Sluta pausa livet

Sorry för en sen uppdatering. Jag har varit så otroligt trött senaste veckan att jag inte riktigt orkat logga in här. Jag tänker på er hela tiden men energin har inte funnits.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om senaste besöket hos kuratorn.

Det jag främst tog med mig från senaste samtalet är att hon tycker jag ska sluta pausa livet. Att jag inte ska hänga upp allt på när och om vi kommer lyckas. 

Jag har funderat på det här med jobbet men tänkt att jag kanske borde sitta lugnt i båten just nu, tänker att jag har en bra relation med min chef och att jag får åka iväg på undersökningar när helst jag behöver. Att vara kvar är enkelt, åtminstone för behandlingarna. Jag sa att jag kanske inte får samma möjligheter på ett nytt jobb. Varför skulle du inte få det? Frågade kuratorn. Eh, ja, nej, jag vet inte.. svarade jag. Just det, tyckte hon. Man vet ju inte. Det kan ju bli precis lika bra någon annanstans.

Hon tryckte också på det är med promenader, att dom är jätteviktiga för att komma ner i varv. Att rensa ur stressen ur kroppen. Det är något jag får ta tag i nu.

Den här arbetsveckan har jag även insett vad allt det här bruset från sociala medier, tv, musik och kontorslandskap gör med mig. Att hjärnan aldrig tillåts att bearbeta. Jag trycker undan allt annat och bearbetar inte. Under veckan har jag haft lite andra arbetsuppgifter, jag har gjort saker där jag inte behövt använda hjärnan på samma sätt, jag har fått utrymme att låta tankarna vandra. Från början blev jag väldigt rastlös, funderade på att plocka fram hörlurarna för att stimulera hjärnan med något, men det har släppt allt mer. I slutet av veckan var det bara skönt att det var tyst. Det jobbiga är dock att jag nog har börjat bearbeta vissa saker. Sedan tisdag eftermiddag har det känts som att jag har ett bälte runt bröstkorgen som spänner åt. Som hela tiden trycker och som gör att jag får anstränga mig för att ta djupa andetag. Det har gått hyfsat bra på jobbet men eftermiddag och kväll blir det jobbigt. Och nu på helgen sitter det åt hela tiden.

Jag googlade lite och många har fått så när dom börjat slappna av efter en jobbig period. Så jag antar att det är just det som händer. Att jag börjat bearbeta. Så vi får hoppas att det här leder till något bättre.

Kuratorn nämnde även utmattning. Hon tycker inte att jag är på väg in i någon form av utmattning, utan att det är att jag pausar och trycker undan allt annat som är det jobbiga psykiskt. Självklart också barnlösheten men det är inte där skon klämmer som mest just nu.
Jag hänger upp allt på barnet som vi hoppas kommer. Jag blir olycklig av att inte göra något alls som jag mår bra av. Allt jag vill göra planerar jag in att ta tag i när vi vet hur det går, när vi vet om det blir något barn.

Resa? Absolut, när vi är gravida kan vi fira med en resa.
Byta jobb? Ja, det kan jag ju göra, men jag kan ju vänta tills jag varit mammaledig. Då hinner jag även fundera över vad jag faktiskt vill göra.
Gå en kurs? Mjo, bara det inte krockar med behandling.
Och så fortsätter det...

Så, vi får se hur jag kommer framåt här. Tänkvärt var det i alla fall :)

1 kommentar
Nina

Känner igen det där. Jag brukar få påminna mig själv och tvinga mig till att göra något för mig själv en gång i veckan. Kanske gå tidigare från jobbet för att få en promenad i höstsolen, ta en fika utan sällskap och bara iaktta andra människor och vara nöjd i stunden, eller sätta mig ner hemma med dagboken/ritblocket. Tycker att du har så kloka tankar!

Svar: Det låter som fina aktiviteter att göra för sin egen skull. :) det är nog bra att se det som du gör det, att man aktivt väljer att göra något för sig själv, så att det faktiskt blir av. Sådant ska jag börja planera in! Tack snälla du! <3
Vår väg till ett barn