Sorg
Jag läste ett inlägg på underbara Claras blogg idag. Hon skrev om sorg. Så otroligt vackert skrivet.
Det fick mig att inse något och det känns jobbigt men nödvändigt att berätta om det. Jag hoppas att ni inte ser på mig annorlunda efter detta.
När vi fick veta att vi inte kunde få egna barn så kom det som en chock för oss. Det var svårt att ta in. Världen stannade upp, ingenting betydde något längre. Vilket i sig inte är något konstigt. Den reaktion jag inte förstod hos mig själv var behovet av att trycka upp det i ansiktet på dom jag pratade med.
När jag berättade om det här för min familj så ville jag gärna ta i lite extra, verkligen beskriva hur det kändes, så mycket detaljer som bara gick att få in. Nöta på tills dom verkligen förstod hur ont det gjorde. Få dom att känna min smärta. Jag ville att det skulle göra lika ont hos dom som hos mig. Jag ville att dom skulle bli ledsna för vår skull.
Jag förstod inte varför jag hade det här behovet. Inte förrän nu. Tack Underbara Clara för ditt inlägg! <3
Jag insåg idag att jag gör såhär för att jag känner mig så fruktansvärt ensam i min sorg. Jag vill ha någon som känner samma starka känslor som jag gör. Jag gnuggar in det i fejset på andra för att dom ska känna som jag, för att jag ska bli mindre ensam.
Det här är verkligen inget jag är stolt över, det känns ju egentligen rätt taskigt, men jag kan förstå nu varför jag gör så. I och med att jag förstår så blir det också lättare att låta bli. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag beskriver, dom kommer ändå inte att känna precis som jag gör. Jag måste acceptera att jag är väldigt ensam i detta (förutom er <3 och min sambo <3). Jag måste hitta en väg att gå igenom detta. Och jag måste acceptera att jag kommer att få hantera det mesta själv, än hur tungt det känns.
Underbara Claras inlägg: http://underbaraclaras.se/2016/11/04/sorgen-ar-forunderlig-och-vacker/
skriven
Åh, jag märker att jag gör likadant... Kanske inte så mycket om just sorgen eller ensamheten, för den är för tung för mig att ens sätta ord på själv, än mindre förklara för någon annan, men jag lägger mer än väl ut texten när det gäller vidrigheterna som en IVF-behandling innefattar. "Att gå igenom klimakteriet ÄR INGEN LEK" / "Scratchingen innebar att de tog en TÅNG och drog..." etc etc... Så håller jag på. Jag menar, det är ju sant också förstås, men anledningen till att jag så grafiskt delar med mig av det är att jag vill, som du, ha förståelse, förfäran, KÄNSLOR...
Men sorgen jag bär på delar jag aldrig med mig av som sagt, mer än till typ min man och min mamma. De får se alla nyanser, som jag orkar/vågar släppa fram. Så finns det som sagt mkt som inte ens jag orkar släppa fram. Så grått är det. En enda gång har jag släppt fram det i psykologens trygga fåtölj. Förihelvete vilken svart gegga det var som kom ut, jag halade snabbt in det i tryggt förvar igen. ;)
Vi är alla olika, men möts i förståelse, tror jag. Kram från en som vet hur det känns, även om min sorg ser annorlunda ut än din, förstås.