Långt kvar

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker, och regnet känns.

En låt av Winnerbäck med en textrad som verkligen träffar mig. Jag har tänkt att man glömmer så himla fort. Nu när jag mår bättre börjar jag fundera om hösten verkligen var så jobbig som jag föreställde mig. Tänk om det mest bara var inbillning?

Det här är farliga tankar. Jag vill såklart inte vara kvar i det jobbiga, men jag vill heller inte förminska den tid som varit. Det känns viktigt att komma ihåg hur otroligt dåligt vi mått. Stunderna där man inte velat leva längre (men heller inte dö), perioderna där man vill skada sig själv för att få känna någonting, vad som helst bara det känns.

När jag hörde den där textraden, eller när den äntligen sjönk in, insåg jag att det är lätt att se hur sjuk vi har varit. Så som jag mår nu, fortfarande inte på topp men ändå mycket bättre än förut, har jag inte mått på över ett halvår. Inte en enda gång på så lång tid. Det är galet när jag tänker efter, att ha mått så dåligt att vi inte varit över ytan alls. Det är lättare att se det nu, hur sjuk man en gång var.

Samtidigt är det lätt att glömma bort sig nu. Tänka att man mår bra och bli irriterad när man inte gör det. Jag glömmer att vi fortfarande är mitt i alltihopa. Vi har ju inte ens påbörjat någon behandling än. Vi har kanske kommit halvvägs, om ens det.

Jag är glad att vi kan skratta igen men jag försöker komma ihåg att det inte är slut än och att det är okej att må dåligt vissa dagar. Jag reagerar fortfarande starkt på vissa filmer (särskilt dom om sorg) och vissa kommentarer eller samtalsämnen slår hårt.

Jag inser att jag inte har bearbetat/sörjt färdigt eftersom jag fortfarande bryter ihop när jag ska berätta om det. Och förmodligen kommer det vara såhär tills vi har nått vår dröm.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske mest bara skriva av mig, får ur mig det som snurrar i huvudet...

2 kommentarer

Tack <3

Vad mycket kärlek ni bidrar med till den här bloggen! <3


Ni är så fina som stöttar, peppar och bryr er om oss. Jag berättade för sambon om alla fina kommentarer jag fått och jag såg att han också blev rörd!

Det är inte det lättaste att verkligen berätta. Att peta lite på ytan i en anonym blogg är en sak. Men att verkligen berätta, att dra upp alla minnen igen, att försöka få med alla känslor som snurrar. Det är svårt. Och det finns en viss rädsla när man trycker på Publicera. Tänk om det missuppfattas? Att folk tycker man är lite mesig? 

Så jag ville bara kika in och säga TACK!! <3

3 kommentarer

Varför vi inte kan få barn, del 5

Vi har svårt att släppa att det fanns spermier först och att dom nu inte kan hitta några alls. Kuratorn hjälper oss att få en tid på kvinnokliniken på hemorten för att få diskutera provresultaten.


Vi får en ny läkare eftersom den vi hade har fått barn (ibland känns det som att livet jävlas med en). Den nya är dock mycket bättre. Rak och tydlig. Hon säger som vi har hört förr att spermaprover kan variera mycket. Men hon säger också att det sista provet på hemorten visade att alla spermier var döda... det var ju inte riktigt så vi hade uppfattat det tidigare. Tänk om vi hade fått veta det direkt, då hade vi kanske kunnat förbereda oss lite mer. 

Under det här besöket vill läkaren även spola mina äggledare (eftersom jag inte gjorde några undersökningar på IVF-kliniken då fokus låg på spermierna). Dom gör den undersökningen för att se att det inte är stopp i äggledarna, för att avgöra vilken behandling det kan tänkas bli vid donationen. Jag var dock i fel dag i cykeln och fick komma dit vid ett senare tillfälle.

Jag går dit själv för min undersökning. Tänker att det inte borde vara så farligt. Ångrar mig mitt i undersökningen, hade velat ha sambon där! 

Hon börjar kolla med VUL för att se var äggstockarna är. Den ena hittar hon ganska snabbt (precis som den andra läkaren) men den andra hittar hon först inte. Jag blir orolig att något ska vara fel. Efter en stunds letande hittar hon den. Det visade sig att hela min livmoder ligger lite åt vänster i magen (sett från mitt håll) och att den är vriden så att ena äggstocken ligger lite bakom livmodern (tänk vad mycket man får lära sig om sin kropp). Tydligen väldigt vanligt att den inte ligger helt rakt.

När hon ska in med slangen genom livmoderhalsen så krånglar det. Hon kommer inte igenom med dom vanliga verktygen och får istället ta några andra. Någonstans här snurrar det lite i huvudet och sambons hand hade gärna fått hålla min. Det ordnar sig i alla fall, vätskan sprider sig bra, inget stopp i äggledarna.

Jag blöder i flera dagar efteråt. Antar att det är lite känsligt där nere när man går in med slangar osv.

Eftersom det inte verkar vara något stopp så kan inseminering vara ett alternativ vid donationen. Läkaren gissade på det men det är IVF-kliniken som bestämmer. Så vi får se till hösten hur det blir.

Det kommer fler inlägg om tankar kring donation och de undersökningar sambon gjort parallellt med detta, som vi trodde kunde påverka.

2 kommentarer