Vår väg till ett barn

Så var vi igång igen. Mensen kom i torsdags. Jag hade lyckats tajma det perfekt med en ledig dag just då. Vilket var tur...

 

Jag ringde kliniken direkt på morgonen. Dom ringde upp efter en timme. Jag sa att mensen var igång och att tanken är att göra en frysåterföring i denna cykel. Hon bokade in ett ultraljud den 9/4 och sa att jag inte behöver börja med några ÄL-tester innan dess, då mina cykler är så långa. Så, vi börjar med det ultraljudet och sedan får vi se när nästa blir och när jag ska börja testa.

 

Allt lät bra och jag var glad och positiv, tills hon sa att om jag får omslag på stickan på en söndag eller en måndag så avbryter man. Får jag omslag då så kommer återföringen hamna på en helg och då jobbar ingen läkare, alltså kan vi inte föra tillbaka något då. Hon sa att om det skulle hända många gånger i rad kan man överväga att ta en ägglossningsspruta om man tror att man riskerar att pricka dom dagarna. Hur många gånger måste man prova innan man får göra det då? Det känns som att det enda vi gjort i 3,5 år är att vänta.

 

Paniken kom över mig direkt. Neeeeej, det är ju precis exakt det här som är så jäkla stressande med den här jäkla resan. Den här psykiska stressen att måsta avbryta för att man prickar en helg är ju så otroligt energikrävande. Det är det allra värsta jag vet med det här. Hur galet är det inte att man ska behöva vänta för att man prickar två dagar under en vecka då ingen jobbar? Vilken annan vård fungerar egentligen så? För er som inte gör behandlingar i norrland, gäller samma sak för er?

 

Jag blev väldigt ledsen efter samtalet. All energi gick ur mig. Jag vet att jag borde vara glad över att vi äntligen är igång men jag kan inte låta bli att tänka på risken att pricka helgen. Sedan blev det ju inte bättre av att mensvärken bara blev värre och värre. Kände mig rätt ynklig där ett tag, grät ut ordentlig mot sambons axel. 

 

Nu försöker jag hitta ett sätt att hantera detta. Jag har kollat i min app och det är STOR risk att vi prickar en söndag eller måndag. Om mina cykler är som dom varit på sistone så blir det just då. Så nu snurrar tankarna på hur jag ska kunna må så bra som möjligt så cykeln blir så kort som möjligt. Om jag stressar blir den längre, om jag tränar hårt verkar den bli längre. Sedan vi började med behandlingarna har den bara blivit längre och längre.

 

Jag tänker att sol och rörelse och mycket skratt borde kunna ge en normal cykel, samtidigt som jag tvivlar på att man kan påverka den särskilt mycket. Vad tror ni?

 

Förra veckan hade jag ett tryck över bröstet i flera dagar. Det är som värst på kvällarna och när jag ska försöka sova. Det blir svårt att andas och det trycker både från rygg och bröstkorg. Jag tror att trycket kom när jag insåg att vi snart drar igång behandlingen igen och att det har varit mycket olika saker på jobbet senaste veckorna. Jag har fått lite mer ansvar och det är som att jobbet har hopat sig lite. Jag gick från att ha kontroll till att inte känna att jag har det längre. Jag drömmer många små korta drömmar, hoppar mellan olika småsaker. Jag tror att det hänger ihop med känslan av att inte ha kontroll. Det blir bara ett duttande överallt, på alla plan. 

 

Trycket släppte innan helgen men kom tillbaka igen idag. Tidigare idag gjorde jag lite yogaövningar och körde ett mantra för mig själv "ägglossningen kommer att komma i tid, vi kommer få göra återföringen, embryot kommer att fästa", vilket fungerade rätt bra. Jag kände mig lugnare och fick lite tro på att det kommer ordna sig. När jag sedan stod i duschen började jag tänka på jobbet och att inget får stressa mig där nu. Att jag behöver hålla ett lugn och en distans till allt. Tanken på jobbet fick hjärtat att slå fortare. Innan jag hade duschat klart var trycket över bröstet tillbaka. Efter duschen var jag gråtfärdig och hade svårt att andas. Sambon fick hålla om mig och ordnade med lite mat för att jag skulle få i mig lite energi. Från början kunde jag knappt äta... Det är rätt jobbigt med det där trycket, man blir lite rädd samtidigt som kroppen har det kämpigt. Tillslut kom jag att tänka på ett roligt blogginlägg som Egoina la upp imorse, vi började prata om det och skrattade, då släppte trycket sakta. Nu är det nästan borta men jag känner ändå att det finns där, det ligger och lurar lite. Så det gäller att ta det varsamt nu. Ingen stress med något. Njuta av solen och pyssla lite. 

 

Hoppas ni har en fin påsk! <3