Oro

Jag blir tokig på mig själv och min jäkla hjärna. Snacka om att tankarna kan hamna i en ond spiral och helt enkelt hitta på saker som inte stämmer..

Vi var hos barnmorskan i fredags och mätte magen och lyssnade på hjärtljudet. Allt såg fint ut. Magen ligger prick på i mitten på kurvan och hjärtat slog precis som det skulle. Blodtrycket var liite högre än sist men låg fortfarande inom godkänt område. Järnvärdet hade gått ner litegrann men såg fortfarande väldigt bra ut.

Men så började hon prata om att man ska lära känna sitt barn så att man reagerar om det rör sig mindre än vanligt. Och det här har ställt till det i huvudet på mig. Nu tror jag hela tiden att hon rör sig mindre än vanligt.

Jag förstår att många är oroliga, särskilt förstagångsföderskor. Men den oro jag känner nu är inte normal, den är förlamande. Den påverkar min vardag och den gör mig deppig. Till viss del beror det nog på att jag är den jag är, en högkänslig person som grubblar på allt. Men jag tror att den största faktorn är vårt bagage. Att vi har kämpat så länge och gått på så många nitar. Att rädslan för att något ska gå fel har suttit i bakhuvudet i flera år. Att den är svår att bli av med och att den egentligen bara har ökat sedan plusset. Eller nej, den har bytt skepnad. Förut var jag rädd att aldrig få uppleva detta, nu är jag rädd att förlora det vi har. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är värst.

Som tur är så skulle barnmorskan skicka en remiss till en psykolog på mvc. Remissen gällde inte just det här utan mer allt runt IVF:andet och donatorn. Men det passar ju bra att även få hjälp med hur jag ska hantera min oro. Jag ska även få prata med en aurorasköterska som kan hjälpa mig hantera oro inför förlossningen. Jag är egentligen inte så rädd för själva smärtan och allt sådant utan mer rädd att det ska hända mig eller lilltjejen något.

Magen fortsätter i alla fall att växa. Det kommer magbilder snart. :)

V22 (19+3)

Det känns som att det enda jag skriver om är hur snabbt veckorna går. Och dom går om möjligt ännu snabbare ju längre in i graviditeten vi kommer. Samtidigt som det känns som en evighet till februari. Ibland vill jag att tiden ska gå ännu fortare, men ibland känns det också som att det går alldeles för snabbt. Vi har mycket kvar att ordna med.
 
Vi har beställt och fått hem vår vagn i alla fall. Vi hittade den vi tyckte mest om till ett väldigt bra pris, 4000kr för ligg- och sittdel. Det blev lite svårt att motivera en begagnad för 3500kr när vi kunde få en helt ny för 4000kr (om man bortser från miljöaspekten alltså....). Drömmen är ju i alla fall att få två barn (ingen självklarhet att det går såklart) och tanken är att behålla alla grejer mellan barnen, så det känns ändå bättre att köpa sådant som vi vet håller länge. Babyskydd är en typiskt grej vi vill köpa nytt av då plasten inte håller så många år och vi helst inte vill köpa ett annat igen om vi får ett till barn.
 
I övrigt tänker vi begagnat. Min morbror har en spjälsäng hemma i förrådet som vi ska få testa och se om den funkar hos oss. Enda kravet jag har på den är att den ska gå att höja så pass mycket att vi kan spänna fast spjälsängen i vår säng och ha barnet på samma höjd som oss. Jag tänker att det skulle underlätta nätterna mycket. Dessutom finns det en säng som min mamma har haft, en liten säng med hjul på som man kan dra emellan rummen hemma. Den kommer bli perfekt att använda i början då man kanske vill kunna laga mat eller hänga tvätten men ändå ha barnet nära. 
 
Mamma nämnde skötbord häromdagen och det hade jag helt glömt. Det står med på vår lista men jag hade helt missat att kolla efter ett sådant. Samtidigt finns det massor av skötbord till salu på blocket och facebook hela tiden, så det kommer nog inte vara något större bekymmer. Bärsele är också något jag känner vore bra. Jag har rätt mycket problem med nacke och axlar och tänker att en bra bärsele med stöd i midjan skulle underlätta vardagen en del. 
 
Jag hittade en hel del kläder på loppisen jag var på för ett par veckor sedan. Så nu har vi ett par plagg i storlek 50, det mesta i storlek 56 och även en hel del i 62. Jag hittade en fin filt på rean på polarn & pyret häromdagen och saknar väl egentligen bara en varmare mössa att ha i vagnen första veckorna. I övrigt tror jag vi klarar oss rätt bra nu. Nej, just det, en åkpåse också! 
 
