Hjälpa varandra

Den här situationen vi befinner oss i är väldigt svår. Det är svårt att hjälpa varandra när båda mår dåligt. Båda behöver bekräftelse men ingen orkar ge. Båda är lättirriterade och överreagerar på allt. Båda älskar men ingen orkar känna. Båda vill vara nära men ändå ifred.

Jag tycker det hjälper att gå till kuratorn men jag tror att sambon håller igen för att han inte orkar känna. Det blir lite av en urladdning varje gång, vi är trötta när vi går därifrån. Han säger att jag får gå själv om jag vill, för att verkligen få prata av mig, jag vill inte för jag tror att han behöver det lika mycket som jag.

Hur tar man sig ur det här?

0 kommentarer

Dop och knyta an

Vi var på dop i helgen, min närmsta kusin har fått barn. Det gravidbesked jag gråtit mest efter. Så väldigt glad för deras skull, men också så ledsen att inte vi fick berätta samma sak för dom. Min jämngamla kusin och jag umgicks väldigt mycket när vi växte upp och inom mig fanns en stor önskan om att våra barn skulle kunna få en lika bra kontakt med varandra. Det kanske dom får också men nu kommer det skilja minst två år på dom, inte omöjligt att det blir mer än så också, vilket jag tror kan göra det liiite svårare.

Men, tillbaka till dopet!

Natten innan dopet drömde jag att jag var gravid och hade varit på ultraljud. Jag irrade runt och funderade på hur jag skulle visa dom fina bilderna för min sambo. En pojke. Så otroligt lycklig över ett litet barn. När jag vaknade tror jag att jag hade gråtit i sömnen, ögonen var svullna och lite "geggiga" på något vis. Så att gå på dop kändes plågsamt.

Vilket det var också, under tiden i kyrkan. Tårarna var nära hela tiden. Men vid fikat efteråt kändes det bättre. Och när jag äntligen fick hålla i dagens huvudperson kände jag mig bara lycklig. Jag brukar tycka att det är jobbigast att träffa barn om jag INTE får chansen att hålla dom också. Jag vill få mysa lite. Jag höll honom ganska länge, gick runt med honom, gick lite avsides för att han skulle få slappna av (han var väldigt trött) och försökte få honom att sova en stund. Viskade till honom att jag alltid kommer finnas här för honom.

Efter den där stunden kände jag mig trygg med att bära runt honom. Jag hade koll på situationen och när jag lämnade tillbaka honom var han avslappnad, så det kändes som att han litade på mig också. Egentligen har jag bara träffat honom några gånger men jag skulle ändå göra allt för honom.

Där och då insåg jag hur liten roll det egentligen spelar om våra barn blir biologiska eller inte. Kan jag känna så mycket kärlek för min kusins barn så kommer det inte vara några som helst problem att knyta an till våra kommande barn, än hur dom blir till.

0 kommentarer

Breakdown

Vilken dag...

Ja, det började imorse med dom tankar jag skrev i förra inlägget. Kände mig ledsen och nere fram till lunch. Lunchen var rolig och trevlig men i slutet blev jag yr och trodde att jag skulle svimma. Mådde riktigt dåligt för en stund. Gick tillbaka till datorn och började frysa. Efter en stund började jag svettas istället och kände mig varm och rödblommig. Fick sedan panik över vissa arbetsuppgifter som jag känner att jag inte riktigt hanterar. Gick till chefen som dessvärre (egentligen en bra egenskap hos honom) såg rakt igenom mig, att jag var på väg att ge upp. Inte den bild jag vill att han har av mig när han lämnar oss. Går tillbaka till skrivbordet och börjar nästan gråta för att jag över huvud taget tog upp något. Varför kan jag aldrig hålla tyst.

Hemma är jag fortfarande ledsen, förvirrad och förtvivlad. Gråter, stirrar.

Nu ligger vi i sängen och har pratat om dagen. Tur jag har min fina sambo!

Den här jäkla barnlösheten medför ett otroligt kasst självförtroende. Jag känner mig konstant dålig och ful och värdelös. Jag är så vilsen att jag inte vet hur jag ska hitta rätt igen. Jag förstår inte hur jag ska få någon ordning på tankarna, någonsin. Alla fysiska symtom hela tiden, så som yrseln. Alla psykiska. Vissa dagar blir det bara för mycket.

Kan inte ni berätta något bra/roligt ni har gjort/upplevt den senaste tiden? Vad som helst! Något utanför den här barn/icke barn-bubblan. Så att jag och kanske fler i samma sits får läsa om annat roligt som faktiskt finns runt oss också!

0 kommentarer