Tre veckor och två dagar

Sally har redan funnits hos oss i över tre veckor. Galet! Tiden går verkligen fort.

Det har varit omtumlande veckor kan man väl säga. Från början var det mycket att bearbeta. Jag grät en del när jag tänkte på förlossningen och jag grät några gånger per dag över smärtan i brösten vid amning. Oavsett om man haft en jättefin förlossning eller en lite tuffare så har man ju ändå genomgått något stort, både för kropp och själ. Så jag tänker att det är ofrånkomligt att man har en del att bearbeta i efterhand. Kan ha fel förstås men för min del var det en del att bearbeta i alla fall.

Alla tankar och känslor där i början gjorde att jag hade svårt att känna känslor, alla former av känslor. Det tar emot att erkänna men det var svårt att känna något för Sally också. Hon kändes självklar direkt och jag hade gjort vad som helst för henne från sekunden hon föddes. Men det var svårt att känna den där omedelbara kärleken för sitt barn. Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre. Kände mig som en dålig mamma. Här sitter vi med världens finaste unge och jag har svårt att känna något, vad är det för fel på mig? Något jag i alla fall kände var att hon är den finaste bebis jag någonsin sett, och det har jag känt från första gången jag såg henne. Så jag antar att känslorna fanns där direkt men att dom gömdes under mitt dåliga mående. Jag har känt mig deprimerad till och från men känner att det blir bättre och bättre för varje dag som går nu. Jag har lite svårt att formulera tankarna runt det här så ni får ursäkta om det blir lite snurrigt.

Det känns som att vi sakta men säkert börjar hitta någon form av vardag igen. Första två nätterna sov vi i princip ingenting. På BB gick det typ inte att hitta något bra sätt att sova för alla tre samtidigt och första natten hemma fick vi inte heller till det riktigt. Sally hade svårt att komma till ro om hon inte låg i famnen och jag vågade inte sova med henne liggandes på mig. Efter det har vi sakta men säkert börjat hitta sådant som funkar. Vågar inte skriva så mycket mer om det för då kommer det väl skita sig 🙈

Vi byter en väldans massa blöjor i alla fall. Den här damen är bra på att bajsa 😅 vi byter även kläder ofta då hon har börjat kräkas mer och mer. Ibland kommer kräket direkt efter maten och ibland ett par timmar efter, alltså väldigt svårt att förutspå. Tvättmaskinen går varje dag här hemma och vi har köpt till flera pyjamaser för att vi ska hinna med vid klädbyten och tvätt. Pyjamaser är favoritplagget just nu, så smidigt när allt bara sitter ihop och enkelt att byta blöja när man kan knäppa upp nerifrån och vika undan underdelen vid byte. Rekommenderar pyjamaser med knappar, dom med dragkedja går ju bara att öppna från ett håll..

Vissa dagar verkar hon behöva mer mat och mer närhet och vissa dagar är hon mer nöjd. Dom dagarna när det är som "värst" går det knappt att ligga i pappas famn men dom andra dagarna går det finfint att somna hos pappa också. Åka vagn verkar gå bra hittills och även att åka bil. Vi får väl se om det håller i sig. Vi ska ta vår första längre biltur till helgen så vi får väl se vad hon tycker om det 🙊

Vi är väldigt restriktiva med besök såhär i början. Livrädda för RS-virus och förkylningar överlag. Usch! 
Hittills har hon träffat mina föräldrar, min syster och min farmor och mormor. Till helgen ska hon få träffa sambons mamma och hans syskon. Sedan får vi se hur det känns med övrig släkt och vänner. Jag tänker att den värsta tiden för smittor håller i sig ända tills mars är slut, så kanske att vi börjar våga lite mer under april. Vi får se 😊

Jag klarar längre och längre promenader nu, även om dom fortfarande inte är alltför långa. Jag får ont utanpå underlivet på något sätt, någon som känner igen det? Tillslut vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det fortsätter värka även när jag sitter i soffan. Tror det enda som hjälper är att ligga ner. I övrigt känns kroppen bättre och bättre. Vilken frihet när man kan röra sig fritt igen, utan en stor mage i vägen.