Nu börjas det...

Nu kommer allt fler kommentarer om min kropp och min mage...

Egentligen har jag nästan helt slutat prata om graviditeten. Jag upplever att varje gång jag öppnar munnen och säger något så får jag höra "vänta du bara, det kommer bli värre!". Vilket gör att jag helt tappar lusten att ens säga något om det.

I veckan var det en på jobbet som uppriktigt undrade hur jag mådde och hur kroppen kändes. Jag blev glad av frågan och kände att jag kunde säga vad jag känner. Min kropp har känts väldigt tung på sistone och jag har varit väldigt trött i ryggen. Man är ju rätt framtung nu.. så jag svarade "jo, bra, men tungt, framtungt". Jag har gått upp 8-9 kilo på 2-3 månader och det mesta verkar sitta fram på kroppen, vilket såklart påverkar ryggen, det känns ju rätt ofrånkomligt. Men då slänger en annan ur sig den där kommentaren "vänta du bara, det blir såå tungt i slutet" och skrattar. Det är klart att jag förstår att det inte kommer bli lättare ju längre tiden går, men jag har väl ändå rätt att känna det jag känner just nu? Min rygg blir ju inte piggare bara för att det kommer bli ännu tyngre sedan...
Och jag klagar aldrig inför andra över min graviditet (utom för sambon då som får höra det mesta). Jag svarar bara ärligt på hur det känns om någon frågar. Svaret är oftast att jag mår bra, klart det börjar bli tungt och så men det kunde ha varit mycket värre.

Sedan har vi det här med kroppen. Det jag märker överlag är att alla tittar så snällt på mig just nu. Dom ler och deras ögon ser så otroligt snälla ut. Vilket får mig att må väldigt bra. Tänk så fint livet kan vara ändå.
Några säger att jag har fin mage och vissa säger att jag verkar ha en bra graviditet där min kropp knappt verkar växa utan bara magen som växer. Oavsett vad så är det såklart okej men det är lite extra skönt att höra när man själv känner sig stor och tung mest hela tiden. Om man inte upplevs så är det väl en liten tröst ändå.

Men så har vi en man på jobbet som kommenterade magen häromdagen. Han sa något i stil med "du, det börjar se ut som att det är dags snart" varpå jag skrattade lite och sa "japp, bara tre månader kvar!". Jag gillade inte kommentaren men kunde ta den, det gjorde inte så mycket ändå. Tills igår. Samma man kommenterar igen "du, är du helt säker på att det inte är två?". Den här gången svarade jag irriterat "nej, det är INTE två". Lite senare fick jag dåligt samvete för att jag lät så irriterad..... men blir tillslut arg på mig själv, herregud, den här mannen har två gånger i rad kommenterat min mage och antyder att jag ser stor ut, klart jag får bli irriterad!

Tvåsiffrigt!

Åå, jag har missat alla typer av "milstolpar" under graviditeten... först missade jag dagen då det var 200 dagar kvar, sedan när vi var prick halvvägs och nu när vi gick ner på tvåsiffrigt. Jaja, tvåsiffrigt är det i alla fall!

(null)

Oro

Jag blir tokig på mig själv och min jäkla hjärna. Snacka om att tankarna kan hamna i en ond spiral och helt enkelt hitta på saker som inte stämmer..

Vi var hos barnmorskan i fredags och mätte magen och lyssnade på hjärtljudet. Allt såg fint ut. Magen ligger prick på i mitten på kurvan och hjärtat slog precis som det skulle. Blodtrycket var liite högre än sist men låg fortfarande inom godkänt område. Järnvärdet hade gått ner litegrann men såg fortfarande väldigt bra ut.

Men så började hon prata om att man ska lära känna sitt barn så att man reagerar om det rör sig mindre än vanligt. Och det här har ställt till det i huvudet på mig. Nu tror jag hela tiden att hon rör sig mindre än vanligt.

Jag förstår att många är oroliga, särskilt förstagångsföderskor. Men den oro jag känner nu är inte normal, den är förlamande. Den påverkar min vardag och den gör mig deppig. Till viss del beror det nog på att jag är den jag är, en högkänslig person som grubblar på allt. Men jag tror att den största faktorn är vårt bagage. Att vi har kämpat så länge och gått på så många nitar. Att rädslan för att något ska gå fel har suttit i bakhuvudet i flera år. Att den är svår att bli av med och att den egentligen bara har ökat sedan plusset. Eller nej, den har bytt skepnad. Förut var jag rädd att aldrig få uppleva detta, nu är jag rädd att förlora det vi har. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är värst.

Som tur är så skulle barnmorskan skicka en remiss till en psykolog på mvc. Remissen gällde inte just det här utan mer allt runt IVF:andet och donatorn. Men det passar ju bra att även få hjälp med hur jag ska hantera min oro. Jag ska även få prata med en aurorasköterska som kan hjälpa mig hantera oro inför förlossningen. Jag är egentligen inte så rädd för själva smärtan och allt sådant utan mer rädd att det ska hända mig eller lilltjejen något.

Magen fortsätter i alla fall att växa. Det kommer magbilder snart. :)