Förträngt?

Det känns som att jag på något vis har förträngt att vi var på kliniken. Fast samtidigt inte. Jag lyckas koppla bort det rätt bra, samtidigt som jag tänker på det mest hela tiden. Men det blir inte jobbigt med väntan, det är mer som att tiden rullar på av sig själv. 


Imorgon ska jag lämna ett blodprov för progesteronhalten. Kliniken vill se om det faktiskt släppte ett ägg. Dom vill se att behandlingen gick som den skulle utifall det blir ett negativt resultat och det blir fler behandlingar. Jag vet inte om dom kommer meddela oss resultatet av blodprovet eller om dom väntar tills vi meddelar resultatet på insemineringen. Vet inte om jag vill veta imorgon, vore ju skönt att höra om allt är som det ska, men är det inte det vill jag helst inte veta ännu.

Jag har haft lite mer ork efter insemineringen. Jag känner mig inte längre lika tung i sinnet. Jag orkar laga middag, gå på stan osv. Det känns som att jag har fått livet tillbaka, åtminstone en början av det. Jag hoppas att det går vägen nu så vi får fortsätta uppåt. Vill inte ner i sorgen igen.

På måndag kan vi nog ana hur det går. Då är det äl+11 och det är den dagen mina spottings brukar komma. Tiden går ganska fort ändå.

0 kommentarer