han serverar mig makaroner och vatten ur tomma kastruller och glas. Han kokar låtsasris i mängder, det är tydligen hans favoriträtt. Och i slutet av kalaset blir han busig och skrattar högt.
 
Någon säger att min mamma blir så glad när det kommer barn på besök. En annan kontrar med att hon kanske borde ta ett snack med sina döttrar då. Det gör ont i mig. Jag har lust att svara att ingen av hennes döttrar kan få barn på naturlig väg, men jag säger inget. Jag fäster blicken på min favoritkille och försöker släppa den där jäkla kommentaren. En stund senare hör jag min farmor säga något om att jag ser ut att må gott när jag får leka med honom. Och det gör faktiskt ännu ondare. För nu råkar jag känna efter, och ja, jag mår bra när jag får leka med honom. Därför gör det så jävla ont att fortfarande inte ha några egna barn. Jag vill fan inget annat än att ha egna barn. 
 
Jag tänker att vi vet väldigt lite om varandra nuförtiden. Jag skrattar och är glad på kalaset, jag har till och med energi att prata med alla och att se dom i ögonen när jag gör det, vilket jag sällan orkar när jag mår dåligt. Dom ser mitt glada jag och har ingen aning om att jag har försökt parera en ny depression hela veckan. Att jag bara vill linda in mig själv i bomull och vagga mig själv tills allt blir bra igen.
 
När jag kommer hem kryper ångesten över mig. Jag har svårt att avgöra om det beror på vinet jag drack eller kommentarerna på kalaset. Jag inbillar mig att jag kan höra deras tankar när vi ses på ännu ett kalas och att vi fortfarande inte väntar något barn. Hmm, borde inte dom skaffa barn snart, dom har ju varit tillsammans länge nu. Eller Nähää, inget barn nu heller.
 
Jag tror att det finns många där ute som tycker att vi borde berätta. Att det är bättre att synliggöra ofrivillig barnlöshet. Att vi inte behöver skämmas. Att det är fler än man tror som går igenom något liknande. Att vi skulle slippa kommentarerna om folk visste. Jag har lyssnat på människor som varit ofrivilligt barnlösa och sedan lyckats som i efterhand pratar om att alla borde berätta. Och jag blir faktiskt ledsen. Det finns så mycket känslor i det här. Jag skäms INTE över att vi är i den här sitsen. Jag känner ingen skam över huvud taget. Däremot får jag panikångest och skakar när jag försöker berätta för någon ny. Jag klarar inte av det. Det kommer inga ord ur min mun. Det här är fortfarande väldigt laddat. Vi bär på mycket sorg och väldigt mycket oro.
Jag tror att vi kommer vara öppna med det här när vi väl har lyckats. För jag håller med, det är bara bra om fler får upp ögonen för hur svårt och jobbigt det kan vara att "skaffa" barn (man skaffar inte, man får). MEN, jag tycker att det är helt okej att vänta tills efter man har lyckats, om man vill det. Eller att aldrig berätta, om man hellre vill det.
 

Tecken på depression?

Det här kommer nog låta lite galet då jag bara för ett inlägg sedan berättade om hur bra jag mår. Vilket jag också gör, på sätt och vis. 

Jag mår bättre på många sätt. Jag har mer energi att göra saker och jag är gladare och när jag ler så är det äkta igen. Grejen är bara att jag samtidigt ser tecken på depression.

Jag är trött hela tiden. Jag snoozar 1,5h varje morgon för att jag inte orkar kliva upp. Jag känner mig lite avstängd. Jag har svårt att fokusera och jag har lite svårt att tycka saker är roliga. Jag är irriterad ofta, eller jag svänger snabbt från glad till tvärt irriterad om något går emot mig eller om någon inte förstår vad jag menar. Jag, som vanligtvis har rätt bra tålamod, känner inte riktigt igen mig själv. 

Samtidigt är det väl inte så konstigt att känslorna kommer ikapp en emellanåt. Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag oroar mig att mensen ska vara seg när vi planerar återföring, att slemhinnan ska vara för tunn osv. Jag oroar mig för min syster som har det kämpigt och som snart kommer bli kallad till IVF-kliniken. Jag tänker på mina föräldrar som har det jobbigt för att båda deras barn har det jobbigt. Vår mamma har alltid energi att fixa och greja hemma och det var nog inte förrän hon inte längre hade energi till det som jag insåg att även hon mår rätt dåligt över det här. Jag oroar mig för farmor som åkt på influensan och som är 84år gammal. Och att jag inte hälsar på mormor tillräckligt ofta. Att jag snart fyller 30år och borde bjuda in till något typ av kalas. Att jag inte blev mamma före 30, trots att jag var 26 när vi började. Att jag får ont i kroppen av minsta lilla, något som begränsar mig. Jag oroar mig för jobbet där det sker en del omstruktureringar nu som jag inte känner mig bekväm med. Att jag inte ska hitta ett jobb jag trivs med. Jag oroar mig över pengar och husrenovering. Ja, listan kan göras ännu lite längre..

Planen nu är i alla fall att vara extra snäll med mig själv. Behandla mig själv mjukt och göra saker jag tycker om. På yogan i måndags kände jag en sådan kärlek för mig själv och min kropp. Jag kände att jag är viktig och att jag förtjänar att må bra. Hur ofta känner man så egentligen? Väldigt sällan insåg jag. 

Du (som läser detta) är viktig, glöm aldrig det! <3