Saknar våra barn

Jag hade en dröm inatt som kändes så verklig.


Jag drömde att vi hade två barn, en pojke och en flicka. Pojken var några år gammal och flickan skulle just fylla ett år.

Kvällen innan flickan fyllde år insåg jag att vi helt hade glömt bort att hon skulle fylla år nästa dag. I ren panik köpte jag ett halsband som jag tänkte att hon kunde få. Jag insåg att hon nog inte skulle tyckte det var särskilt roligt att få men vad skulle jag göra då? Det var ju panik.

På morgonen går jag och sambon in till flickan och på väg in viskar jag till honom ska vi säga att hon får välja vad hon vill i leksaksaffären?, jag var rädd att sambon skulle strejka men han svarade JA! Det gör vi! Antagligen hade vi båda lika dåligt samvete.

Hon fick sitt paket, som jag inte minns om hon öppnade, och så sa vi att hon skulle få välja en leksak i affären direkt när mamma slutar jobbet.

Jag åkte till jobbet och betade av en arbetsdag. Istället för att åka hem efter jobbet, som jag hade lovat dottern, åkte jag iväg på en fest. Jag var åtminstone vettig nog att inte dricka särskilt mycket. Jag sa till och med till någon att jag ska ta med dottern till en leksaksaffär och jag vill inte att hon känner av alkoholen. När klockan började närma sig åtta tyckte jag att det var dags att gå hem. Leksaksaffären hade såklart stängt sedan länge.

På väg hem reflekterade jag över hur jag är som mamma. Jag insåg att jag varken hade nattat eller hjälpt barnen på morgonen sedan dom föddes. Att jag fanns där men emotionellt var jag inte närvarande. Jag älskade dom men visade det inte.

Jag kände mig som tidernas sämsta mamma.


Sedan vaknade jag. Och känslan av saknad har suttit kvar sedan dess. Jag saknar våra barn så det gör ont. Att drömmar kan sätta sig så hårt i en...

2 kommentarer
Linnea

Förstår att saknaden är stor.
Jag tror på oddsen att ni kommer få barn. Och du kommer vara en mycket bättre mamma än i drömmen.

Svar: Tack vännen! Och tack för att du tror att oddsen är med oss <3
Vår väg till ett barn

Daniella

Jag plussade igår, vecka 5. Nu vet jag inte vad jag ska ta mej till, plusset var välkommet såklart och jag vill behålla men jag är så himla himla rädd för missfall och har gråtit hela natten vid tanken. Hur klarar man ens sej framöver nu i åtta veckor tills vecka 12 är över?

Svar: Grattis till plusset!Eftersom jag aldrig har fått ett plus så har jag ingen aning om hur det känns. Vi är uppe i snart tre år som ofrivilligt barnlösa, med läkartider, undersökningar, sorg, depressioner m.m. i oss. Så jag kan egentligen inte svara på din fråga alls. Men är det något jag har lärt mig i den här karusellen så är det att tiden rullar på hur som helst. Veckorna går och på något vis har man tagit sig igenom det. Åtta veckor känns som en evighet men helt plötsligt har dom passerat. Du fixar det!
Vår väg till ett barn