Jag tror att jag sörjer

De senaste dagarna har jag känt ett stort behov av att lyfta på locket. Allt vi går igenom bubblar inom mig och jag vill bara att allt ska få komma ut. Jag är redo att känna ALLT.

Jag tror att jag sörjer igen. Jag sörjer det embryo som inte klarade sig i min livmoder. Jag sörjer att vi går igenom den här skiten. Jag sörjer att flera år har gått åt till det här. Jag sörjer att vi ännu inte är ur det heller.

Jag är arg för att just vi skulle drabbas av detta. Varför?! Jag är arg för att livet ska behöva vara så jävla jobbigt under så lång tid. Jag är arg för att flera andra verkar få allt dom önskar utan att behöva kämpa nämnvärt (ja, jag vet att jag förmodligen inte vet allt om deras liv, men jag är arg ändå). 

Jag är trött på att leva såhär. Jag är trött på att vara trött. 

Jag är ledsen över att så pass stor del av livet just nu bara försvinner in i ett svart hål. Att det går åt flera år till att planera livet utifrån klinikens öppettider och behandlingarna och dess undersökningar. Jag är ledsen över att missa år där vi kunde ha levt istället. Inkomsten är äntligen hyfsad, varför reser vi aldrig? Varför hittar vi inte på saker? Jo, för att vi eventuellt genomgår behandlingar oavsett när vi funderar på att göra saker. För att vi inte orkar när vi väl har tid över. Och för att pengarna inte kommer in på samma sätt längre då jag gått ner i tid i perioder, jag har varit sjuk/varit på behandling och tappat pengar där och sambon har fortfarande inte börjat jobba så där har vi ingen inkomst heller (bara ersättningen men den räcker inte). Den här ofrivilliga barnlösheten nästlar sig in överallt.

Jag sluter mig. Orkar inte prata med någon. Orkar inte föra en vettig konversation. Jag slänger ur mig några fraser för att verka trevlig men det blir mest bara hackigt och konstigt. Jag går i min egen lilla bubbla. Behöver tid att reflektera. Tid att sörja. Tid att försöka läka på nytt.

Också tänker jag framåt. Vad händer om det inte går? Om det aldrig går? Hur mycket orkar vi? 
Jag behöver en plan. Jag ger inte upp. Men jag behöver en plan. Hur gör vi om det inte går? Jag behöver ha en plan nu för att kunna hantera smärtan idag. Jag behöver känna att livet är och kommer vara värt att leva oavsett. Barn kan inte vara enda meningen med livet, för i så fall skulle vårt liv idag inte vara värt något. Men det är det ju. Livet var ju bra innan allt det här började. 
Jag behöver känna det nu, att livet är värt något, oavsett.
1 Linnea:

skriven

Jag tycker så synd om er. All denna lidelse, kan ni inte bara få ert plus. Så ni får känna hur det känns när allt bara vänder. Visst finns det oro om missfall och annat, men bara lite mer ljus och hopp. Jag vill så gärna att ni ska lyckas. Jag tror ni kommer göra det. Och att denna resa kommer att ha stärkt både dig och din sambo och er relation. Kom ihåg att ni är otroligt duktiga som orkar med denna tuffa resa. Heja heja! Styrkekramar!

Svar: Jag fick lite ljus i mörkret av att läsa "Så ni får känna hur det känns när allt bara vänder". Som jag längtar efter den dagen! Jag tror jag hade glömt att det faktiskt KAN ske. Jag är så van det här tillståndet nu att jag glömmer att det går att må bättre. Tack vännen! <3 Kramar!
Vår väg till ett barn

2 L:

skriven

Jag har inte varit ofrivilligt barnlös lika länge som dig och har idag snart 2 barn men jag känner igen dina tankar. Detta vad som är meningen med livet om man inte får barn.
När jag inte blev gravid på över ett år satte jag mig ner och ritade upp livet och vad vi skulle göra och hur vi skulle leva om vi inte fick några barn. Att alltså hitta något meningsfullt och roligt att göra istället. Supersvårt eftersom normen är att ha barn, men oavsett hur det blir tror jag det är viktiga tankar som alla människor behöver tänka för att få mer förståelse för sitt eget och andras liv ❤ även om jag såklart hoppas att nästa embryo tar sig för er

Svar: Skönt att höra att ni fått två barn och inte sitter fast i den ofrivilliga barnlösheten mer. <3 Så starkt och klokt av dig att ta dig tid att göra detta. Jag tror också att det är jätteviktigt. Livet bjuder ju på massor av roliga saker, det måste ju finnas sådant som gör livet bra även utan barn. Jag kanske är lite rädd för att faktiskt göra det. Som om jag då måste utsätta mig för tanken på riktigt, den tanken om framtiden där vi inte har ett barn. Tack för din kommentar! <3
Vår väg till ett barn

3 Anonym:

skriven

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Vi kämpade i strax över 3 1/2 år innan vi fick vårt plus. Känner precis som dig att allt annat i livet stod på paus under tiden, men alla runtomkring levde på som vanligt. Nu är det såklart värt det, när vi fått barn men om vi inte hade lyckats hade jag inte pallat att leva de liv vi lever idag (minus barn). Jag hade velat åkt någonstans, till ett annat land och gjort något som känns meningsfullt. Även fast jag inte känner dig så hoppas jag innerligt att ni får ert plus!

Svar: Tack för att du delar med dig av hur du kände/känner! Skönt att jag inte är ensam om att ha dessa tankar. Det tänker jag nästan varje dag också, att om inte detta går vägen så behöver jag byta miljö, jag kan inte vara kvar i "samma gamla rutiner" om vi förblir barnlösa. Då skulle jag gå sönder totalt. Skönt att höra att ni fick ert barn tillslut. Så starka ni är som kämpat! <3Tack snälla du! <3
Vår väg till ett barn

4 livet i USA:

skriven

Jag lider med er, vet hur fruktansvärt jobbigt det är. En stor varm kram <3

Svar: KRAM! <3
Vår väg till ett barn

Kommentera här: