Nervöst!

Usch, så nervöst det börjar bli nu! Det är verkligen blandade känslor inför läkarbesöket. En del av mig skulle vilja gå lyckligt ovetandes resten av livet och en del av mig hade velat göra ultraljudet typ igår bara för att veta.
 
Jag råkade komma in på en tråd hos allt för föräldrar som handlade om ultraljud. Jag googlade från vilken vecka man kan göra ultraljud på magen och hamnade i en tråd där en kvinna tyckte det var förfärligt med alla som tjatar till sig tidiga ultraljud. Och ni kan ju tänka er alla historier som kom som svar på hennes inlägg? Alla som ville förklara varför det kan vara viktigt med tidiga ultraljud. Historier om upprepade missfall osv. Inte vad jag behövde läsa känner jag! Även om jag tycker dom har helt rätt till tidiga ultraljud, förstås.
 
Jag tycker Fru Infertil uttryckte sig så bra för ett par år sedan gällande alla dessa forum. Hon skrev något i stil med "det man lätt glömmer är att det oftast är den yttersta procenten som skriver i dessa trådar". Minns inte hennes exakta ord, men det hon menade var att det oftast är dom som behöver skriva av sig som mest som skriver inlägg. Vilket man ju ofta glömmer. När jag läser trådar om missfall och sånt så tänker jag att det är VÄLDIGT vanligt, jag har ju läst om det överallt! Det jag glömmer är alla tusentals kvinnor som går igenom sina graviditeter utan några större problem. Jag glömmer dom som INTE får upprepade missfall. Dom som knappt märkt att dom varit gravida och dom inte har några problem alls att bli gravida och föda barn. 
 
Dom första veckorna (minns inte exakt vilka veckor) är det runt 1 på 5 som riskerar missfall. 2 på 10. 20% risk för missfall. Ändå ägnar jag 80% av tiden till oro och endast 20% till att allt kommer gå fint. Det borde ju vara tvärtom! Chansen att lyckas är ju faktiskt STÖRRE än risken för missfall. 
 
Jag tror jag behövde skriva det här mest för att lugna mig själv. För att själv inse att chansen att lyckas ändå är rätt stor. Jag behöver våga tro att vi kommer få se ett hjärta som slår imorgon.

V8 (7+6)

Vecka 8 har snart passerat, imorgon byter vi till v9. I lördags läste jag i appen att det är vanligt att man känner lite "mensvärk" och att man kan få lite rosa flytningar denna vecka, vilket då skulle bero på att livmodern växer. Det är ju både bra och dåligt att läsa sånt känner jag. Bra ifall det skulle komma lite rosa, att jag kanske inte skulle få lika mycket panik då (även om jag ändå skulle bli rädd). Dåligt på det vis att jag istället tror att det är något fel när jag inte känner något. Växer inte livmodern nu? Lever den inte? Jag vill alltså känna lite mensvärk men så fort jag har känt minsta lilla ont där nere så har jag blivit rädd för missfall istället. Ibland får jag skratta lite åt mig själv.. det går ju inte att ta sig själv på så jättestort allvar när tankarna svänger så snabbt som dom gör.

Jag har alltså inte känt speciellt mycket den här veckan. Brösten ömmar fortfarande men det är ändå som att dom har vant sig lite med sin nya storlek och därmed inte gör lika ont längre. Tröttheten finns förstås där en hel del, även om jag vissa dagar känner mig oförskämt pigg. Men det brukar ordna upp sig inom några timmar.. ;)

Och tröttheten då. Jag har försökt känna hur den är jämfört med tröttheten som ofrivilligt barnlös. Så ofta som jag har undrat om det är så jobbigt att vara gravid som många ändå påstår. Alltså, det går inte att jämföra! Ja, jag är sjukt trött nu. Vissa dagar skulle jag kunna somna ståendes, vissa dagar har jag nästan slumrat till på kontorsstolen. Men att bara vara trött är inte så illa som att vara trött, utmattad, deprimerad och med ett konstant tryck över bröstet. Nu är jag bara trött, jag vill inte dö och jag känner inte längre att livet är meningslöst. Att vara trött kan till och med vara skönt ibland, kanske för att vi så länge varit utmattade innan. Nu känner jag att jag kan gå och lägga mig halv nio med gott samvete, eller somna i soffan utan att känna mig osocial. Och jag känner mig äntligen som en vanlig människa igen. Jag känner mig fortfarande inte som en gravid människa, men en vanlig människa som kan skratta och skoja med familjen utan att ha ett mörkt moln över sig konstant. 

Varje dag tänker jag "hoppas att den lever, hoppas att den vill stanna hos oss". Jag tar ingenting förgivet. Jag vet att det kan vända när som helst, men någonstans försöker jag tänka att det kanske är nu vi får något fint tillbaka efter alla jobbiga år. 

Jag gjorde min sista dag på jobbet igår innan semestern. I samma sekund som jag stängde av datorn blev jag så otroligt nervös. Jag var verkligen inte beredd på den känslan. Men semester innebär ultraljud. Det är den tanken jag haft hela tiden, på semestern ska vi på ultraljud. Jag har liksom inte kunnat planera något annat för den här semestern. Först tar vi ultraljudet, sedan allt annat. Om fem dagar är det dags.

Gravid v7

I lördags gick vi in i vecka 7. Tiden går fort samtidigt som det går långsamt. 

Hittills har jag känt en del symtom. Förra veckan var jag sååå trött. Har under ett par veckor varit väldigt hungrig. Magen har varit svullen i några veckor och eftermiddagarna har varit jobbiga då jag mått väldigt konstigt. Inte riktigt illamående men obehagskänsla i kroppen på något vis. Även brösten och bröstvårtorna har ömmat en hel del.

Men! Jag tycker att jag känner mindre och mindre. Jag har inte varit så galet trött senaste dagarna, brösten och bröstvårtorna gör inte lika ont idag som förut, inget illamående idag. Och jag blir SÅ orolig! Har den dött nu? Eller svänger det bara från dag till dag helt enkelt? Någon som känner igen sig?

Det är jobbiga veckor nu mellan sista graviditetstestet och ultraljudet.. flera veckor i ovisshet... 

På tal om ultraljudet förresten, vi ska dit den 11/7, alltså om två veckor från idag. Vi fick en läkare som vi haft en gång förut, en som kändes så uråldrig vid den undersökningen. Det känns inte helt bra att gå till honom, jag är rädd att han inte kan stötta oss på rätt sätt om det skulle visa sig att hjärtat inte slår.. jag ringde och försökte byta läkare men ingen av dom andra hade någon ledig tid den veckan (nackdelen med semestertider). Men vi har i alla fall pratat om att boka ett privat ultraljud om det visar sig att hjärtat slår. Då kan vi gå till någon som vi tror är bra och kanske få veta lite mer. I så fall blir det kanske i v13 eller så, innan vi berättar för dom på jobbet och andra som inte står lika nära.

Jag tror mycket på det här. Tror att vi ska få se ett hjärta slå. Jag måste tro det. 
Men det går ju inte att släppa rädslan heller, den finns alltid med mig. Så länge jag känner symtom slappnar jag av men när jag knappt känner något blir jag orolig direkt...