Ryck upp dig

- Hej!

Jag vet inte riktigt vad du vill få ut av din kommentar? Skapa en reaktion? Trampa mig på tårna? Skrivet i all välmening? 

Vad som än var meningen så fick du verkligen igång mig! Utifrån din kommentar så kan jag bara anta att du själv inte är ofrivilligt barnlös?

Så du tycker att jag efter ETT PAR DAGAR ska rycka upp mig? Kan man över huvud taget, oavsett vad det gäller, rycka upp sig efter ett par dagar om man går igenom en livskris?

Jag tror inte att lösningen på våra problem är att stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är guld och gröna skogar. Hade du sagt till någon som drabbats av cancer att den personen får ett par dagar på sig att tycka lite synd om sig själv, sedan är det bara att rycka upp sig?

Det finns anledningar till varför ofrivilligt barnlösa går till kuratorer och psykologer, ibland i flera år. Det finns en anledning till varför min sambo är sjukskriven för depression. Men du kanske anser att deprimerade personer också får ett par dagar innan det är dags att rycka upp sig? Det finns en anledning till varför ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom.

Problemet är att det inte är "bara vinter". "Bara vinter" har jag tagit mig igenom förut. Jag har även försökt gräva ner andra typer av problem förut och dom kommer alltid upp till ytan, förr eller senare. Jag bearbetar hellre dom nu, så att vi den dag vi faktiskt får ett barn kan njuta av det och lägga all energi på det.

Innerst inne tror jag verkligen att vi en dag kommer få ett barn, men det finns inga garantier och den sorg beskedet förde med sig måste få bearbetas. Och jo, får vi inga barn så känns livet totalt meningslöst, och den känslan kan man inte bara trycka undan, den känslan behöver också bearbetas. Så som vi mår nu är bara en bråkdel av hur det skulle kännas att aldrig få ett barn, så snälla du, säg INTE sådär!

Din kommentar är anledningen till varför så många väljer att inte berätta om sin barnlöshet. Det finns ingen skam i det vi går igenom, men det finns en rädsla i att inte bli förstådd. Och din kommentar visar det som flera andra tänker om ofrivillig barnlöshet, att det inte är hela världen. För oss är det hela världen! Och det absolut sista vi behöver höra från utomstående är att vi borde "Rycka upp oss".

5 kommentarer
Anna

Nämen gud. Vilken oerhört obehaglig kommentar. Jag och min man är på väg mot att faktiskt äntligen få ett barn (förhoppningsvis), men tidigare som ofrivilligt barnlös grät jag varje dag. Vilket mörker det har varit. Klanka ALDRIG ner på dig själv för att du mår dåligt, som vi drabbade vet så gör man det, snacka om livskris. Kram på dig!

Svar: Tack för din fina kommentar! 💕 ja, håller helt med dig! Lätt att klanka ner på sig själv. :/ vad härligt att höra att ni äntligen är påväg mot ett barn! Hejar på er, att resten går bra och att ni sedan får lämna detta bakom er, och njuta av er familj istället! Kram! 😘
Vår väg till ett barn

minresa.wordpress.com

Men allvarligt? Hur kan någon skriva något sånt? Har den personen ingen sympati? Förståelse för vad ni går igenom? Ingen medkänsla?

Du/ni gör helt rätt i att bearbeta era känslor och vad ni går igenom här och nu. Ni har ett sorgearbete ni måste göra innan ni kan se framåt och titta på nästa steg i livet! Man kan inte "rycka upp sig" från en sån sorg! Det måste få ta sin tid!
Du gör helt rätt! Stå på dig och lyssna inte på "fel" röster! Ignorera dom, de är inte värda energin, och se till vad du behöver och vad som gör att du klarar av vardagen och kan börja ta steg i rätt riktning.

Stor varm kram till dig! 💕

Svar: Man blir lite förvånad faktiskt... Precis, det känns rätt i magen att bearbeta. Det finns säkert dom som kan se framåt snabbare än vad vi har lyckats med, men jag har väldigt svårt att se att någon skulle lyckas efter ett par dagar... Tack för din kommentar och ditt stöd! Jag hoppas att nästa behandlingssväng är er tur att lyckas, jag läser och hoppas för er! <3
Vår väg till ett barn

Natalia Richardson

Så besviken ledsen,jag blir att läsa detta.
Personen i frågan som skrev detta tror jag inte har gått igenom barnlöshet mod sin vilja.
Jag har varit det i över tio långa år och nu vet jag,att jag aldrig kommer bli mamma.
Det gör ont jag kommer aldrig ta mig över denna stora sorg aldrig sluta må dålig över det.
Jag har perioder då det går veckor då jag lever lyckligt och mår hur bra som helst,veckor då jag inte gråter eller drömmer om alla missfallen jag fått.
Men så ser jag en bebis ser en gravid kvinna. Och då är allt tillbavks igen..

Svar: Kan inte föreställa mig hur det känns efter 10 år.. Förstår att man aldrig riktigt kommer ut det helt. Skönt att höra att du har veckor som ändå är bra! Jag hoppas att dom bra stunderna blir allt fler och att dom jobbiga allt färre. Styrka till dig <3
Vår väg till ett barn

Anonym

Trist med dom som inte förstår.
Styrkekramar på er! <3

Svar: Tack snälla du <3
Vår väg till ett barn

Anonym

Trist med dom som inte förstår.
Styrkekramar på er! <3