Det blev inget barn den här gången...

Vi gjorde ett test imorse. Vi kan inte se minsta tecken på att det skulle vara ett streck där. Ett klart minus alltså.
 
Jag gråter varje gång jag tänker på det. Vårt fina lilla embryo klarade sig inte. Vår lilla vilding var kanske lite för vild för att ha ro att stanna kvar. Ingen vet väl varför det inte fäster..Önskar att jag visste dock.
 
Hur ska man orka vara optimistisk på nästa om inte vårt bästa embryo vill fästa?
 
Jag gråter när jag skriver det här. Jag tänker att det är bra. Det är ett sätt att få ut alla känslor. Gråta ut dom och skriva ut dom.
 
I vissa stunder känner jag mig stark. Jag känner att vi överlever det här. Vi kommer att klara oss. Men ibland känns allt så tungt. Jag är så trött. 3,5 år har vi längtat, kämpat och hoppats. 3,5 år är en lång tid när man hoppas på något som aldrig kommer.
 
Jag tänker på alla er som kämpar, som har kämpat eller som kommer att kämpa. Skickar en stor varm kram till er allihopa! Fan vad starka ni är! <3
1 Anonym:

skriven

Jag tror (baserat på egen erfarenhet och mycket läsning kring infertilitet) att optimismen inför nästa kan återvända när det är dax för nästa insättning. Visst har ni ett eller fler i frysen? (Läser på mobil och har svårt att gå tillbaka så långt) Embryologer och läkare kan ju inte se in i framtiden vilket embryo som är det bästa och mest livsdugliga, det visar sig ju först efter insättning. Det är vidrigt att få minus efter en IVF, men det går att komma upp igen och du verkar bra på att klättra tillbaka upp efter en tid av sorg.
Tipsar om serien "kampen om ett barn" på Svt play som jag just har sett.
Och jag håller tummarna för er!

Från sporadisk läsare som efter tio år av behandlingar, upp och nedgång, väntan och längtan är i mål med två barn. Det kan hända, även om det många gånger inte känns så

Svar: Tack för din kommentar och för att du delar med dig! Det här var precis vad jag behövde höra. Det låter fullt rimligt att dom inte på förhand kan veta vilket embryo som är mest livsdugligt. Det får jag ta med mig in i nästa omgång.Jag har sett delar av första avsnittet. Den verkar bra! Jag och sambon ska ta och se hela.
Tack! <3

Skönt att höra att du/ni tillslut är i mål. Det ger mig hopp och jag är glad att det tillslut ordnade sig för er. <3
Vår väg till ett barn

2 Anonym:

skriven

Jo nu hittade jag- 8 i frysen. 7 chanser till. Det kan ju mycket väl finnas ett guldägg där!

Svar: Ja, oddsen borde vara bra. :) <3
Vår väg till ett barn

3 Anonym:

skriven

Ja vet, det känns som att kämpa mot ett mål som man inte vet om man nånsin kommer nå och det kan kännas hopplöst. Men ge inte upp, kämpa så länge ni bara orkar!! När ni minst anar det så ska ni se att lyckan vänder. För oss tog det fem år av hopp och förtvivlan innan det blev ett plus på stickan och då var det värt allt kämpande.

Svar: Ja, det kan verkligen kännas så ibland (eller rätt ofta...). Vi kommer inte att ge upp i första taget. Så härligt att höra att det tog sig tillslut! Det ger mig hopp. Tack för att du delar med dig! <3
Vår väg till ett barn

4 Saran :

skriven

Man behöver inte vara så djävla optimistisk jämt. Det som blir det blir ändå. Ibland är det bara ytterligare en stressfaktor i en redan pressad tillvaro. Jag är imponerad av din vilja att kämpa och förmåga att komma igen. Och ja du får absolut berätta exakt hur jävligt det känns. Och ni har som sagt flera chanser till. Jag håller alla tummar för er. Kram

Svar: Jag tror att jag någonstans inbillat mig att vi kommer fortsätta få minus om jag inte är optimistisk. Att jag genom att tänka positivt kan få kroppen att ställa in sig på att det kommer lyckas. Men du har så rätt, det blir ytterligare en stressfaktor.. Kanske jag får tänka att det inte är så hård press på att vara optimistisk, kanske räcker det att ta sig igenom dagen. Att fortsätta kämpa kanske är gott nog.Tack för din kommentar, den gav mig mer styrka igen! <3 Kram
Vår väg till ett barn

Kommentera här: