Vår väg till ett barn

Egentligen har jag nästan helt slutat prata om graviditeten. Jag upplever att varje gång jag öppnar munnen och säger något så får jag höra "vänta du bara, det kommer bli värre!". Vilket gör att jag helt tappar lusten att ens säga något om det.

I veckan var det en på jobbet som uppriktigt undrade hur jag mådde och hur kroppen kändes. Jag blev glad av frågan och kände att jag kunde säga vad jag känner. Min kropp har känts väldigt tung på sistone och jag har varit väldigt trött i ryggen. Man är ju rätt framtung nu.. så jag svarade "jo, bra, men tungt, framtungt". Jag har gått upp 8-9 kilo på 2-3 månader och det mesta verkar sitta fram på kroppen, vilket såklart påverkar ryggen, det känns ju rätt ofrånkomligt. Men då slänger en annan ur sig den där kommentaren "vänta du bara, det blir såå tungt i slutet" och skrattar. Det är klart att jag förstår att det inte kommer bli lättare ju längre tiden går, men jag har väl ändå rätt att känna det jag känner just nu? Min rygg blir ju inte piggare bara för att det kommer bli ännu tyngre sedan...

Och jag klagar aldrig inför andra över min graviditet (utom för sambon då som får höra det mesta). Jag svarar bara ärligt på hur det känns om någon frågar. Svaret är oftast att jag mår bra, klart det börjar bli tungt och så men det kunde ha varit mycket värre.

Sedan har vi det här med kroppen. Det jag märker överlag är att alla tittar så snällt på mig just nu. Dom ler och deras ögon ser så otroligt snälla ut. Vilket får mig att må väldigt bra. Tänk så fint livet kan vara ändå.

Några säger att jag har fin mage och vissa säger att jag verkar ha en bra graviditet där min kropp knappt verkar växa utan bara magen som växer. Oavsett vad så är det såklart okej men det är lite extra skönt att höra när man själv känner sig stor och tung mest hela tiden. Om man inte upplevs så är det väl en liten tröst ändå.

Men så har vi en man på jobbet som kommenterade magen häromdagen. Han sa något i stil med "du, det börjar se ut som att det är dags snart" varpå jag skrattade lite och sa "japp, bara tre månader kvar!". Jag gillade inte kommentaren men kunde ta den, det gjorde inte så mycket ändå. Tills igår. Samma man kommenterar igen "du, är du helt säker på att det inte är två?". Den här gången svarade jag irriterat "nej, det är INTE två". Lite senare fick jag dåligt samvete för att jag lät så irriterad..... men blir tillslut arg på mig själv, herregud, den här mannen har två gånger i rad kommenterat min mage och antyder att jag ser stor ut, klart jag får bli irriterad!