Vår väg till ett barn

I måndags kväll låg vi i sängen och pratade. Jag frågade hur sambon känner kring att det inte gick vägen. Han svarade något om att han inte tänker på det så mycket, att han såklart blir ledsen men att han känner att vi ändå inte kan göra så mycket åt att det inte gick. Jag tog upp att jag känner mig rätt ensam i det här när det bara är jag som funderar över det hela tiden. Ibland känns det som att jag gör det här själv. Han är med på alla VUL och blodprov och allt, men jag skulle önska att även hans tankar och känslor fanns med mig mer. Kanske är det hans sätt att hantera det jobbiga? Varför känns det som att tjejerna drar det tyngsta lasset när det kommer till känslorna? Är det för att det är vi som känner alla symtom, ömhet i livmoder och bröst, pendlande humör osv?

Sedan berättade jag även om att det känns som att jag har en grå filt över tillvaron hela tiden och att jag inte kan minnas när det blev så. Att jag inte tycker om den jag har blivit av den här ofrivilliga barnlösheten. Jag tror jag får ta ett eget inlägg om det senare...

Hur som helst så grät jag ordentligt där på kvällen. Allt kändes så meningslöst.

Tisdag morgon kom och det var dags för testet. Jag gjorde det direkt när jag klivit upp och ganska snart dök texten upp. Ingen graviditet här inte. Blev knappt ledsen. Jag visste redan innan vad det skulle visa så det var mest en bekräftelse. Åkte till jobbet som vanligt, hade lite svårt att fokusera och känna någon mening med det jag gjorde, men inte så farligt att jag inte orkade med.

På kvällen gick jag på mitt favoritpass på gymmet. Jag bokade in det redan förra veckan för jag tänkte att jag kunde behöva det om mina spottings skulle dyka upp. Det är i alla fall ett pass där man verkligen får ta ut sig och jobba med hela kroppen. Efter träningen kände jag mig levande. Som att energin kom tillbaka och att livet var värt att leva igen. 

Jag måste komma ihåg att aldrig sluta träna!

Sedan dess har jag känt mig helt okej. Bättre än jag trodde. Men så har nog hjärnan hjälpt till där också. Jag har lärt mig när den stänger av. Det är så tydligt numera. Jag går från att vara deppig och vilja åka hem, till att må bra och bli glad helt utan anledning. Då förstår jag snabbt att hjärnan har intagit försvarsställning.

Jag vet också att det kommer gå ner igen. Det kommer gå upp och ner flera gånger. Därmed blir jag heller inte stressad över att jag mår rätt bra just nu, jag försöker njuta av det så länge det varar.