Ensam hemma

Sambon är på aw ikväll, vilket jag tycker är bra. Vi behöver roa oss, både tillsammans och på var sitt håll. Själv ska jag på aw med mitt jobb på fredag.

Jag såg framemot en kväll själv, faktiskt. Jag brukar tycka att det är skönt. Få vara ensam lite. Men usch vad jobbigt det blev ikväll. Från början gick det bra, tränade efter jobbet, duschade och åt lite middag. Har sett lite tv och surfat. Men vad ska jag göra nu då? Det kryper i kroppen. Jag är väldigt nära på att åka till mamma och pappa en sväng bara för att inte vara ensam. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Måste ha något att göra.

Jag var nära på att skicka ett sms till sambon och säga att det var tuffare än jag trodde att vara själv, men ångrade mig i sista stund. Han hittar så sällan på saker att jag bara inte kan förstöra hans kväll. Jag får härda ut.

Jag kanske skulle ge mig på att känna lite? Jag lever fortfarande i någon form av förnekelse. "Jag längtar inte alls efter barn", "nejdå, vi har inte alls gått igenom snart två jobbiga år som ofrivilligt barnlös". Vi skulle ha börjat med IVF nu, i mina drömmar hade vi kunnat vara gravida inom någon vecka, men det känns över huvud taget ingenting när jag tänker på det. Jag kan inte ens förstå att det var dom tankarna jag hade för bara två veckor sedan. Att jag då till och med vågade hoppas, vi tittade lite på barngrejer och drömde oss bort.

Men det här med barn är fortfarande ett tomrum i mitt huvud. Övriga tankar har börjat komma igång igen, jag har börjat känna av hunger och varmt/kallt osv. Jag har många tankar som snurrar samtidigt, som det var innan. Men inga känslor kring barn. När kollegor pratar om sina barn känner jag inget heller, inte ens det minsta avundsjuk.

Sambon tycker att jag ska sluta gå runt och vänta på att börja må dåligt, för då kommer jag må dåligt för att jag förväntar mig det. Jag förstår hur han tänker men jag håller inte riktigt med. För mig är det ofattbart att gå från att vara ledsen och måttligt deprimerad sedan utredningen började, till att vara glad och lycklig när vi får veta att vi inte kan få barn. Någonting står inte rätt till hos mig och jag vill bli mig själv igen. Jag vill känna igen.

3 kommentarer

Tack <3

Tack för att ni kommenterar! Jag har inte riktigt haft ork att svara ännu, men det kommer. Det betyder mycket för mig att ni lägger en del av er tid att kommentera mina inlägg. <3 tack!

1 kommentar

Här och nu

Det här med att leva här och nu har jag för första gången fått uppleva på riktigt. Det är helt omöjligt att tänka framåt just nu. Att tänka på vad vi ska äta till middag idag känns långt bort. Att tänka på vad vi ska göra imorgon finns inte på kartan. Det enda som existerar är här och nu. Och det är nog det enda tecken jag kan se just nu som visar att allt inte står rätt till. Vi är båda på rätt bra humör, förutom de korta stunderna vi bryter ut i gråt. Vi skrattar och ler tillsammans.

Ingen av oss kan förstå det här. Att det kunde bli på det här viset. Sambon googlar lösningar hela dagarna, det måste finnas något vi kan göra. Själv har jag snöat in mig på bröllop. Jag läste en del om adoption och de flesta länder kräver något års äktenskap innan man får adoptera. Någonstans känns det som det enda jag kan påverka just nu. Gifter vi oss tar vi ett steg åt rätt håll. Men det var ju inte riktigt såhär man drömde om bröllop förut. Och förmodligen tänker jag så mycket på det bara för att jag klamrar mig fast vid de hopp som finns. Helst vill jag att vi gifter oss i höst för att inte slösa någon tid.
Jag förstår ju att det här är tillfällig sinnesförvirring och behöver nog bara låta tiden gå, för att få lite distans och klarhet i allt. Sambon ser helt uppgiven ut när jag säger att jag googlar bröllop. Hans reaktion är förmodligen den vettiga i sammanhanget.

Vi var båda på våra jobb igår. Ingen av oss var riktigt närvarande. Som sambon skrev i ett sms till mig, man kände sig som ett spöke eller en vålnad som driver runt. Otroligt svårt att fokusera. Svårt att känna någon som helst mening med att sitta på jobbet. Svårt att få något vettigt gjort. Omöjligt att läsa längre texter för inget går in. Vissa stunder var gråten så nära av att jag fick gå en sväng, snabbt, bort.

Böcker hjälper. Vi båda läser böcker för att glömma. För att leva i en annan värld för en stund.

3 kommentarer