Vår väg till ett barn

Tanken slog mig härom dagen, undra hur livet sett ut om vi hade lyckats direkt?

Hade vi mått bra då? Hade vi kanske haft ett andra barn på väg? Hade vi köpt det hus vi bor i nu? Hade energin varit högre? Hade förhållandet varit mer kärleksfullt? Hade jag varit kvar på samma jobb?

Jag hade kanske inte jobbat med det jag gör idag, eftersom jag bytte jobb när vi hade försökt i ett halvår. Strulet som blev på förra jobbet hade nog inte skett heller, eftersom jag då hade varit ganska långt gången i graviditeten och det hade garanterat påverkat min förra arbetsgivares bemötande. Jag kanske hade missat möjligheten att få det jobb jag har idag. Men kanske hade något bättre dykt upp istället?

Jag tror inte heller att vi hade köpt samma hus. Jag tror vi hade varit mer försiktiga med att dra på oss ett renoveringsobjekt om vi även haft en bebis att ta hand om.

Jag hoppas att vi båda hade mått bättre om vi hade barn redan. Att vi sluppit genomgå detta mörker. Att livet sett ljust ut och fått en annan mening. Att fokus flyttats från oss själva till en underbar liten människa istället. Jag tror att jag skulle må bra av det, att få fokusera på något annat än mig själv. Att sätta bebisens välmående i perspektiv till sådant jag tycker är jobbigt idag, exempelvis jobbet. Att inse att allt annat spelar mindre roll. Att mina bekymmer kanske inte är så farliga i slutändan. Att det viktigaste redan finns.

Kanske förskönar jag livet med barn. Hur ska jag veta?

Samtidigt slår det mig att jag nog har vaknat upp ur det värsta mörkret om jag ändå kan blicka så pass högt upp att jag kan tänka tillbaka på hur det en gång var. Hur jag en gång mådde. Att få en paus från dagens mående för en stund, att kunna se mer än bara här och nu.

Det slog mig också här i slutet av semestern och första veckan på jobbet att mitt naturliga leende var tillbaka. Det där som inte ser så konstgjort ut. Det som bara kommer av sig själv. Att jag skrattade och var glad på riktigt. Jag vet att jag tjatar om det här, men det är en stor del av mig som sakta har brutits ner och försvunnit. Att en människa kan gå från att vara en glad människa till att vara likgiltig i allt. Det stör mig något fruktansvärt. Att det ska vara så jävla orättvist. Att vissa föder barn på löpande band medan vissa av oss står kvar, faller, bryter ihop, att leendet blir svagare och svagare, att mörkret kommer närmare och närmare. Att depression blir vardag och att må bra inte längre är en del av det dagliga livet. Att man vänjer sig vid att må såhär, så till den milda grad att man inte ens märker det längre, att det har blivit det nya normala. Jag blir så ledsen, så jävla ledsen, att det ska behöva bli så. Att så många fina människor tillslut bara blir ett skal i väntan på att livet ska vända.

I samma veva inser jag också hur tungt det skulle vara att aldrig lyckas. Hur lång tid skulle det ta att komma på fötter igen? Hur pass väl skulle jag kunna komma tillbaka om vi aldrig får vårt barn? Vi diskuterade faktiskt detta häromdagen. Vad händer om vi aldrig lyckas? Vi har båda känt att vi skulle vilja flytta då, kanske flytta utomlands, börja om på nytt. Byta miljö. Förhoppningsvis behöver vi aldrig ta reda på hur vi skulle ta oss igenom det.

Jag saknar våra barn hela tiden, så mycket att det ibland gör ont i mig.