V31 (30+1)
Veckorna går verkligen fort såhär innan jul. Det är mycket som ska hinnas med och det känns som att tiden inte riktigt räcker till. Har tänkt flera helger i rad att jag ska kika in här och uppdatera lite men så har jag fastnat i annat och inte hunnit
med.
Igår gick vi in i vecka 31. Det är ju rätt galet. Att gå in i veckorna från 30 och framåt känns stort. Nu har vi kommit långt. Vilket känns både i kroppen och psyket. Jag känner mig tung och klumpig, foglossningen har satt sig fram i höger ljumske och
i blygbenet. Inte så skönt men det är hanterbart. Att ligga ner efter jag har ätit något är lurigt. Helt plötsligt kan det kännas som att maten är påväg upp igen och jag får sätta mig upp så snabbt jag kan (slår inga rekord i snabbhet dock...).
Hennes rörelser har förändrats en hel del den här veckan, vilket också gjorde mig väldigt orolig en dag. Det kommer bara några få riktiga sparkar numera, det är mer svepande rörelser, om än rätt många i rad när hon väl kommer igång.
En dag under den här veckan åkte vi in till förlossningen på grund av minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt henne på hela förmiddagen och när jag väl gjorde det så kom det en spark och inget mer. Vilket inte är likt henne. Jag ringde till förlossningen
och dom bad mig dricka ett stort glas iskallt vatten och sedan ligga ner på vänster sida i två timmar för att räkna sparkar. Minst 10 omgångar skulle jag känna på två timmar. Vi kände runt 14-15 st och var egentligen på rätt sida om rekommendationen,
men barnmorskan hörde att jag fortfarande var orolig så vi fick komma in i alla fall om vi ville. Vilket jag verkligen ville. Jag kunde inte slappna av. Väl där så mätte dom hjärtljudet med CTG under typ 45 minuter. Allt såg fint ut i alla fall. Hon
betedde sig precis som hon skulle. Vi åkte hem lite lugnare och lite gladare. :)
Den här veckan har vi även träffat en aurorasköterska på förlossningen och en psykolog på mvc. Båda samtalen var mycket givande. Jag känner mig redan mycket lugnare gällande förlossningen. Det var skönt att höra hur dom tänker när dom jobbar och att hon
bekräftade alla funderingar jag haft, vilket varit allt mellan kejsarsnitt vid nödläge till någon typ av värme mot underlivet för att undvika bristningar. Att höra att dom redan har alla dessa rutiner gjorde mig lugn, då är det inget jag behöver komma
ihåg att be om.
Hos psykologen pratade vi om åren som gått. Allt runt IVF:andet, spermadonatorn, misstron till att allt helt plötsligt skulle gå bra, oron att något ska gå fel osv. Vi kommer gå till henne några gånger till innan förlossningen för att försöka reda ut
oron och försöka hitta sätt att bryta tankemönstret när dessa funderingar dyker upp. Det känns bra!
