Dom fysiska symptomen

Japp, nu är dom här på riktigt, dom fysiska symptomen. Usch, vad ont jag har!

När jag tänker efter så började det nog redan i februari. Jag har fått migränliknande attacker sedan dess. Ont fram i ansiktet, kring näsroten, ögonen och pannan. Så ont att jag blir helt utslagen. Det enda jag kan göra är att stänga in mig i ett tyst mörkt rum och sova tills det lättar. Värktabletter hjälper knappt. Det här har hänt några gånger och jag har trott att det hängde ihop med influensan jag hade strax innan, att det är något med bihålorna osv.
Det var inte förrän för någon dag sedan, då jag ringde och bokade en tid på vårdcentralen för att utreda migrän/huvudvärken, som jag insåg att det kanske inte alls berodde på influensan, det kanske berodde på läkarbesöket/utredningen kring barnlösheten. Stressen kring att inte bli gravid och att sedan få höra att vi i princip inte kan bli det själva heller. Jag börjar mer och mer koppla ihop det.

De senaste dagarna, eller nätterna snarare, har jag börjat bita ihop käken på nätterna. De senaste två nätterna har varit riktigt plågsamma. Det gör så j*vla ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ont i käkarna. Ont i nacke och axlar. Ont i huvudet.
Kom och tänka på ett inlägg jag läste hos Fru Infertil för ett tag sedan där hon beskrivit något liknande i samband med deras utredning/behandlingar. Var tvungen att leta reda på det inlägget igen. Det klickade äntligen till hos mig. Jag kanske inte är döende trots allt (har läst om bihålecancer så jag har skrämt upp mig själv), jag är nog "bara" orolig, stressad, ångestfylld och nervös inför det som kommer. Det närmar sig i en rasande fart och i samma takt kommer dom fysiska symptomen också.
Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur det onda. Just nu är det helg, så någon massör är nog svår att få tag på. Min kurator är förmodligen på semester (tror jag måste kolla upp det) och vårdcentralen är stängd under helgen. Läkartiden jag fick är om 1,5 vecka, ska det vara såhär varje natt nu så kommer jag gå under innan dess.

Har ni några tips på vad som kan hjälpa? ❤️

4 kommentarer

Läka?

Jag har varit lite rädd för att gå på semester. Tycker livet rullar på rätt bra när jag har rutiner att följa, framför allt nu då allt är lite upp och ned.

Första två veckorna på semestern har varit riktigt jobbiga. Jag har inte orkat någonting och mest gråtit varje dag. Totalt slutkörd och inte speciellt motiverad på livet (mest bara åkt med). Började söka på depressioner och gjorde något test för att se om det kunde stämma. På vissa frågor skulle man svara på om man känt så dom senaste två veckorna. TVÅ VECKOR?! Haha?! Ehh, har känt så vääääldigt länge nu. Som resultat fick jag något i stil med en lättare depression. Förstår att man ska gå till någon för att få veta säkert men det gjorde i alla fall att jag fick upp ögonen. Jag kände att nu får jag antingen ta tag i det här eller fortsätta må skit, vilket jag bara inte orkar längre. Så jag valde att ta tag i det. Jag bröt ihop, pratade ordentligt med sambon, försökte få honom att förstå hur dåligt jag mår. Jag tror att det gick in hos honom. Han stöttar mig. Och vi började reda ut en del missförstånd i vardagen, vilket också gjorde att det lättade lite. Saker som jag tror att han tänker men som jag egentligen fått om bakfoten och tvärt om.

Efter det har det börjat vända. Nu kan jag le utan att känna att det är fejk. Jag skrattar ibland från hjärtat, vilket var ett tag sedan. Jag tar små steg framåt. Jag gör det jag orkar och lyssnar när kroppen vill sova. Och jag känner att det är okej från sambons håll också, att jag ibland bara viker av och lägger mig och sover. Jag tror att det betyder allra mest, att det är okej.

Jag är medveten om att det kommer ta tid att läka, och att det kan bli ett bakslag om bara några veckor då IVFen snart drar igång. Men jag försöker tänka att det får lov att ta tid. Har man varit sjuk länge blir man inte pigg över en natt.

Jag tror också på att göra något lite för sig själv varje dag, så långt det är möjligt. För min del blir det att hålla hårt i träningen, jag tränar två gånger i veckan, inga ursäkter. Utöver det försöker jag känna in vad jag faktiskt känner för. Det kan vara väldigt små saker som gör stor skillnad. Ikväll städade jag av vardagsrumsbordet som jag inte orkat med på flera veckor. Sedan tände jag ljus och nu ligger jag i soffan och tittar på dom, det gör gott! Små små steg tror jag på. Tillslut kan man lägga på lite mer. Idag kan jag vara nöjd över att jag städade lite i vardagsrummet, om två månader kanske jag orkar städa flera rum samma dag. Nu handlar ju inte livet om städning men ni förstår nog vad jag menar. Jag tror i alla fall att tricket är att vara nöjd över det man har gjort, inte klaga på sig själv över det man inte har gjort.

Kanske. Kanske att jag börjar läka lite nu.

0 kommentarer

Halsband

Inläggen har ju inte varit så muntra här på sistone. Tänkte att kunde försöka väga upp det med något lite trevligare :)

Jag gör en del smycken på fritiden. Den senaste tiden, senaste året kanske, har jag knappt gjort några alls. Så jag tänkte att det var dags! Den där meningen "whatever happens is the only thing that could have" har verkligen fastnat i mitt huvud. Den är lugnande på något vis, minskar mitt ältande. Så vad passar inte bättre än att ha just det kring halsen?

Dock var texten lite lång så jag tog bara första bokstaven i varje ord och stansade in på en bricka i äkta silver. Det känns tryggt på något vis, att ha det kring halsen. Jag tänker att det är ett smycke jag bär med mig genom behandlingarna som väntar.

Jag gör en liten chansning när jag lägger upp det här, det kan ju vara någon som kommer att känna igen det. Men jag tar den risken. Vill gärna dela det med er. :)

2 kommentarer