Vår väg till ett barn

Jag läste att om man sett hjärtat slå i v9 så minskar risken för missfall till 2-3%. Vilket såklart känns bra. Men så är vi inne i v10-11 nu som verkar vara lite kritiska i och med att moderkakan ska ta över från gulesäcken. Så jag blir rädd ändå. Även om chanserna att allt går fint är höga nu. Jag tror väl kanske att vårt bagage späder på oron ännu mer. 

Jag oroar mig mycket för att jag ska göra något fel. Dricker jag tillräckligt med vatten? När åt jag lax senast? Vågar jag bada i havet? Sitter jag still för mycket? Osv. Och den här oron behöver jag jobba på. Det är inte hållbart att hålla på såhär. Det blir ju knappast bättre för fostret för att jag oroar mig för allt, vore ju bättre att njuta av livet och ha roligt. 

Jag har svårt för att stå och gå längre stunder. Blir lite yr om jag står länge och får ont i magen om jag går för länge. Har en hel del problem med magen egentligen. Jag blir väldigt uppsvälld på eftermiddagarna och kvällarna också har jag fått väldigt ont i övre delen av magen emellanåt, kanske i stil med magsår fast jag tror inte att det är det. Jag tror mina tarmar har det lite kämpigt.. jag försöker få i mig lite mer fibrer och dricker mer vatten men det blir ändå inte helt bra.

Jag tog en bild på magen ikväll, så som den ser ut mest hela tiden och har gjort sedan v6 ungefär. Jag inser när jag kollar på bilden att magen inte är fullt så stor som jag upplever den, men det är väl egentligen obehagskänslan en uppsvälld mage ger som är värst. Jag längtar tills det är en riktig gravidmage och inte bara uppsvällda tarmar ;)

Känns som att jag mest klagar idag, hehe. Inte riktigt meningen. Vill dokumentera hur jag känner för att kunna kolla tillbaka i framtiden.

Jag älskar symtom samtidigt som jag känner att dom här första veckorna inte riktigt är någon härlig tid. Jag hoppas att kroppen hittar någon balans om några veckor och att jag får uppleva dom fina delarna och njuta av dom istället. Jag längtar efter en växande mage och att få känna dom första sparkarna. :) <3