Vår väg till ett barn

Det var ju lite spännande på torsdag och fredag, skulle det hinna slå om eller inte? På torsdagen blev det en tom cirkel. Ändå väntat tänkte jag. Men så på kvällen fick jag exakt samma känsla som förra gången, känslan av att vi höll på att missa omslag och att jag var sugen på att testa igen på kvällen. Och när jag väl insåg att jag hade tänkt likadant förra gången slappnade jag av lite, tänkte att det nog slår om på fredagen ändå. Och hur som helst skulle jag ju få ta sprutan om det inte slog om.

Fredagen kom och likaså gjorde den glada gubben! Omslag på fredag innebär insättning på torsdag. Så på torsdag åker vi till kliniken igen. Den här gången blir det läkaren som gjorde plocket som ska göra återföringen och det känns bra. Jag gillar henne. Den manliga läkare vi hade sist var också bra men jag gillar ändå den här kvinnan snäppet bättre.

Den här gången är vi lite mer reserverade inför det som kommer. Den här gången vill vi inte berätta för någon att vi åker upp. Kanske tror vi att det ska bli annorlunda resultat om vi hanterar det annorlunda. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll, men om det får oss att känna oss lättare till mods så får det vara så.