Diagnos?

Jag fick en kommentar angående vår diagnos.

Jag har valt att inte berätta om varför det inte går. Vi har pratat om vilka vi vill berätta för och hur mycket vi ska berätta. Vi har kommit fram till att vi inte vill berätta vad det är för "fel". Inte ens mina föräldrar vet varför och det är förmodligen inget vi kommer att berätta heller. Jag känner att jag är väldigt öppen med det mesta, men det finns vissa saker man bara vill hålla för sig själv. 

Jag förstår att ni undrar och vill veta. Jag har själv googlat och försökt hitta andra med liknande problem men det är ganska svårt. Jag tror att det är fler som inte vill berätta och jag respekterar det. På samma sätt hoppas jag att ni är ok med att jag inte berättar mer än att vi har problem.

Ni kommer få följa med på resan och jag hoppas att ni fortfarande vill göra det, än fast vi inte berättar orsaken till den. Det betyder mycket för mig att ni kikar in här och lämnar era fina kommentarer och tankar kring allt ❤️

Äntligen kom dom, tårarna..

De senaste veckorna, eller egentligen sedan vi fick remissen skickad till kliniken, har jag känt för att gråta. Få gråta ut, låta känslorna rinna ner för mina kinder. Men dom har vägrat komma. Tills jag berättade för min syster...

Då, äntligen, kom dom! 

Jag känner att locket har legat på nu i flera veckor, jag har förträngt att vi faktiskt går igenom detta. Glömt alla gånger vi hoppats och kämpat, alla månader vi kastat oss in i allt ännu en gång för att nå våran dröm, alla gånger vi besvikna insett att "nej, inte den här gången heller". All sorg. All orättvisa man känt. Alla "varför?!". 

När jag berättade för henne så kom allt tillbaka. Insikten i att det är jag som sitter här och berättar om ett helvete jag aldrig hade föreställt mig innan. Något man har hört andra gå igenom men aldrig riktigt förstått vad det innebar. Jag var inställd på att det kunde ta tid, men någonstans trodde jag ändå att vi skulle lyckas själva. 

Jag tänkte tillbaka på saker som hände för ett år sedan, hur jag hoppades då men ändå tyckte att det började bli lite jobbigt, varför gick det inte? (Då hade vi försökt i nästan ett halvår)
Nu sitter vi här, ett år efter dessa tankar, fortfarande utan plus. 

Det börjar bli många gånger nu, som det inte gått vägen.

Jag försöker känna in sorgen. Tänker att det kan vara bra att bearbeta detta INNAN IVF-behandlingen. Men hjärnan byter ämne direkt. Det går liksom inte att känna. Kan det vara en försvarsmekanism? "Nejnej, tänk inte på det där nu, det gör alldeles för ont hörrudu!" 

Jag har börjat fundera på yoga och meditation. Läste på Michaela Fornis blogg om hur hennes tårar rann under meditationen. Det lät underbart, tycker jag. Tänk att få känna så starkt, få vara närvarande i sina känslor. Få hitta någon sorts balans i livet. Hitta ett inre lugn.
Har ni någon erfarenhet av yoga och meditation?

Lär man sig aldrig?

Vi har fått veta att vi har väldigt svårt att bli gravida på egen hand. Jag har släppt fokus på ägglossning för en stund, vet inte riktigt när jag hade ägglossning nu och har en känsla av att vi typ missade den. Ändå tycker jag mig känna lite spänningar i magen. Tankarna går direkt till "tänk om det har tagit sig". Samtidigt som jag vet att det spänner lite varje månad innan mensen. Lär man sig aldrig?!

Varför utsätter man sig för dessa känslor varje månad? Jag tänkte att nu om någon gång borde jag kunna släppa det, men icke!

I övrigt så är vi snabba till brevlådan varje kväll vi kommer hem nu. Bara väntar på besked från kliniken. Snart kan jag inte hålla mig längre, snart kommer jag maila och fråga när vi får veta mer...