Varför vi inte kan få barn, del 2
Tiden fram tills sambon ska lämna nästa prov går, om än långsamt. Jag tror att vi båda börjar förlika oss med tanken på IVF. Jag läser på och berättar upprepade gånger om alla sprutor jag kommer få sticka i min stackars mage. Inte för att ge dåligt samvete, utan för att han ska förstå hur mycket jag vill det här med honom, hur mycket jag är beredd att utsätta min kropp för, för att han och jag tillsammans ska få vårt efterlängtade barn. Jag vet inte riktigt om han uppfattade det men jag tror hur som helst att det var något jag själv behövde upprepa för att känna mig redo.
Sambon lämnar sitt andra spermaprov. Dom ringer upp honom senare samma dag. Han uppfattar det som att provet såg ungefär likt ut som tidigare och vi blir ställda i IVF-kö direkt.
Tre månaders väntetid till kliniken.
Jag läser om olika behandlingsformer och hoppas på korta protokollet. Tänk om det blir långa. Då tar det ju flera veckor extra, det kändes som att mitt tålamod inte skulle klara av det.
Om jag bara visste hur mycket mitt tålamod skulle bli tvunget att klara av.
Vi blir kallade till IVF-kliniken efter semestern. Vi får hem papper som säger att vi har två dagar i rad med undersökningar. Vi är lite osäkra på hela upplägget. Vi förstår att dag 2 finns där ifall spermaprovet dag 1 visar dåliga resultat. Dom hade nämligen förberett för testikelbiopsi, ett ingrepp där dom går in i testiklarna med en nål (storlek större) och plockar ut vävnad för att leta spermier. Vi tyckte det var lite knepigt att dom bokat in det (enligt hemorten finns det ju spermier) men tänkte att det är väl bara 'just in case' eller något.
Vi är inställda på att få påbörja behandling. Vi vågar oss på att åtminstone inte stressa igenom barnavdelningen på ikea osv, vi törs stanna upp och drömma lite.
Själva besöket kommer i nästa inlägg...