Vår väg till ett barn

Vi är på väg till ett kalas. Jag provar kläder och vet inte riktigt vad jag ska ta på mig. Ser jag lite gravid ut i den här tajta klänningen? Magen har börjat puta lite de senaste åren, särskilt runt ägglossning/mens. Att brottas med ofrivillig barnlöshet lämnar spår på många olika sätt... Jag kan inte ta på mig något som gör att jag ser gravid ut, då kommer det börja viskas inom släkten. Sist jag hade en vidare klänning på mig började några kusiner fråga om jag väntade barn.

 

De allra flesta ur släkten är där. Även ett par vänner till mina föräldrar. Jag tar ett glas vin, jag är egentligen inte så sugen men det är bättre att dricka vin så alla SER att jag inte är gravid. På så vis slipper man också kommentarer om eventuell graviditet.

 

Min favoritkille är med på kalaset. Han är snart två år och jag kan knappt slita blicket från honom. Han är lite blyg i början men när han väl känner sig bekväm med allt folk börjar han mjukna. Tillslut leker han som aldrig förr. Han jagar katter, han lagar mat i pannor och han kollar på när jag kör en radiostyrd bil. Jag mår bra ända in i själen när han vill leka med mig. Han serverar mig makaroner och vatten ur tomma kastruller och glas. Han kokar låtsasris i mängder, det är tydligen hans favoriträtt. Och i slutet av kalaset blir han busig och skrattar högt.

 

Någon säger att min mamma blir så glad när det kommer barn på besök. En annan kontrar med att hon kanske borde ta ett snack med sina döttrar då. Det gör ont i mig. Jag har lust att svara att ingen av hennes döttrar kan få barn på naturlig väg, men jag säger inget. Jag fäster blicken på min favoritkille och försöker släppa den där jäkla kommentaren. En stund senare hör jag min farmor säga något om att jag ser ut att må gott när jag får leka med honom. Och det gör faktiskt ännu ondare. För nu råkar jag känna efter, och ja, jag mår bra när jag får leka med honom. Därför gör det så jävla ont att fortfarande inte ha några egna barn. Jag vill fan inget annat än att ha egna barn. 

 

Jag tänker att vi vet väldigt lite om varandra nuförtiden. Jag skrattar och är glad på kalaset, jag har till och med energi att prata med alla och att se dom i ögonen när jag gör det, vilket jag sällan orkar när jag mår dåligt. Dom ser mitt glada jag och har ingen aning om att jag har försökt parera en ny depression hela veckan. Att jag bara vill linda in mig själv i bomull och vagga mig själv tills allt blir bra igen.

 

När jag kommer hem kryper ångesten över mig. Jag har svårt att avgöra om det beror på vinet jag drack eller kommentarerna på kalaset. Jag inbillar mig att jag kan höra deras tankar när vi ses på ännu ett kalas och att vi fortfarande inte väntar något barn. Hmm, borde inte dom skaffa barn snart, dom har ju varit tillsammans länge nu. Eller Nähää, inget barn nu heller.

 

Jag tror att det finns många där ute som tycker att vi borde berätta. Att det är bättre att synliggöra ofrivillig barnlöshet. Att vi inte behöver skämmas. Att det är fler än man tror som går igenom något liknande. Att vi skulle slippa kommentarerna om folk visste. Jag har lyssnat på människor som varit ofrivilligt barnlösa och sedan lyckats som i efterhand pratar om att alla borde berätta. Och jag blir faktiskt ledsen. Det finns så mycket känslor i det här. Jag skäms INTE över att vi är i den här sitsen. Jag känner ingen skam över huvud taget. Däremot får jag panikångest och skakar när jag försöker berätta för någon ny. Jag klarar inte av det. Det kommer inga ord ur min mun. Det här är fortfarande väldigt laddat. Vi bär på mycket sorg och väldigt mycket oro.

Jag tror att vi kommer vara öppna med det här när vi väl har lyckats. För jag håller med, det är bara bra om fler får upp ögonen för hur svårt och jobbigt det kan vara att "skaffa" barn (man skaffar inte, man får). MEN, jag tycker att det är helt okej att vänta tills efter man har lyckats, om man vill det. Eller att aldrig berätta, om man hellre vill det.