Vår väg till ett barn

Åter igen kom mina spottings senare än jag hade räknat med. Första dagen dom uteblir börjar jag lite smått tänka att kanske kanske kanske finns det ett litet hopp ändå, kanske kan mirakel ske. Andra dagen dom uteblir spårar det totalt för mig. Helt plötsligt börjar jag tänka att jag är gravid. Jag svävar iväg och planerar nästa hela livet. Tänker att vi kanske haft lite tur ändå. Dom där spermierna kanske har kommit tillbaka och slemhinnan kanske hann växa till sig och ägget kanske mognade ändå. Tänk så gick det!!!

På tredje dagen kommer mina spottings. Och jag faller igen. Livet känns så meningslöst. Jag är ledsen hela dagen och vet inte längre varför jag lever. Jag vet att jag kommer på fötterna snart igen, om än svajande, men där och då orkar jag inte vara positiv. Livet får vara skit för en stund. Hur länge ska man orka detta?

Jag började fundera över det där. Att man mentalt går in i det, att man tror att man är gravid även när oddsen är så låga dom bara kan bli. Jag insåg att mentalt har jag varit gravid cirka 30 gånger nu. Vi är snart uppe i tre år som ofrivilligt barnlösa. Och trots att jag vet att vi inte kan bli gravida på egen hand så går hoppet aldrig ur. Varje månad viskar en inre röst kanske den här gången. 

Vilken jäkla berg- och dalbana detta är. Varje månad pendlar man från flytande till botten och upp igen. Det är ju nästan ett under att kuratorn fortfarande klassar mig som psykiskt frisk. Olycklig men frisk.