Positiva tankar

Något jag reflekterade över redan under tiden som ofrivilligt barnlös var hur jag kom längre och längre ifrån mina positiva tankar. Från att ha varit en person som alltid ser möjligheter och haft en stark tro på att jag klarar det mesta, till att knappt våga tro på något längre. Än mindre kunna tänka positivt vid nya utmaningar. För första gången i livet hade jag stött på ett problem som jag faktiskt inte visste om vi kunde lösa.

Jag hade alltid älskat musiktexter, dikter och citat. Jag sparade ner alla citat jag kom över, oftast sådana i stil med "everything will be okay in the end, if it’s not okay, it’s not the end". Just det här exemplet är ett av mina favoriter faktiskt.

Som ofrivilligt barnlös slutade jag i perioder att spara ner citat. Jag slutade tillslut att läsa dom helt. Det gick inte. Det kröp i kroppen på mig så fort jag läste någon käck rad om hur allt kommer ordna sig. Hur f*n skulle man kunna lita på något sådant? Inte en enda människa eller ett enda citat skulle kunna svara på hur det skulle gå för oss.

Det kanske låter fånigt att hänga upp sig på något så banalt som citat, men grejen är att dom var en del i mitt positiva tänkande. Så att sluta med detta var som att skala bort ännu ett lager av den jag en gång var.

Nu, när vi äntligen är på andra sidan och livet börjat se ljusare ut igen, känner jag äntligen att jag vill hitta tillbaka till mitt gamla tankesätt. Kanske inte en kopia av det gamla, lite har man ju ändå utvecklats, men principen. Att våga tänka att jag klarar saker om jag vill. Idag kan jag läsa citat igen och ändå bli peppad av dom. Jag kan tänka att livet kommer ordna sig för att det är så jag fungerar. Jag ser till att det sker en förändring åt rätt håll när det krävs. Jag är handlingskraftig igen och jag tar stegen som behövs.

Den stora skillnaden nu är att det finns ett helt annat tålamod med i bilden också. Jag har vuxit, jag har lärt mig av allt vi gått igenom. Ibland kan man behöva ha lite tålamod för att nå något bra. Jag ser det utifrån ett vidare perspektiv. Vad är bra för mig och min familj på längre sikt? Vad kan jag ändra och var behöver jag ha is i magen ett tag till?

Det är dock en bit kvar innan jag är helt på banan igen, men numera ser jag framemot det med spänning. Jag försöker se det som en öppen dörr där vad som helst kan hända. Jag har tagit ett par steg i rätt riktning redan. Jag byter tjänst på jobbet efter nyår, detta tack vare att jag varit drivande i frågan och verkligen velat jobba med det jag tycker är roligast på företaget jag är anställd hos. På fritiden (haha 😅, när bebis sover och sånt alltså) har jag hoppat på ett projekt som kommer ge mig en spark i baken gällande mitt hantverk och en möjlighet att faktiskt kunna tjäna pengar på det. Som om det var meningen så hamnade jag och en kompis lägligt nog på en informationsfrukost samma dag som sista anmälningsdagen till projektet var. Och vi var inte sena att haka på! 

Och det är väl just det här jag vill förstärka ännu mer. Att se möjligheterna och att faktiskt TA dom också!