Den där jävla hösten

Jag inser såhär i efterhand vad många olika saker jag hade hängt upp mig på inför hösten 2016. 


Hösten 2016:

- jag skulle bli gravid, så varje gång jag kollade på kläder funderade jag på om det skulle rymmas en gravidmage i dom
- jag skulle inte kunna gå på samma träningspass längre (både på grund av övningarna och för att jag skulle missa en del under behandling)
- jag skulle snart få gå på föräldraledighet och få tid att fundera över livet och vad jag vill jobba med
- det skulle ordna sig, vi skulle få börja må bra igen
- jag skulle få vara föräldraledig samtidigt som min nära kusin
- jag skulle få bli en del i barnsnacket bland vännerna
- det ena sovrummet skulle bli barnrum
- till jul 2016 skulle jag önska mig saker till vårt ofödda barn


I och med att vi inte ens fick påbörja behandling så rasade allt.

- det är knappt roligt att kolla kläder längre
- jag tränade knappt alls under hösten eftersom varje pass påminde om att det inte hade blivit någon behandling (jag har börjat träna nu men det är ändå en konstant påminnelse)
- jag har blivit otroligt förvirrad gällande arbetslivet, den där möjligheten att få tid ifrån och reflektera sköts fram ett år eller mer vilket gör att jag mår dåligt och inte vill gå till jobbet
- det ordnade sig inte, vi började må sämre än vi någonsin gjort tidigare 
- min kusin hinner vara föräldraledig utan mig
- jag är fortfarande inte en del i barnsnacket, vilket gör ont varje gång
- det blev inget barnrum, det blev ett kontor...
- julen kändes meningslös, fanns bara en sak vi önskade oss och den kunde vi inte få och att umgås med familjen bland småbarn och gravida gjorde inte julen lättare

Jag inser ju att det är orättvist mot barnet att ställa upp en mängd förväntningar på helt andra saker i samband med föräldraledighet m.m. Samtidigt är det svårt att låta bli. Man slutar ju aldrig riktigt drömma. Jag tror att alla dom här sakerna tillsammans gör allt ännu jobbigare. Inte nog med det tunga besked vi fick, allt annat jag hoppats på rasade också.

2 kommentarer

Ledig dag

Idag har jag tagit ledigt från jobbet. Den här veckan har varit väldigt jobbig och jag hade en semesterdag kvar som skulle förfalla till veckan, så varför inte? :)


Som sagt, jobbig vecka där jag varit trött och överstimulerad (inte som i IVF-sammanhang). Allt har bara snurrat i hjärnan och ångesten och oron i kroppen har löst av varandra. Hade jag inte haft den här semesterdagen hade jag nog fått sjukanmäla mig för att kunna återhämta mig lite.

Min lediga dag har i alla fall börjat väldigt bra! Jag klev upp när sambon åkte till jobbet. Åt en enkel frukost innan jag åkte till badhuset för motionssim. Det var jag och pensionärerna, hehe. Men så härligt! Att känna det svala vattnet mot kroppen. Glida fram i vattnet flera kilo lättare (kändes det som) och bara njuta. Duschade och bastade. Gillar egentligen inte att basta men idag var det härligt. Satt där tyst och funderade.

Nu sitter jag på ett fik och har just ätit en god frukost. Lyxsmörgås, juice och te. Det känns inte ens konstigt att fika själv, bara härligt.

Nu ska jag ta en tur på stan. Jaga födelsedagspresenter till sambon och en vän och eventuellt se om jag hittar något fint till mig själv också. 

En riktigt lyxdag, bara för mig själv. Det rekommenderas, om ni har möjligheten till det! 😘

2 kommentarer

Tankar kring donation

Ja, tankarna kring donationen är många. För mig är det ett självklart val. Jag ser donationen som nästa steg i processen. Jag vill verkligen få uppleva en graviditet. Jag vill få möjligheten att känna sparkar, gå på ultraljud, osv. Jag vill ge det en chans innan vi funderar på adoption.


För sambon har det nog inte varit självklart. Det blir ju hans gener som inte förs vidare. Och att ta in spermier från någon helt okänd man kan ju ge en mängd olika känslor. Han har funderat mycket över om någon kommer kommentera hur lika/olika han och barnet är. Hur han ska kunna hantera dessa kommentarer. Om barnet kommer kännas som hans osv.

Även om det känns självklart för mig så finns det ju många tankar som snurrar hos mig också. När man väljer en partner så väljer man ju också en förälder till sina barn (om man vill ha barn förstås) och känslan som uppstår nu är ju att vi inte har någon aning om vilka gener donatorn har. Vi har inte längre valt den ena halvan av generna. Lite av kontrollen (om det finns något sådant i den här karusellen) har vi tappat. Det känns också konstigt att föra upp en främmande mans sperma i mig, från någon man inte har en aning om vem det är...

Tankar kring hur barnet kommer se ut dyker upp. Jag har tidigare funderat mycket kring vilka drag som barnet kommer ärva av oss. Kanske sambons ögon, mina öron. Här tappar man också en del av det. Det går inte längre att fantisera så. Vi har inte längre någon aning. 

För ett tag sedan funderade jag över saker man har i sitt sätt att vara. Att barnet kanske kommer göra saker man inte känner igen och då fundera på om dom dragen kommer från donatorn. Jag tog upp det här med mamma som svarade så klokt. Hon sa att barn gör så himla mycket saker hela tiden, och den allra största delen är saker barn bara gör, det kommer inte från någon gen på något vis. Hon kunde komma på en enda grej jag gjorde när jag var liten som mamma också hade gjort som bebis. En enda! Och det kändes som en tröst. Barn är bara barn, det finns inte alltid en genetisk förklaring till allt.

Jag och sambon har pratat lite mer kring allt sedan jag började skriva det här inlägget. Han sa att han också ser det här som vårt enda val just nu, men att det fortfarande känns jobbigt att inga av hans gener kommer finnas i barnet. Att det är något han behöver bearbeta. Han har även läst på lite mer och förstått det som att kliniken ändå försöker välja en donator som ser ungefär lika ut fysiskt. Kring samma längd, vikt, ursprung osv. Jag tror att det hjälpte honom en aning i alla fall.

Men oavsett hur tankarna kring detta går så är jag otroligt tacksam att det finns människor som väljer att donera! Utan dom hade vi inte haft möjligheten alls.

1 kommentar