Kuratorn

Först av allt. Tack för att ni förstod mitt förra inlägg. Jag vill verkligen inte klanka ner på småbarnsföräldrar, bara lyfta de saker som barnlösa också går igenom! :)

Sedan tänkte jag berätta lite om kuratorsamtalet i torsdags. För första gången följde sambon med till kuratorn, jag tror att han själv kände att det behövdes. Väl där pratade vi mycket om det besked vi fått och om donationskön. Hon frågade hur det kändes osv. Det visade sig också att det är vår kurator som brukar hålla i samtalen vid donation. Bara synd att hon hinner gå i pension innan vi får ha dom samtalen... Men det ska nog gå bra ändå.
Vi tog upp det här med att vi fick så olika besked från hemorten och från kliniken och att det är svårt att släppa det och se framåt. Så hon tyckte att vi skulle boka en tid med läkarna här i stan för att försöka få svar på våra frågor. Gärna det tänkte vi, och det slutade faktiskt med att hon själv gick dit och bokade in en tid till oss, väldigt snällt av henne! Så om 2,5v får vi kanske några fler svar.

Hon frågade även lite om adoption och hur vi ser på det. Vi sa att vi har pratat lite om det men inte mer än så. Hon tyckte vi kunde boka in en informationsträff med kommunen för att få veta mer om vad som gäller osv. Enligt henne behöver vi inte berätta något om oss själva om vi inte vill, det tar man senare om vi väljer att gå vidare med det. Vi tyckte båda att det lät bra, så det ska vi försöka boka in. Jag vill ju gärna ha all info jag kan få, kunna lägga upp alternativen framför oss och känna att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt.

Jag tycker att vi hade ett bra samtal och jag tror att även sambon var nöjd. Vi fick en ny tid på torsdag till veckan!

Det här med trötthet

Jag läste ett inlägg hos Fru Infertil som fick igång mig. Ett klockrent inlägg från henne, som alltid! Jag kommenterade hennes inlägg men känner också att jag vill få ner mina tankar i bloggen. Hon skrev om kommentarer man får från de som haft lyckan att bli föräldrar, att det inte är så underbart som man kan tro osv. Ganska provocerande kommentarer när man är ofrivilligt barnlös.

Jag kom i alla fall att tänka på en grej inom ämnet. Det här med tröttheten.

Jag har funderat över det där med trötta småbarnsföräldrar på sistone. Jag förstår absolut att man blir trött under småbarnsåren. Säger inget om det. Men man blir också väldigt trött av att vara ofrivilligt barnlös. Senaste veckan har fantasin fått springa lös. Tänk om man som ofrivilligt barnlös fick komma in i fikarummet gäspandes, någon som sitter där frågar "ofrivilligt barnlös?", "japp" ler man med trötta ögon och alla andra i rummet nickar förstående. Så som det brukar vara när det kommer in en trött småbarnsförälder. Tänk om man fick den medkänslan..

Jag tänker att, åt minstone de allra flesta, småbarnsföräldrar ändå har en glädje i all trötthet. Dom har en väldigt fin orsak till att inte få sova på nätterna. Visst, dom håller på att somna på jobbet men dom har ändå en glädje i att det beror på deras vackra fina barn.
Som ofrivilligt barnlös har man bara tröttheten. Ingen tröst i att man åtminstone har fått något fint för det, bara vetskapen om att det inte blir bättre i morgon heller. Man har inget aning om när det kommer bli bättre, OM det kommer bli bättre. Alla frågetecken och alla oroande tankar och det ständiga fokuset på att hitta en lösning tär på en, det tar aldrig slut och det tröttar ut mig något enormt.
Mina designer bags under ögonen, i höstens mörka färger, visar rätt tydligt att jag som barnlös inte heller sover särskilt bra. Man behöver inte ett barn som väcker en på natten för att ligga sömnlös.
Så. Jo. Man kan veta vad trötthet är, innan man har några barn.

Lycka?

Jag har till och från trillat in på en blogg som skriver mycket om Law of attraction. Att man får det man "beställer". Jag vet inte om jag tror på det rakt av sådär. Jag menar, än har inget plus kommit på stickan och jag har då försökt med alla typer av önskningar och beställningar. Jag har inte berättat det för någon, eftersom det betyder otur att berätta vad man önskar sig (ja, jag vet, men jag vågar ju inte chansa, fast nu berättar jag ändå...). Varje gång sedan vi slutade med p-piller, varje gång i snart två års tid, när klockan slagit 11.11 eller 22.22 (så som man höll på i mellanstadiet...) har jag önskat det här som man önskar så starkt varje månad. Och jag kan inte sluta. Jag förstår ju att det varken gör till eller från att fortsätta så, eller att ens ha börjat från första början. Men tänk hur många gånger det blir på nästan två år! Vet inte varför jag plågar mig själv på det viset...

Hur som helst. Jag läste ett inlägg om lycka som verkligen fastnade i mig. Jag har kämpat en del med alla krockande känslor i det vi går igenom. Funderat mycket på hur jag kan känna mig lycklig emellanåt, vi går igenom ett otroligt tungt besked men jag skrattar och är glad ändå. Vafan, vill jag egentligen inte ha barn eller vad är det med mig? Typ sådana tankar och känslor.

Nu kommer vi till det fina.

Lyckan är föränderlig. Lycka är NU. Lycka är inget bestående. Lycka är en färskvara, en känsla här och nu. Något man kan vara ena stunden men inte andra osv.

Det kändes som en tröst!

Om jag känner mig lycklig just nu så ÄR jag lycklig just nu. Oberoende av hur jobbiga saker man går igenom. Det gör inte allt annat bra, men jag kan ändå vara lycklig för stunden. Det ena utesluter inte det andra.

Jag tänker att man kan tillåta sig att vara lycklig när man är det och acceptera när man inte är det. Det kanske gör livet lite lättare att leva. Jag har ju fortfarande saker att vara lycklig över i mitt liv. Det är okej att också vara lycklig över dom delarna, det tar inte bort min sorg men det gör ju att jag mår bra mycket bättre dom stunder jag tillåter mig att njuta av det som är bra. Jag tänker att det kan vara bra att samla på sig alla stunder då man känner sig lycklig. Att uppmärksamma dom stunderna. Inse att livet inte är ett stort svart hål på alla plan. Än om det många dagar känns så. Att försöka sära på känslorna. Att det mörka inte nödvändigtvis måste skugga det ljusa, att det faktiskt är okej att känna sig glad trots det vi går igenom, att ge sig själv ett break och inte vara så hård mot sig själv när man faktiskt råkar vara glad emellanåt.

Nu är ju det här lättare att skriva just nu, eftersom jag fortfarande lever i förnekelse och inte tar in beskedet. Men jag hoppas att jag kan hålla fast vid det även när det blir som allra mörkast.