Jag är gravid.

JAG är gravid. Jag.är.gravid. Jag är gravid!
 
När jag skriver det här har vi precis gått in i vecka 5, om jag förstår det hela rätt. Det är söndag 10/6, vi är på BIM+1 och testet visar Gravid 2-3 veckor.
 
Jag har så svårt att ta in att det här faktiskt händer nu. Samtidigt som det känns självklart att jag är gravid. Vi lyckades tillslut!
 
Jag känner mig som en bedragare när jag läser om vad som sker med embryot i varje vecka och när jag tänker att jag är en av dom nu, en av dom som är gravida.
 
Jag inser hur starkt jag har tvivlat. Tron på ett plus har bleknat så kraftigt att jag knappt trodde det kunde ske längre. Det var nog tur att mina spottings uteblev så jag/vi fick några dagar på oss att vänja oss vid tanken på ett plus. 
 
Vi testade igår, lördag 9/6, ÄL+14. Jag bad sambon följa med in i badrummet direkt. Han fick vara med när jag kissade i en mugg (jag har nog inga hämningar alls längre...) och sedan fick han doppa stickan. Stickan blev snabbt helrosa innan det sedan mattades av, allt förutom kontrollstrecket som lyste starkt. Jag tror nästan mitt hjärta hann stanna en kort stund innan det andra strecket började synas.
 
Det är två streck. Det där är ett extra streck. Förra gången var det HELT blankt. Det där är ett streck. Mumlade jag till sambon.
 
Strecket blev starkare och vi båda började gråta. Ett streck ljuger inte. Det gick tillslut. Jag KAN bli gravid, viskade jag.
 
Som jag har tvivlat. Som jag har vridit och vänt på mina blödningar innan mensen. Är progesteronnivån för låg hos mig? Kommer embryot ens kunna fästa i min livmoder? Är slemhinnan i bra skick? Är den tillräckligt tjock? Trivs embryot över huvud taget i miljön i min kropp? Dör det direkt det kommer in i mig? Kan min nyligen upptäckta PCO-äggstock ställa till med problem? Motionerar jag för lite? Äter jag fel? Är jag tillräckligt glad för att den ska vilja stanna? Är jag för stressad? 
Så många gånger som jag trott att jag har gjort något fel, att jag behandlat min kropp på ett sätt som inte passar för ett barn. 
 
Jag förstår att resan bara har börjat och jag vet att den lika gärna kan ta slut imorgon. Men jag väljer att tro på den här lilla embisen. Och jag är lättad över att jag kan bli gravid, även om det fortfarande knappt går att förstå. Jag är tacksam för att det är just min sambo jag delar detta med och jag vet att vi överlever oavsett vad som händer. Och nu har även min tro på att vi KAN få ett barn kommit tillbaka. Om jag kan bli gravid ökar chanserna att ta sig hela vägen avsevärt, det är ju som det första steget man måste passera.
 
Planen är att göra ett nytt test om en vecka för att se att veckoindikatorn slår över till 3+. Om allt ser bra ut då så ringer jag kliniken och meddelar resultatet. Därefter blir nästa mål att få se ett tickande hjärta på ett tidigt ultraljud.
 
Världen blev grönare över en natt. Jag ler för mig själv och njuter av denna lilla hemlis som bara jag och sambon vet om just nu. Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken och jag känner en sådan tacksamhet. Jag kan bli gravid.
 
(null)
 
(null)