Upp och ner
Igår tänkte jag skriva ett inlägg om hur bra jag mått den senaste tiden. Så vi kan ju börja där.
Dom senaste dagarna har det känts som att det har börjat vända. Jag har känt mig gladare, mått lite bättre. Inte tyckt att livet varit så tokigt ändå. Tiden går fort, snart är det jul, kommer bara smälla till så är det sommar igen och efter det kommer ju hösten. Hösten då vi kanske blir gravida. Det har känts överkomligt och inte så farligt. Är det något man blir bra på i allt det här så är det just att vänta. En månad känns inte längre som en evighet, tre månader är ingenting osv.
I fredags hade jag ett kundmöte som kändes riktigt bra. Jag hade svar på alla trixiga frågor dom kom med. På vägen hem kände jag för första gången att jag kanske kunde bli bra på mitt nya jobb ändå. Självförtroendet har ju varit kasst ett tag, så det var en skön känsla att få känna sig bra på något.
Igår fixade vi lite här hemma, rummen börjar sakta men säkert ta form (hade vi vetat hur det här året skulle bli hade vi INTE köpt ett hus för ett år sedan). Jag kände mig nöjd och glad.
När vi var färdiga igår så bröt sambon ut i gråt. Han kände att än hur mycket vi fixar här så känns det ändå som att det saknas något. Och det gör det ju! Små, små bara fötter som trippar runt. Jag försökte trösta oss båda genom att säga att det kommer ordna sig, det MÅSTE ordna sig.
Jag vet inte om det var där det vände eller om det var den långa dagen igår och den stressiga tiden på jobbet som bidragit. Idag känner jag mig så tom. Så slut på energi.
Dom här dagarna är dom värsta. När man inte kan sätta fingret på vad som gör en nedstämd. Man ser bara ingen mening med någonting. Man ligger och stirrar i taket och kommer sig inte för med någonting alls.
Jag har haft liknande dagar förr, innan allt det här började. Men det är ändå annorlunda nu på något vis. Kan dock inte förklara hur.
Nu ska jag göra mig en kopp varm choklad (ja, det tröstar på något vis) innan det är dags att klistra på leendet och möta upp familjen för att fira fars dag.
skriven
Hej,
Var inne och tittade på din blogg precis innan ni skulle få besked om vilket protokoll som skulle bli aktuellt. Gick in nu och tittade igen och ser vilket hemskt svar ni fick. Jag kan inte tänka mig hur det känns att få det beskedet men jag hoppas och tror att ni kommer ta er vidare från det med. När ni blir gravida med hjälp av donation kommer ni att vara lyckligast i världen oavsett. Brukar lyssna på ivf-podden (gör det om du inte gjort det) och där säger paren som gjort donation eller adopterat att det, i efterhand känner att det blev det bästa för dem. Jag hoppas att ni kommer att känna så med tiden även om jag vet att hela grejen är sorglig, att man vill kunna bli med barn på egen hand och vara som de flesta andra. Jag tror att ni kommer att bli starkare och starkare nu och att det kommer att lösa sig. Vi har också haft ett 2016 som man hade kunnat hoppa över. Om 1 och en halv månad är det 2017 och jag hoppas att det ska vara året för oss båda. Hejar på er! Kramar!