Vår väg till ett barn

Vi var här runt halv tio och har av olika anledningar fått vänta tills nu vid två. Vilket egentligen inte gör så mycket. Bara det att jag är så sjukt trött. Hela förmiddagen har jag känt mig desperat efter en säng. Måste. Få. Sova. Nästan så jag har tjurat lite på sambon som fått ligga i en sjukhussäng hela tiden. Känner mig lite ego som tycker så synd om mig själv när det är han som ska in på operation, men det går inte att skoja bort den här tröttheten. Jag tycker ändå att jag sovit hyfsat men antagligen är kvalitén på sömnen inte något vidare just nu.

Vi känner båda att vi börjar kunna det här med sjukhus nu. Dels för att vi besöker vårt eget sjukhus var och varannan vecka, dels för att det här är fjärde sjukhuset vi bekantar oss med (på 2-3 år). Förut har jag alltid tyckt att det har känts obehagligt att åka till dom men det har blivit vardag nu. Det känns tryggt på något vis.

Hur som helst.. jag ringde kliniken imorse. Läkaren hade inte tittat på vår fråga ännu. Hon satte upp det på hans lista igen, så får vi hoppas att han kikar på det under dagen. Annars får jag ringa igen imorgon.

Tanken är att gå till jobbet imorgon men jag får se hur det känns. Är jag lika trött då så stannar jag nog hemma. Man fungerar inte riktigt som människa när man inte fått tillräcklig vila...