IVF1, överstimulering
Jag får väl erkänna att jag efter onsdagen tänkte att det här blir lätt som en plätt att återhämta sig ifrån. Jag mådde så pass bra i onsdags att jag tänkte att jag skulle ta mig ur den här överstimuleringen på nolltid och att jag säkert hade kunnat sätta tillbaka ett ägg ändå.
Men det var väl att ta ut segern i förskott.... Igår mådde jag inte särskilt bra. Dels beror det nog på att magen inte hade kommit igång riktigt, dels på att äggstockarna nog fortfarande är större än jag vill erkänna.
Jag har stannat hemma från jobbet hela veckan så igår tänkte vi ge oss på en liten promenad ner på affären för att handla middag. Det tar max tio minuter att gå dit så jag tänkte att det borde gå fint. Men det gjorde det inte riktigt. Varje steg jag tog kändes i magen. Från början var det mest att det kändes lite men på slutet började det göra ont i stället. Eftermiddagen blev sedan bara värre och värre. Magen svällde upp igen och vad jag än gjorde så gjorde det ont. Jag började bli orolig på riktigt, tänkte att om det fortsätter såhär så får jag åka in på sjukhuset imorgon (idag alltså).
Idag har det dock vänt igen. Nu känns det som att det går åt rätt håll. Magen har kommit igång och jag känner mig inte alls lika öm och svullen längre. Jag är fortfarande svullen men det är inte jobbigt på samma sätt. Jag känner av att det är trångt i magen varje gång jag sätter mig ner osv, men det känns ändå mycket bättre. Jag antar att jag kommer känna av att det är trångt i ett antal dagar till. Det verkar ju ta tid innan äggstockarna återgår till sin normala storlek.
Jag verkar ha någon förvrängd bild av att jag har en kropp som läker mycket fortare än alla andras. Kanske bra att jag har tro på min kropp men det blir ju inte särskilt verklighetsförankrat. Jag kanske inte har accepterat att det blev som det blev och fortfarande har någon idé om att dom såg fel på VUL eller något...
Kliniken ringde igen igår för att kolla läget med mig. Just då mådde jag hyfsat i alla fall.. Jag vågade inte fråga om våra embryon. Tänker att det blir jobbigt psykiskt att få veta varje dag hur det går, då skulle jag bli besatt tillslut... Dom skulle ringa idag igen, får se om jag vågar fråga då eller om vi helt enkelt väntar in beskedet vid frysning.
Uppdatering: Kliniken ringde just. Jag vågade mig på att fråga hur det går. Dom kunde inte säga något just nu då alla ligger i någon timelapsmaskin för odling. Dom ringer på måndag och berättar hur det har gått.