Sedan är det ju allt annat småfix. Köpa nappar, nappflaska, bröstvårtssalva, stora trosor till mig efter förlossningen, blöjor till bebis, babyolja och allt annat man kan tänkas behöva för dom dagliga rutinerna. Men det får vi kanske ordna lite längre fram.
 
Jag förstår ju att jag stressar upp mig lite väl mycket över det här, men det är nog mycket för att det känns som att jag inte riktigt har koll på vad vi saknar. Jag ska jobba vidare lite med min lista så kanske det klarnar lite i huvudet på mig. Förhoppningsvis stannar hon ju inne åtminstone till BF, eventuellt längre. Men man vill ju ändå ordna med dom mest väsentliga grejerna en stund i förväg, ifall hon skulle få för sig att komma ut tidigare. 
 
Den lilla fröken i magen sparkar på för fullt i alla fall. Ibland får vi känna några starkare sparkar och till och med se magen röra sig, och ibland verkar hon mer fokusera på att sparka på min blåsa eller mina tarmar. Jag börjar känna henne allt längre upp i magen, idag kände jag till och med en spark ovanför naveln. Innan har allt legat strax under naveln och neråt.
 
Vi tog en ny bild på magen också. En kompis nämnde att det är roligt att använda samma kläder varje gång så att man verkligen ser hur magen växer. Just här tycker jag dock att den ser likadan ut som för två veckor sedan, hehe. Men den känns ändå större nu än tidigare, kanske inte så mycket men lite större i alla fall. 
 
Magbild i v 22 (21+0)
 

Att finnas där för någon annan

Det finns en tjej på mitt jobb som jag vet kämpar med upprepade missfall. Jag har fått veta det lite på omvägar, vilket jag egentligen inte gillar. Jag tycker att det är upp till henne själv att berätta det för mig, inte att någon annan ska "skvallra" om det, eftersom jag också vet att hon inte pratar öppet om det.
 
Men men, nu är det som det är. Jag har i alla fall velat prata med henne, berätta för henne att vi också har kämpat länge, men det har inte kommit något bra tillfälle. Det känns ju konstigt om jag bara slänger ur mig det också då hon inte vet att jag vet.
 
Igår kom i alla fall rätt tillfälle. Vi var tre stycken som satt och åt tillsammans på lunchen och hon nämnde flera missfall och att hon inte vågar planera något alls i sitt liv. Till exempel så vågar hon inte boka en resa, för tänk om hon är gravid då, eller har fått ett nytt missfall eller något. Och jag förstår ju precis hur hon känner! Man pausar livet för att allt kretsar kring de där barnet man försöker få. Jag kunde se smärtan i hennes ögon, hon har det verkligen kämpigt.
 
Så efter lunchen skrev jag till henne på chatten. Skrev att jag bara ville att hon skulle veta att jag förstår henne. Att vi började försöka för snart fyra år sedan och att vi tillslut fick veta att vi inte kan få barn, att det har varit vårdköer och behandlingar och tillslut IVF för att ta oss dit vi är idag. Att jag förstår precis vad hon menar med att inte våga boka något. Att jag själv höll på att ge upp i våras just på grund av det vacuum  man lever i medan man försöker. Att man pausar livet i flera år och att man konstant lever med utmattning, depressioner och ångest.
 
När hon svarade började jag nästan gråta. Hon tackade för att jag hade delat med mig. Hon berättade att hon knappt hade någon att prata med och att hon tyckte det var skönt att veta att det nu finns en person till att kunna öppna sig för. Hon skrev att hon blev deprimerad efter senaste missfallet och att hon inte riktigt hade kunnat anförtro sig till någon då. Och även i text kunde jag känna hennes smärta. Usch, så ont det gör i hjärtat. Både för att jag minns precis hur ont man själv hade och för att hon ska behöva gå igenom detta.
 
Samtidigt kändes det så jäkla bra inom mig. Jag kände att jag gjorde skillnad, på riktigt. Att jag faktiskt kan finnas där för en annan människa som har det tungt. Ofrivillig barnlöshet är något jag känner starkt för, av förklarliga skäl såklart, så det känns extra bra att kunna hjälpa någon annan. Jag vet att jag inte kan ta bort hennes smärta, men genom att finnas där kanske jag åtminstone kan hjälpa henne att ta sig igenom den.