Slutat straffa mig själv

Jag har länge tänkt att den här ofrivilliga barnlösheten är universums sätt att straffa mig för något dåligt jag har gjort tidigare i livet. Val jag har gjort som jag inte varit stolt över. Val som har sårat andra. Jag har tänkt att det här är något jag får ta för att lära mig den hårda vägen.
 
Nu på slutet har jag dock börjat släppa dessa tankar. Känt att det nog inte är ett straff för något jag har gjort, för såhär dålig människa kan jag bara inte ha varit. Oavsett vad jag har gjort tidigare i livet så finns det inget jag kan ha gjort som varit så dåligt att jag ska behöva ta såhär många motgångar, såhär dåligt mående och såhär mycket sorg.
 
På sätt och vis är det en skön känsla att inse det. Att jag inte längre behöver straffa mig själv.
 
Problemet kvarstår ju dock, att vi är fast i den här skiten, men det beror inte på något jag har gjort. Det beror på att vi drog nitlotten i det här. Det finns ingen rättvisa i barnlöshet. Man får inget barn för att man är en duktig människa, för att man bryr sig om andra eller för att man har ett stabilt liv. Det är slumpen som avgör.
1 kommentar

Funderingar kring jobbet

Jag tänkte att jag kunde uppdatera er lite om status på jobbfronten.

Jag har inte sökt något nytt jobb och jag har inte kommit fram till vad jag skulle vilja göra istället. Jag har däremot insett några saker som kanske kan hjälpa mig på vägen.

Till att börja med har jag insett att jag har gått åt helt fel håll när allt började bli jobbigt. Såhär i efterhand borde man byta till ett mindre krävande jobb när privatlivet blir enormt krävande. Jag gjorde motsatsen. Jag gick till ett nytt jobb, sedan bytte jag tjänst till en än mer utmanande och har idag en roll där allt vi gör i vår grupp är nytt. Det är vi själva som håller på att jobba fram ett arbetssätt och varje grej jag tar i behöver jag finna en lösning på. Inget av det jag gör går på rutin. Och rutin är egentligen det jag hade behövt istället. Att få känna att något rullar på, att jag KAN något. Att jag kan leverera utan att tömma alla energidepåer varje dag.

Så, till några slutsatser:

1. Allt är stressat och pressat
Varje arbetsdag är pressad. Det är fokus på leveranser hela tiden och kunderna ställer orimliga krav på oss. Även ledningen kan göra det. Vilket leder till att man konstant känner att man inte räcker till. Allt jag gör skulle helst ha varit klart igår.
 
2. Organisationen och resursbristen
Företaget i sig är kanske inte det bäst lämpade när man har det tufft privat. Det är resursbrist överallt samtidigt som ledningen behöver spara pengar, vilket leder till ännu större resursbrist. Det här gör att varje individ känner sig otillräcklig. Alltså inte särskilt bra förutsättningar för någon.
 
3. Tar på mig för mycket ansvar för jobbet
Jag lägger för mycket ansvar på mig själv. Jag tror att allt är upp till mig och jag tar det personligt om jag inte lyckas. Jag nämnde detta för min chef i veckan och hon var tydlig med att jag inte fick känna att det var mitt fel om jag inte levererar i tid. Det är henne ansvar att vi levererar och det är upp till henne att se till att vi har resurser för att klara av det. Jag tror att när hon sa det så insåg jag hur hårt jag pressat mig själv och hur mycket jag klankar ner på mig själv. När jag mår som jag gör privat skulle jag behöva ett jobb med mindre ansvar (både ta mindre ansvar men också automatiskt ha mindre ansvar).
 
4. Allt är nytt, inget går på rutin
Det här tror jag är en av dom jobbigaste grejerna. Jag har korta stunder då jobbet är roligt, vilket är när jag känner ett lugn och råkar göra något jag har kontroll över. Att aldrig få känna sig duktig, att varje grej man tar i styper i att man inte vet hur man ska lösa det sliter väldigt mycket på mig. Jag skulle behöva växla med sådant som går på rutin. Något där jag inte behöver tänka, bara göra.
 
5. Stökiga kontorslandskap
Något som blir allt jobbigare är kontorslandskapet jag sitter i. Det är aldrig lugnt runt mitt skrivbord. Det pratas någonstans hela tiden. Jag störs konstant och blir bara tröttare och tröttare i huvudet. Att få jobba hemifrån någon dag i veckan hade varit underbart.
 
