Fortfarande bitter?

Även om det känns som en evighet så har jag ju inte varit gravid särskilt länge än.. Vi satte in embryot för ungefär 3 veckor sedan, så det är väl så länge man kan säga att vi varit gravida då kanske.
 
Men jag känner att det kommer ta tid att vända tankarna i huvudet. Jag är fortfarande fast i den ofrivilliga barnlösheten. Ser jag gravida muttrar jag lite inombords och blir lite smått avundsjuk på deras fina gravidmagar. Jag får säga till mig själv att jag ju faktiskt också är gravid nu. Min graviditet räknas precis lika mycket som deras. 
 
Barnpratet på jobbet känns fortfarande inte okej hos mig. Jag har såå svårt att föreställa mig att jag kommer ha en egen liten en att prata om. Jag försöker engagera mig mer men det är svårt, det brukar sluta med att jag bara sitter tyst. 
 
Häromdagen var det en kollega som pratade om att hon hade fått ta "En spruta om DAGEN, i SJU dagar" efter sin förlossning och att den skulle tas i magen. Herregud vad bitter jag kände mig då. Jag blev helt tyst och tänkte bara "förställ dig då 14 sprutor på 9 dagar och sedan ett äggplock som är fruktansvärt plågsamt". Jag sa förstås ingenting. Det går inte att jämföra problem på det viset. Och jag tror att det jag egentligen tycker är jobbigast är att hon kan gå igenom sina graviditeter lyckligt ovetandes om vilket helvete man skulle kunna ha. Jag önskar att andra kunde förstå hur otroligt lyckligt lottade dom är om dom slipper IVF m.m.
 
Jag önskar också att jag inte var så påläst runt allt det här, att jag inte förstod hur mycket som skulle kunna gå snett. Jag kollar fortfarande på toalettpappret när jag torkar mig. Granskar det för att se så det inte kommer något blod. Minsta lilla värk i ländryggen eller magen så fryser jag till is och är rädd att ett missfall är på gång. Jag är både rädd och förväntansfull inför det ultraljud som kommer. Tänker att vi kanske faktiskt får se ett hjärta som slår, samtidigt som jag nästan börjar gråta av tanken på att gå därifrån utan att ha fått se det. Hela världen skulle rasa igen.
 
Men faktiskt så njuter jag en hel del också. Jag mår så mycket bättre nu än vad jag har gjort på mycket länge. Trots trötthet, irriterat humör, ständig hunger och ibland illamående så känns allt mycket lättare nu. Det finns ju en glädje i allt också. Så länge jag känner mig gravid tänker jag att det borde vara så. Jag lyssnar på kroppen och ger den vad den vill ha, vilket just nu är att sova jämt och äta mycket. Jag och sambon börjar trevande hitta tillbaka till en bättre relation till varandra. Vi pratar mer nu än vi gjort den senaste tiden. Vi skojar och skrattar tillsammans och sambon börjar också ta in att det finns något i min mage. Jag citerar gravidappar som säger att kvinnan kan vara lättirriterad och att hon kan må bra av en lättare frukost på sängen varje morgon. Sambon skrattar och verkar inte ta det på fullaste allvar direkt. Men han kokar ett ägg till embisen varje morgon och säger hejdå till oss båda när vi åker till jobbet. 
 
Vi behöver verkligen det här, båda två. Lite (mycket) glädje efter år av sorg, depressioner och utmattning. Kanske är det nu vi får tillbaka något för alla år som varit jobbiga. <3
1 Saran:

skriven

Jag tror att det är vanligt att par som fått gå igenom mycket innan de blir gravida upplever sorgen över allt som hänt på riktigt när barnet kommer. Jag tror att det inte går att tänka på innan. Det finns en risk att man helt enkelt går under. Det är för outhärdligt att tänka på.

Tänkte att jag skulle skriva det tidigare när du skrev om behovet av att få sörja. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att känna sorg och vara ledsen och besviken. Just för att kunna känna glädje sedan om barnet kommer.

Jag tror att ju med gravidtecken du upplever desto lättare kommer det att bli. När mitt barn väl kom så hämtade jag också mycket styrka och kraft ur det som varit. Visst, det är jobbigt att inte få sova som nybliven förälder men det är ändå en annan sak än att inte kunna sova p.g.a. tankar kring barnlöshet. Jag kommer också ihåg vad långsamt tiden gick i början. Ha med dig bilden på graviditetstestet och varje gång du tvivlar på att det är sant så titta på det. Jag minns att ja hade med mig kvittot från den privata kliniken där vi gjorde det tidiga ultraljudet. Som en påminnelse när det kändes overkligt. Men just nu är du gravid. Det är allt du vet. Gläds med de som är närmast och ta ut all glädje i förskott.

Svar: Ja, jag tror också det. Jag har till och med pratat med sambon om att vi får vara beredda på att det kan komma depressioner eller tuffa stunder även efter vi fått barn. Att allt kan komma ikapp oss då.

Ja, det är nog viktigt att inte hålla inne allt, även om det är lätt hänt..

Jag tycker jag känner mindre och mindre just mu men det kanske kan vara så. Om två dygn har vi varit på ultraljudet. Om hjärtat slår då kanske jag kan slappna av ett snäpp i alla fall.. ja, jag känner redan nu att det är stor skillnad, jag är trött av graviditeten men det är långt ifrån samma trötthet som den som ofrivilligt barnlös. Såklart att tröttheten nu kanske är mild jämfört med småbarnsåren men jag kan tänka mig att det är skillnad på trötthet och trötthet.
Dina sista tre meningar träffade verkligen rätt. Dom lugnar mig. Dom ska jag ta med mig! :) <3 kram och tack för din kommentar!
Vår väg till ett barn

Kommentera här: