Inväntar bim

Några dagar kvar till bim nu. På onsdag närmare bestämt, tror jag, haha :)

Tempen gick upp och ner och upp igen precis vid äl så vet inte exakt, men tror onsdag stämmer rätt bra.

Försöker att inte fundera så mycket. Vi får se hur det går då istället :)
0 kommentarer

Köpt en första liten sak

Jag har inte vågat köpa något till vårt framtida barn tidigare. Det har känts lite för läskigt. Tankarna på att vi kanske aldrig kan få barn har funnits i bakhuvudet.

Men idag hände det! Jag köpte en första liten grej. På något vis känns det som att det ligger närmare nu än vad det har gjort tidigare. Så jag slog till :)

Jag törs inte visa vad eftersom jag inte var ensam på stan. Men ni får se så snart vi får ett plus :)
2 kommentarer

Tankar då och nu

Jag har funderat lite på hur jag kände inför allt kring jul i fjol och hur jag känner nu. Det har hänt en del med tankegångarna.

Vi slutade med p-piller på julafton 2014. Det blev som en liten julklapp från sambon till mig eftersom vi egentligen hade bestämt oss för att vänta till efter nyår. Just innan vi slutade med dom pratade vi en del om att det ju faktiskt kan ta en stund att bli gravida. Jag sa något om att tar det mer än ett halvår så kommer jag att längta alldeles för mycket och det skulle bli så otroligt jobbigt.

Det är lustigt hur tankarna kan förändras. Här är vi nu, snart ett år senare, utan ett endaste litet plus. Trots det lever jag och mår bra (oftast :)) och det känns inte alls lika svårt att ta sig igenom det längre. Det låter kanske konstigt, jag längtar ju och blir väldigt ledsen varje gång, men någonstans har jag insett att världen inte går under bara för att det inte sker idag.

Ni får inte ta det här som att jag skulle känna att det kvittar hur det går, för så är det verkligen inte! Det har varit ett otroligt jobbigt år när man ser till bebisverkstaden. Man faller varje gång det blir ett minus och sedan jobbar man sig upp lagom till ägglossning, tycker livet är underbart tills mensen dyker upp och faller sedan igen. En berg- och dalbana!

Men någonstans har jag insett att det kommer lösa sig, det MÅSTE lösa sig, förr eller senare. 

Jag vet inte hur jag skulle hantera det om vi inte skulle få några barn alls, det skulle jag ha svårt att ta mig upp ur. Då blir det nog många terapitimmar! Men så långt får vi inte tänka nu.

Det här blev ju mest bara rörigt... Jag tror att det jag ville komma till är att jag har mognat en del. Dels har jag väl halvt gett upp lite, känner att hjälpen är nära nu och att det därmed kommer ordna sig snart, ifall vi inte lyckas själva, och dels har jag väl insett att jag kan hantera alla minus. Jag överlever faktiskt! 

Blev det bara konstigt eller hänger ni med i hur jag menar? :)
3 kommentarer