En lösning som jobbar sig in allt mer i mig är att prata med arbetsgivaren om att få byta arbetsuppgifter. Jag tror det skulle vara tufft just nu att byta jobb helt. Att börja om på en annan arbetsplats, att berätta för en ny chef om vår resa och att få en ny arbetsplats som man behöver lämna titt som tätt för läkarbesök osv. Problemet är bara att jag inte vet vad jag skulle vilja göra på mitt nuvarande jobb heller, det känns som att jag borde ha ett förslag om jag säger att jag vill byta uppgifter. Kanske behöver jag ett förslag, kanske inte, men det känns lite som att jag sitter fast just nu.
 
För att sammanfatta det hela så har jag väl inte kommit så mycket längre gällande jobbet. MEN, jag tycker ändå att det är några viktiga insikter jag fått på slutet. Nu vet jag lite mer vad jag söker om jag skulle vilja byta jobb. Jag kan söka mig till andra arbetsmiljöer och jag börjar hitta sådant som skaver. Så framåt går det, om än bara i tankarna.
arbetslivet jobb
0 kommentarer

Om vi hade fått barn direkt

Tanken slog mig härom dagen, undra hur livet sett ut om vi hade lyckats direkt?

Hade vi mått bra då? Hade vi kanske haft ett andra barn på väg? Hade vi köpt det hus vi bor i nu? Hade energin varit högre? Hade förhållandet varit mer kärleksfullt? Hade jag varit kvar på samma jobb?

Jag hade kanske inte jobbat med det jag gör idag, eftersom jag bytte jobb när vi hade försökt i ett halvår. Strulet som blev på förra jobbet hade nog inte skett heller, eftersom jag då hade varit ganska långt gången i graviditeten och det hade garanterat påverkat min förra arbetsgivares bemötande. Jag kanske hade missat möjligheten att få det jobb jag har idag. Men kanske hade något bättre dykt upp istället?

Jag tror inte heller att vi hade köpt samma hus. Jag tror vi hade varit mer försiktiga med att dra på oss ett renoveringsobjekt om vi även haft en bebis att ta hand om.

Jag hoppas att vi båda hade mått bättre om vi hade barn redan. Att vi sluppit genomgå detta mörker. Att livet sett ljust ut och fått en annan mening. Att fokus flyttats från oss själva till en underbar liten människa istället. Jag tror att jag skulle må bra av det, att få fokusera på något annat än mig själv. Att sätta bebisens välmående i perspektiv till sådant jag tycker är jobbigt idag, exempelvis jobbet. Att inse att allt annat spelar mindre roll. Att mina bekymmer kanske inte är så farliga i slutändan. Att det viktigaste redan finns.

Kanske förskönar jag livet med barn. Hur ska jag veta?

Samtidigt slår det mig att jag nog har vaknat upp ur det värsta mörkret om jag ändå kan blicka så pass högt upp att jag kan tänka tillbaka på hur det en gång var. Hur jag en gång mådde. Att få en paus från dagens mående för en stund, att kunna se mer än bara här och nu.

Det slog mig också här i slutet av semestern och första veckan på jobbet att mitt naturliga leende var tillbaka. Det där som inte ser så konstgjort ut. Det som bara kommer av sig själv. Att jag skrattade och var glad på riktigt. Jag vet att jag tjatar om det här, men det är en stor del av mig som sakta har brutits ner och försvunnit. Att en människa kan gå från att vara en glad människa till att vara likgiltig i allt. Det stör mig något fruktansvärt. Att det ska vara så jävla orättvist. Att vissa föder barn på löpande band medan vissa av oss står kvar, faller, bryter ihop, att leendet blir svagare och svagare, att mörkret kommer närmare och närmare. Att depression blir vardag och att må bra inte längre är en del av det dagliga livet. Att man vänjer sig vid att må såhär, så till den milda grad att man inte ens märker det längre, att det har blivit det nya normala. Jag blir så ledsen, så jävla ledsen, att det ska behöva bli så. Att så många fina människor tillslut bara blir ett skal i väntan på att livet ska vända.

I samma veva inser jag också hur tungt det skulle vara att aldrig lyckas. Hur lång tid skulle det ta att komma på fötter igen? Hur pass väl skulle jag kunna komma tillbaka om vi aldrig får vårt barn? Vi diskuterade faktiskt detta häromdagen. Vad händer om vi aldrig lyckas? Vi har båda känt att vi skulle vilja flytta då, kanske flytta utomlands, börja om på nytt. Byta miljö. Förhoppningsvis behöver vi aldrig ta reda på hur vi skulle ta oss igenom det.

Jag saknar våra barn hela tiden, så mycket att det ibland gör ont i mig.

barnlängtan ofrivillig barnlöshet
0 kommentarer