Hur hjälpa?

Okej, jag kan bara inte släppa det här med att försöka sprida ofrivillig barnlöshet och alla tankar och känslor som följer med. Försöka öka medvetenheten hos andra.


Jag behöver er hjälp!

- Hur når man på bästa sätt ut både via internet och utanför? Hur når man dom som inte själva klickar in sig på bloggar om ofrivillig barnlöshet? 

och

- Hur stöttar man andra ofrivilligt barnlösa? 

Skulle betyda mycket om ni vill dela era tankar kring det här med mig ❤️

1 langtaneftermini :

skriven

Åh det här är så svårt att prata om, känner jag. Vet inte hur många gånger jag skulle vilja öppna upp mig mer och prata kring ofrivillig barnlöshet, men orden kommer inte ur mig och det känns fortfarande för "privat", ungefär som att jag inte vill att folk ska veta ☹️ Hoppas jag kan prata mer om det här några år framåt!! Men ja vad säger man till paret som försöker och mår dåligt? /: ibland tycker jag att man inte borde säga något om man inte är insatt/läst på lite. Ett fel ord kan göra så ont 😔❤

Svar: Ja, det är verkligen svårt :/ förstår precis. Varje gång jag försöker berätta får jag hjärtklappning och börjar skaka. Det bara låser sig. Men det visar väl också på hur jobbigt, viktigt och privat detta är för oss. Jag tänker att det kanske lättar när man har kommit ur den värsta tiden? Framför allt den dagen man har sitt barn i famnen? Svårt att säga såklart, men det får ta den tid det behöver! Håller med, ett ord kan göra så väldigt ont.. ❤
Vår väg till ett barn

2 Anna:

skriven

Hoppas att jag får svara utan att göra att någon tar illa vid sig. Vi kämpade i många år och har flera ivf behandlingar bakom oss, till slut lyckades vi så är inte barnlös nu längre.
När vi var det så känner jag att det fanns inget som kunde göra det bättre eller lättare på något vis, inte vad någon försökte att säga som kunde lindra, varken familj vänner (med eller utan barn), ofrivilligt barnlösa osv. Jag kände att det fanns inget som kunde ens ge mig en liten ljusglimt. Allt kändes enbart mörkt och tråkigt, jag var så nedstämd ledsen och bitter på livet.
Inte så många som visste att vi kämpade på med alla dessa ivf:er, våra familjer samt kanske 10 personer till. Bara att inte prata om detta gör allt så mycket svårare jobbigare och ensammare. Men vi valde att inte prata öppet om det, känns även nu i efterhand som vi gjorde rätt beslut.
En gång under vår resa kändes det lite extra "hånfullt", vid ett av läkarbesöken under en behandling så var det med en "praktikant" och hon var gravid!?!? Typ i 7 månaden skulle jag tippa. Visst hon har all rätt att fullgöra sin utbildning, men detta kändes inte ok.
Härom dagen om TV4 var det om ivf, programledaren på Nyhetsmorgon som satt och frågade gästerna om hur det gick till osv är gravid. Tycker det blir så fel.
Oj vad jag svävade iväg....
Jag trot att de flesta ändå googlar och kommer så småningom in på en fin blogg som detta.


Svar: Intressant tanke! Du har nog rätt, det är svårt att hjälpa. Jag tänker att det kan hjälpa att öka medvetenheten hos dom som inte har gått igenom samma sak, för att färre ska "lägga sig i" ens privatliv. Men som du säger finns det ju nästan inget som kan ta bort sorgen hos de drabbade..
ja, det där är knepigt. Svårt läge. Dom behöver gå färdigt samtidigt som det är provocerande att diskutera barnlöshet med någon höggravid... har även hört att dom som genomgår missfall får dela avdelning med nyförlösta?! Helt sjuk om det är så..
Tack för dina fina ord om bloggen, det värmer ❤
Vår väg till ett barn

Kommentera här: